Ett slags tisdag

Min kropp trilskas med mig, ironiskt nog precis efter det att min läkare givit mig klartecken att chilla lite. Allting på en gång, som vanligt. Världen stannar ju konstigt nog inte för det. Idag skulle vi presentera våra ämnen för magisteruppsatsen i skolan. Min uppsatspartner och jag har varit någorlunda klara med vårt ämne ett bra tag - i stora drag. Lite för stora drag, skulle det visa sig. Vi pratade och förklarade och förtydligade tills varken vi, seminariegruppen eller vår lärare visste vad vi höll på med. När det började kännas som två dårars försvarstal lade vi ner och låtsades lyssna på de andra förslagen, medan våra hjärnor kokade. Det är inte klokt vad illa rustad man är för kritik. Duktig flicka-kostymen sitter bra, trots att det är längesedan jag rent bokstavligen var duktig. Nåja, efter seminariet stannade vi kvar och pratade med vår lärare som lät oss förstå att vi inte var ute på så lång cykelsemester som vi trodde samt gav oss några tips på hur vi kunde vässa till vårt undersökningsområde. Ibland glömmer man att hon är complete coolness när hon vill.

När vi kom ut, jämnade med marken men samtidigt lite hoppfulla, möttes vi av det mest fantastiska, gula eftermiddagssolljuset över drömhusen i Professorstaden. Det var de där sista, säregna solstrålarna för dagen och jag glömde nästan uppsatsen och allt annat för en stund. Sedan blev jag åksjuk på bussen och gick runt på Konsum med en läckande tranbärsjuiceförpackning tills en expedit frågade om jag blödde. När jag kom hem sken världens måne in i mitt vardagsrum. Hade jag varit fotograf kunde jag fångat den bättre än såhär:

Vilken värdelös bild. (Så, nu behöver inte ni säga det.)

Avslutningsvis: all min kärlek till det (snygga) lyckliga paret, Lorelai och Matt/Chandler.