Just another false alarm

Igår eftermiddag var jag alldeles vårrusig efter tre timmar i solen och pepp inför kvällens Morrisseykonsert. När jag kom hem från jobbet lyssnade jag på Josh Rouses It Looks Like Love ett antal gånger medan jag duschade och klädde om. Mitt blod kändes kolsyrat och nerverna elektriska. Sedan träffade jag B och några till på Ölkaféet, innan vi tog en taxi till Baltiska hallen. Många människor hade samlats, givetvis. Det låg ett fång påskliljor utanför garderoben. Många män ville se ut som Stephen Patrick himself och det var lite rörande att se. Allting såg ljust ut inför kvällen. Just då började mitt humör sjunka av lite olika anledningar. (Note to self: skippa det där med förväntningar. Det blir dubbelt så jobbigt att bita i det sura äpplet när man har förväntningar innan.)

Ingenting var Morrisseys fel. Han var bra och första anblicken av honom kändes ganska mäktig. Men jag stod mest bara och slogs med fantasifoster och kämpade med gråten (särskilt i How Soon Is Now?, förutsägbart no? Den var förresten en riktig rysare live.)

Efteråt hängde jag, efter många om och men, med hem till S och vi lyssnade på låtarna vi önskade att vi hade fått höra - Bigmouth Strikes Again, The Boy With The Thorn In His Side, There Is A Light That Never Goes Out - och låtarna vi fick höra - How Soon Is Now?, Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me, Girlfriend In A Coma. Det var väl en ganska bra avslutning på den kvällen.