En måndag

En ung Stevie Nicks, vacker.

För första gången sedan julafton steg jag idag upp vid åtta och var inte ens trött (jag gjorde det givetvis inte frivilligt, jag hade ett sjukhusbesök att ta hand om. Men ändå.) Jag promenerade i Pildammsparken vid tio och solen sken och tusenskönorna blommade mellan isfläckarna. Tänkte att jag kanske kunde ta tag i något den här dagen. När jag kom hem hängde jag vid datorn, kom inte åt mailen där arbetet jag ska opponera på finns, drack kaffe, kollade på Gilmore Girls, somnade och vaknade igen när det hade blivit mörkt. Bra dag.

I kväll har jag i alla fall hämtat ut min nya Jan Stenmark-väggalmanacka, eftersom jag inte fick någon gratis från VA-verket i år. I stället för bilder på rödbetor, havrefält och barn som hoppar i vattenpölar får jag i stället humor och livsvisdom. Uppköp.

Till sist några ord om Sara med Fleetwood Mac. Mitt förhållande till det bandet är ungefär så att jag börjar gråta av Landslide, får lite ont i magen av Little Lies och ryser och av redan nämnda Sara. I övrigt tycker jag att musiken är rätt trist, faktiskt. Kanske har jag aldrig gett dem någon äkta chans, men för nu räcker det att en handfull av deras låtar är fenomenala. Sara låter ungefär likadant hela tiden och lyckas ändå växa och växa i intensitet. Stevie Nicks röst är inte av denna värld heller. Den här videon från 1979 är mycket fin, tycker jag.