Pang

Klockan är 10 fredag morgon och jag ska snart gå och lägga mig. Jag tror dock att jag måste skriva av mig det senaste dygnet för att kunna komma till ro.

Jag somnade natten till torsdag med panik i kroppen och vaknade igår av Bonos röst, som strömmade ur klockradion: You've got to get yourself together, you've got stuck in a moment and now you can't get out of it. Don't say that later will be better now you're stuck in a moment, and you can't get out of it.

Jag tror stenhårt på tecken i tillvaron och låg kvar en stund och funderade på hur jag skulle tolka detta. Som en tröst, att någon förstår? Som en spark, att jag ska skärpa mig? Men i så fall hur? Om jag inte kan skärpa mig då?

Jag hade ont på vissa ställen i kroppen och jag skulle iväg till Lund för att göra ett inträdesprov till bibliotekarieprogrammet. Det fanns ingen tid för självterapi just då. Så jag satte på autopiloten, steg upp, åt, duschade, klädde på mig tweedkjol som jag har kanske en gång om året (det kändes passande) och tog tåget till Lund. Lunds byggnader får mig alltid att känna det som att jag är mitt i Den Hemliga Historien eller någon annan roman som utspelar sig i klassisk universitetsmiljö. Jag har alltid varit en universitetsromantiker (med specifik Ivy League-fascination) och kunde aldrig riktigt komma över Växjö universitets nya byggnader när jag pluggade där. Universitet ska vara gamla, pampiga, vackra, fyllda av latinska citat och andas historia. Kulturanatomen, där provet skulle ske, är precis sådant. På våren är byggnaden dessutom omgiven av ett hav av scilla. Det var så vackert att jag nästan glömde allt jobbigt för en sekund.

Så samlades vi därinne, alla nervösa bibliotekariewannabes, tittade lite skrämt på varandra och satte oss tillrätta. Provet var uppdelat i tre delar - en fiktiv jobbansökan, en diskussionsuppgift och en uppgift där man skulle arrangera en utställning. Det var den sista som nästan fick mig att börja gråta efteråt. Tiden räckte inte riktigt till, jag missade en av alla de 100 instruktionerna och blev så arg på mig själv. Ringde J och sprang i regnet till stationen eftersom jag, dumt nog, skulle på kurs med skolan på Bibliotekstjänst direkt efteråt. Kände redan då vilken dålig idé det var, men Luther (han på axeln, ni vet) slog mig i huvudet med en piska och jag stack dit. Satt som i koma och lyssnade på den mycket duktiga föreläsaren, stressad och tung i kroppen på en och samma gång. Hade svårt att stänga ute alla störningsmoment - folk som viskade, papper som prasslade - och det kändes som att de kom närmare och närmare, som ilskna getingar ungefär.

Efter föreläsningen gick jag in på toaletten och fick en panikattack för första gången på ganska länge. Hjärtat slog utanpå kroppen, händerna skakade och jag började hyperventilera. Jag hade känningar redan helgen innan, så jag var inte helt oförberedd. Jag blev mest bara matt och besviken. Lyckades samla mig på några minuter, gick ut och andades lite frisk luft och tog mig hem till Malmö igen. På kvällen tog J hand om mig, lagade god mat och fick mig att skratta (på ett ganska oplanerat sätt.)

Den här dagen började på sjukhuset - ett ställe jag inte gärna vänder mig till. Det visade sig dock att en liten, rund läkare med slöja var precis det som behövdes. Jag förväntade mig en stressad, vresig person - hon lyssnade, fick mig att gråta (ingen svår uppgift) för att jag kände att hon - någon, äntligen! - lyssnade, fixade två remisser och sa lugnande ord.

Så, Bono; ja, jag har fastnat och ja, jag vet inte hur jag ska ta mig ut, men idag fick jag i alla fall höra orden "Du är ung, du ska leva!" och "Jag ska fixa det."


(Jag är medveten om att denna text är ganska kryptisk på sina ställen, men vissa grejer känns för privata att skriva om. Fast man ska aldrig säga aldrig. Jag älskar ju bloggvärlden just för att den är en egen värld, där man får vara precis hur privat man vill.)