Det är fortfarande ljust ute. Himlen är full av gråblå moln som skingras och blandas upp med rosa himmel över Västra Sorgenfri. Jag lyssnar på Jeff Buckley. Det passar perfekt. Jag blev påmind om honom när jag tittade på Vanilla Sky i helgen, eftersom Last Goodbye spelas någon gång i mitten av filmen. Förutom världens vackraste Hallelujah, är det helt klart den bästa låten på skivan, som ju heter Grace och släpptes 1994, det vill säga året innan Jeff fullt påklädd vadade ut i Mississippifloden för en simtur och aldrig kom tillbaka igen.
This is our last goodbye
I hate to feel the love between us die
But it's over
Just hear this and then I'll go
You gave me more to live for
More than you'll ever know
This is our last embrace
Must I dream and always see your face
Why can't we overcome this wall
Well, maybe it's just because I didn't know you at all
Kiss me, please kiss me
But kiss me out of desire, babe, and not consolation
You know it makes me so angry 'cause I know that in time
I'll only make you cry, this is our last goodbye
Did you say "no, this can't happen to me,"
And did you rush to the phone to call
Was there a voice unkind in the back of your mind
Saying maybe you didn't know him at all
You didn't know him at all, oh, you didn't know
Well, the bells out in the church tower chime
Burning clues into this heart of mine
Thinking so hard on her soft eyes and the memories
Offer signs that it's over... it's over
(For the record: jag lyssnar på ny musik också, även om man inte kan tro det. Igår lyssnade jag på The Tiny och Radio Dept:s nya.)
2 kommentarer:
jag tycker det är bra att du tar upp underbar gammal skåpmat. jag brukar spela skivorna du skriver om, och vips, upptäcker man dem på nytt igen!/frida
vad bra, det är ju en mycket fin effekt! det är så skönt att återupptäcka gammal musik igen...
Skicka en kommentar