Loony bin-lit

(Wish I had a) Sylvia Plath.

Jag läser alltså Susanna Kaysens självbiografiska, Girl, Interrupted, som handlar om när hon som 18-åring blev intagen på mentalsjukhus för depression. Jag kanske borde ha vuxit ifrån hela den där mentalsjukhusfascinationen, men The Bell Jar är fortfarande en av mina favoritböcker och den här är inte så illa den heller. Både Sylvia Plath och Susanna Kaysen var intagna på McLean Hospital, som är anknutet till Harvard och ligger en bit ifrån Boston, Massachusetts. På 60-talet tycks det ha varit ett vackert och idylliskt ställe på utsidan och ett ganska kvävande ställe på insidan. Inte direkt Gökboet, men definitivt inte himmelriket heller. Det mest intressanta när man läser såväl Girl, Interrupted som The Bell Jar är hur de de båda författarna tycks hysa ett slags hatkärlek till institutionen. De kan spy galla över isolationen, terapin, tristessen och ångesten, samtidigt som de "längtar hem" när de är ute på permission. Inte så konstigt, eftersom sjukhuset tar över ansvaret över hela deras varande. De drogar ner dem när de blir oroliga, de ser till att de sover på nätterna, de får mat och - mer eller mindre lyckad - terapi. For many of us, the hospital was as much a refuge as it was a prison (...) In a strange way we were free. We'd reached the end of the line. We had nothing more to lose. Our privacy, our liberty, our dignity. All of this was gone and we were stripped down to the bare bones of our selves. Jag kan förstå det där, den totala kapitulationen.

I brist på foton på den riktiga Susanna Kaysen - en bild på henne spelad av Bambi i filmen med samma namn (som är sådär.)

McLean idag verkar vara en aning annorlunda än på 60-talet. På webbplatsen framstår det mer som ett spa än som ett ställe där ECT förekommer, om man säger. Inte mindre intressant för det.