Malmö

Jag är tillbaka i Malmö. Precis som förväntat klättrade jag lite på väggarna när jag var hemma och längtade efter nattliv, min internetuppkoppling och mina (lite sjukligt inrutade) vanor. Precis som förväntat kände jag mig såklart lite sorgsen på tåget ner till Mamö och saknade den svala skogsluften, tystnaden, sen middag med mamma och pappa på altanen, katterna, min favoritkalv och kvällshimlen. Himlen finns ju förstås i Malmö också, men här är inte stjärnorna lika skarpa och breathtaking som mitt ute på landet.

Sedan jag kom hem har jag mest bara klantat mig. Jag hängde upp ett duschdraperi som jag fått av mamma, bara för att direkt riva ner det igen på grund av den kväljande plastlukten. Jag storhandlade på Konsum och glömde köpa mjölk. Jag präktade loss och bestämde mig för att laga en bautastor böngryta med allehanda grönsaker för att fylla frysen med och råkade använda tomatsås smaksatt med chili som var hetare än Sahara självt, vilket förstörde alltihopa.

Igår slog jag sönder ett champagneglas och en blomkruka inom loppet av två timmar. Min barndoms klantighet har tydligen blommat upp igen.

Ett slags lördag

Igår:
















Himlen sedd från mitt fönster vid tio på kvällen. Pastell.


















Jag kommer från en sömnig familj. Alla sover överallt; annars jobbar de. Lilla katten är egentligen ingen vän av närhet, men eftersom han gillar pappa bäst lägger han manken till då och då.

Idag:
















Pappa hängde upp en hängmatta i trädgården för första gången på många år. Jag tog igen mig en stund, innan världens åskoväder slog till och fyllde mattan med vatten.

Inga bröllop och en begravning

Jag är i Småland för min farfars begravning. Den ägde rum idag, under grå himmel och i efterlängtad svalka. Hela tillställningen kändes som en déja-vù; samma gäster, samma präst, samma kyrka som när min farmor begravdes i mars förra året. Det här var pusselbiten som fattades. Nu vilar farmor och farfar, Albert och Greta, tillsammans under ett träd på kyrkogården i Villstad. Det känns fint.

Middagen efteråt var över förväntan. Jag blev tillfrågad hur det går med männen eller kvinnorna ("Man kan ju aldrig veta nu för tiden." Nej, precis, jag tycker att frågan var korrekt ställd, om än lite väl nyfiken.), hur det går med skåningarna, om jag fortsätter att växa, om jag har krympt (!) Det var ganska mycket humor mitt i alltihopa.

Annars lyssnar jag extremt mycket på What Else Is There? med Röyksopp. Det tycks vara så att jag inte kan få nog av den. Jag passar även på att umgås:


















Som sammet.

















Sömnig kärlek.

I heart Malmö, igen

Idag vill jag ge all min kärlek till Kallbadhuset. Jag har, som sagt, bott i Malmö i fem år och idag var första gången jag satte min fot där. Jag är alltid lite sen med saker och ting. Vilket paradis! Man går utför bryggan och in genom en dörr och kommer ut i en mintgrön engelsk badort på 50-talet. Inga barn, inga badkläder, bara kvinnor och bar hud. Och så stillheten, den blå himlen och det mörka havet. Åh, frihet!

Sedan är det ju så fint att alla dessa nakna kvinnokroppar av olika slag och åldrar får ha en fristad där de kan existera utan att det handlar om uppvisning eller bedömning. Den tanken tilltalar mig mycket. Lite lugn och ro, liksom.

Lugnt och rofyllt var det. Jag solade, tittade på havet, småpratade med Josefine, älskade Malmö och lyssnade på Maneater med Nelly Furtado, Banquet med Bloc Party och I'd Rather Dance With You med Kings Of Convenience. Världens bästa låtar i mina lurar, idag.

Älsklingstexter, del 1

Jag tar lätt till mig låttexter som sedan lagras hos mig och aktiveras (detonerar!) i mitt huvud i olika situationer eller när jag är på ett för citatet passande humör.

Jag tänkte presentera mina favoriter lite då och då.

Vi börjar med en av mina stora kärlekar, Beth Orton, och en låt som kanske är en av världens bästa:

Went down to a central reservation
In last night's red dress
And I can still smell you on my fingers
And taste you on my breath

Så filmiskt, jag ser det framför mig. Gryningsljus, folktomt, ja rent av öde och en röd klänning som den enda färgklicken. Och, åh, den känslan. Dagen efter, den där hemlighetsfulla och samtidigt lite vemodiga känslan av ett stulet ögonblick. Smaken och doften som påminnelser, det enda man har kvar just då. En kort stund av stillhet, då man varken tänker framåt eller bakåt. Lugnet innan tankarna börjar snurra igen.

It's like
Living in the middle of the ocean
With no future, no past
And everything that's good right now
Well, I don't wish for it to last
I'll step through brilliant shades,
Every color you bring
This time, this time, this time
Is fine just as it is.


Central Reservation (The Then Again Version), Central Reservation (1999.)

En lördagskväll på min balkong

Jag tappar min cigarett på balkonggolvet och J plockar upp den.

















She knows how to work that cigarette.

















Nästan lite blasé till och med.


Såhär tycker J* egentligen om rökning:
















(*Det var hennes livs andra bloss.)

Hur man skapar en parallell verklighet:

Jag gick till Systemet och ICA med min iPod och den var sällsynt god mot mig. Jag ville inte skippa ett enda spår.

Playlist:

Sarah - Mauro Scocco (Ah, sol och sval luft ute.)
Come Back From San Francisco - Magnetic Fields (i mitt huvud brukar jag byta ut städerna och tänka: Come back from- insert valfri stad - it can't be all that pretty, when all of Malmö city misses you.)
A Lack Of Color - Death Cab For Cutie
Dear Chicago - Ryan Adams
Cool - Gwen Stefani (här gjorde jag en väldigt ofrivillig Marilyn Monroe på grund av en stark vind vid bankomaten.)
Du Är Ånga - Kent
California - Joni Mitchell
It Pays To Belong - Embassy
Pet Grief - The Radio Dept.
Always A Relief - The Radio Dept. (Ibland gör den en två-från-en.)
Who's That Girl? - Robyn

När jag stod i kön på ICA och stirrade på bob hunds käre sångare en bit framför mig för att han är så vacker, tänkte jag att det vore fint om det skulle komma en bob hund-låt nu. Och precis när han gick ut började En Pratstund spelas i mina öron. Jag älskar när sådant händer.

One And Only - Teitur (So you wanna be my friend, so you wanna be my lover? Oh with you I do confess, I can't be one without the other.)
Useless - Depeche Mode (David Gahans röst. Rysningar längs ryggraden.)
It's No Good - Depeche Mode

Hemma igen.

En fredag värd namnet

Igår blev helt oväntat en av sommarens bästa kvällar hittills. B kom över till mig efter sitt jobb vid 23-tiden och vi var båda lite halvsega och tänkte bara gå ut och ta en öl. Sedan vet jag inte riktigt vad som hände. Det var en vänligt sinnad kväll, helt enkelt. Det var som om Möllan drabbats av en förtrollning som gjort alla människor vänliga, sociala, leende och odryga. Efter vår öl på Bagatelle gick vi vidare till Retro. Där träffade vi en kille som jag träffade ett tag i höstas och allt var bara så okomplicerat. Vi stod på uteserveringen i den tropiska kvällsluften och pratade en massa, vi dansade till Northern Soul och lite Bloc Party (yay) och jag upptäckte att Marlboro Lights inte finns längre (eller?) Well, I guess you had to be there. Både jag och B var i alla fall lätta om hjärtat och hade genuint roligt för första gången på länge.

















Så här präktiga såg vi ut innan vi gav oss iväg. It's präktalicious.

Another sunny day

I morse drabbades jag av en efterlängtad "it's out of my hands"-känsla (som säkert bara kommer att hålla i sig ett par timmar eller dagar till), så dagen efter det blev lyckad. Vi var på vårt stamställe på stranden och jag låg och njöt av solen och de svala vindarna från havet och genomlevde min nattkyss om och om igen. Sedan hade jag några feelgood-timmar med ett gäng killar i 9-10-årsåldern. De kan ibland, vissa av dem ganska ofta, vara mycket störiga och reta gallfeber på mig (fast en av dem är en av mina favoriter på skolan.) Jag vet inte riktigt om det var mitt goda humör eller deras goda humör eller en kombination av de båda som gjorde att de var så roliga att vara med idag. Vi kastade macka, letade krabbor och skämtade med varandra. Jag blev sådär överfylld i hjärtat och funderade på att krama ihjäl de två bröderna som jag tycker extra mycket om. De gånger de är lugna, avslappnade och på gott humör samtidigt är så lätträknade att varje sådant ögonblick är lika värdefullt som den dyrbaraste kristall. När jag låg och solade kände jag plötsligt en slemmig, död krabba på ryggen och tittade upp och såg mörkögda lillebror skratta med hela ansiktet. Åh, humor och love vibrations!

Efter jobbet fika i skuggan med B, som gav mig ett hjärta av guld. Det är så fint.

Fortsättning

Inatt drömde jag om en lång, efterlängtad men lite oväntad, kyss som nästan fick mig att segna ihop i en liten hög på golvet. Den var underbar. Tack. Det var precis så jag menade.

Okej, mer framtid. Människorna i Lund har semester den här veckan så jag har bestämt mig för att det här ska gå. You've got to have faith, come what may o.s.v. Jag har blivit utsållad bland ett par hundra sökande, jag har gjort ett test och blivit intervjuad - en sådan chans kan man inte kasta bort. Det måste lösa sig på något sätt.

En gnagande känsla

Jag hoppar in och jobbar på fritids den här veckan. Vi är på stranden på förmiddagen och sitter och hänger, lätt yra av solsting, på eftermiddagen. Det kunde vara värre.

Resten av dagens timmar oroar jag mig över hösten. Jag är antagen till bibliotekarieprogrammet, men en liten fotnot angående mina möjligheter att få ut en bibliotekarieexamen oroar mig. Kommer jag att få äta upp att jag inte skrev min B-uppsats i engelska för fem år sedan? (Och jag struntade i den så medvetet, de enda (tre) poängen jag någonsin missat! "Jag har varit så duktig i hela mitt liv", "Jag ska satsa på Sista Brefvet", "Alla andra missar poäng." Bah. Jag borde ha fattat att jag skulle fortsätta vara duktig.) Är det för sent nu? Eller; tänk om jag läser till bibliotekarie och sedan kommer ut som en kass/uttråkad/besviken sådan? Gör jag rätt? Hur vet man det? Följ ditt hjärta säger folk, men mitt hjärta är helt manodepressivt och veligt så det vågar jag inte. Kan inte någon annan fatta beslut åt mig? Och om jag nu ska plugga, hur ska jag klara mig? Jag menar, love won't pay the bills (sorry Billie, men jag älskar tanken!) Och vissa räkningar kan man ju inte undvika, jag kan ju knappast stänga av elen, liksom. Borde jag skaffa en sugar daddy? En sugar momma? Vad är det, egentligen? Är det sexuella tjänster inblandade? Hur knepigt skulle inte det kännas?!

Argh. (Det är något jag aldrig skrivit förut.) Min hjärna är överhettad. Jag skulle behöva släppa ner håret, knyta upp nävarna och gå ut och slå runt. Istället ska jag kolla lite på tv (Mamma: Det verkar som att du älskar tv:n. Jag: ja.), läsa lite i A Heartbreaking Work Of Staggering Genious (det vansinnigt roliga förordet räckte för att få mig att falla pladask för Dave Eggers), sova, stiga upp och utmana min telefonskräck med ett samtal till Lund. Måtte jag drömma något fint inatt. Jag behöver uppmuntran.

Stockholm - there and back again

Min mamma och jag har varit i Stockholm i några dagar för att närvara vid min kusins bröllop. Det har varit både sött och salt. Jag är ingen drömperson att resa med, direkt. I torsdags, efter att ha panikombokat ett tåg på grund av inkomptent tågpersonal som inte satte in ersättningsbuss i tid, fick jag klaustrofobi av mitt hotellrum (jättefint, egentligen, precis vid Hötorget) och tyckte att väggarna rörde sig mot mig. Mamma erbjöd sig att sova på golvet (vi hade var sitt rum eftersom det var slut på dubbelrum) hos mig men jag avböjde eftersom jag är vuxen. Istället hade vi en rejäl uppgörelse som mest handlade om mig. Vi har haft den många gånger förr, det var väl dags igen antar jag.

Under fredagen vandrade vi runt på stan. Solen sken och luften var behagligt sval men jag var inte särskilt lättflörtad. Jag tyckte mest att Stockholm var för mycket; för många människor, för fina byggnader, för inställsamt på något vis. Jag tänkte att jag är mer av en Malmömänniska och att jag saknade mina människor.

















Vid en fontän i Kungsträdgården. Mitt humör sammanfattat i en enda bild. Skrattretande. Oh, grow up, why don't I?

Ett besked om min farfars plötsliga (men inte oväntade) bortgång gjorde inte saker och ting bättre. Vetskapen om att pappa, min känsliga pappa, var ensam hemma med allt gjorde ont och jag blev ledsen. Jag vet att det var ännu svårare för mamma, men hon är fantastisk på att hantera situationer. Så, med hennes hjälp blev faktiskt dagen bättre så småningom. Jag tyckte om att se vattnet vid Slussen, jag skrattade med mamma när hon nästan trillade framstupa i rulltrappan på NK och jag handlade sida vid sida med Efva och Eva.

















Mamma kollar in i ett skylfönster i Gamla Stan. Längre fram ser man Stortorget, som ju är jättelitet.

På lördagen var det bröllopsdags. Vi tog bussen från Slussen ut till Värmdö, där min mosters man hämtade oss och körde oss till stället där festen skulle vara och där vi också skulle bo. Det var helt makalöst vackert; ett stort, pampigt, ljusgult hus på en höjd med utsikt över skärgården. Vi satt en stund på terassen och pratade med lite släktingar. Sedan var det dags att snygga sig inför vigseln. Min kusin som jag inte sett på flera år bodde med sin man några rum ifrån oss och var en knockout. Så vacker och lång, föredetta elitvolleybollspelare som hon är. Vi liftade med henne och P till kyrkan. Det kändes märkligt att träffa mina släktingar på en plats som vi aldrig varit på förut.

















Jag är uppklädd och leker herrgårdsfru på terassen.

Vigselakten var kort och enkel. Min kusin C var smal som ett streck och hade en skitsnygg axelbandslös klänning med litet släp. Jag grät inte, trots att jag är blödig som få. För mycket annat att tänka på, antar jag.

På festen hamnade jag bredvid en kille som säkert ville väl, men vi klickade inte alls pratmässigt. Förut brukade jag anstränga mig för att hålla uppe en konversation med vem jag än pratade med - det orkar jag inte längre. Så jag åt min marulk (jag har aldrig ätit så mycket fisk som den här helgen) och drack vinet som fylldes på efter varje klunk jag tog. Jag blev tårögd av min mosters tal (skönt att veta att jag inte är helt känslomässigt bortkopplad) och lullig av vin på fastande mage. Jag kände mig inte hemma, men det gjorde inte så mycket. Det här var i första hand en fest för brudparet och deras vänner. Så skulle jag vilja ha det om jag gifte mig också. Jag var nöjd med att vara en betraktare.

Kvällen avslutades med dans till ett coverband. Jag tog seden dit jag kom och dansade till Abba och lite andra gamla discodängor. Min underbara moster, som inte har förmågan att vara någon annan än sig själv, grep tag i mig och försökte bugga. Det var ganska bortkastat, eftersom fri dans är det enda jag behärskar. Plötsligt började bandet spela With Or Without You med U2 och jag blev så emo att jag var tvungen att gå ut och kolla på havet lite. Sedan drog jag mig tillbaka vid ett-tiden, tidigare än pensionärerna till och med.

Igår åt vi frukost vid vattnet, njöt av solen och stack in till stan tidigt. Jag hittade affärer jag missat och började gilla Stockholm ganska mycket. Det är så typiskt mig att släppa ner skölden precis innan jag ska lämna stället.

















Om man åt frukost med den utsikten varje dag skulle man nog bli en bättre människa.

Vi kom hem till Småland vid halvniotiden och pappa hämtade oss på stationen. Sedan åkte vi till McDonalds för mera fisk och pappa berättade om farfar och allt som hänt. Det märktes att han tyckte att det var skönt att se oss igen och jag blev så rörd. Vi körde hem i solnedgången och gården var så vacker i all sin grönska. Katterna kom och mötte oss. Jag somnade i soffan vid elva.

...

Nu är jag i Malmö igen. Och, just det, det verkar som att jag har blivit antagen till bibliotekarieprogrammet. Jag säger inte mer än så nu, för jag kan inte tänka och fattar nog inte riktigt vad det innebär.

Solig dag, dåligt mode

Roll out those lazy, hazy, crazy days of summer.

Idag har jag mest suttit i trädgården och druckit kaffe:

















Jag har på mig ett av de få plagg jag någonsin sytt färdigt: en gräll solklänning som jag sydde i slöjden när jag gick i 7:an. Jag minns att jag älskade tyget då (betänk att det var 1992) och att jag hade den på mig nästan hela sommaren. Den är fortfarande skön.

Animal farm

Jag har mellanlandat i Småland. Här finns det djur:





















Åh, hon är så näpen, men det lyckades jag inte riktigt fånga på bild. Hon är pytteliten (född i slutet av april), skygg och rynkar på näsan hela tiden. Hon tycker inte om mjölk. Tough. Jag är bedårad.

















Stora katten väljer att äta grässtrån framför väldoftande kamomill. Jag förstår inte.

















I said: Freeze!, and he did. Good kitty.

Bye, bye Buffy (déjà-vu)

Jag skrapade upp mig själv från golvet igår kväll och promenerade till Amore för lite dans och umgänge. Jag var knappast on top of the world - en Golden God - men det var trevligt. Det var nog bra för mig att träffa någon annan än mig själv. Och jag är ett stort fan av utomhusdansgolvet. (Inte ett lika stort fan av housetechnon, dock. Ge mig Embassy! Erlend! Postal Service!)

Söndagen började med de två sista avsnitten av Buffy. Det blev givetvis tårar, fastän jag har sett dem förut. Spike citerar (nästan) Bowie (We will be heroes), Angel dyker upp, alla de potentiella vampyrslaktarna (eh, säger man så på svenska?) får superkrafter tack vare Willow, Spike offrar sig för världen, Buffy säger I love you till honom och han svarar No, you don't. But thanks for saying it. Och sedan bara en krater där Sunnydale brukade ligga.

Jag tycker inte om avsked.

Jag har grävt fram ett gammalt blandband som jag fick av en engelskkursare i Växjö. Under The Milky Way med The Church är med. Den gör mig ju knappast mindre blödig om man säger så.

Nu ska jag försöka packa.

När det är för mycket

Nothing is gonna be alright, but thank you anyway har ringt i mitt huvud hela veckan. Mamma har ringt och bönat och bett mig att vara lite positiv. "Lova att du försöker?" Jag önskar att jag kunde, men jag kan inte. Det är något jag aldrig kan lova, för det känns så falskt. Det har varit, är, för mycket att oroa sig över just nu. Jag är så dålig på att inte oroa mig. Jag är helt värdelös på att inte låta mig ätas upp och paralyseras av oro, ångest och saknad. Därför var det så skönt, och så värt 100 spänn, att höra L sjunga just ovanstående textrad från scenen på Shemusic runt midnatt inatt. Det var så fint att se hela Billie glittra på scenen och skaka om mig med sin energi, om så bara för en halvtimme. En paus från mig själv. En väckarklocka som jag hoppas kan fortsätta väcka mig under hela nästa vecka. Jag och B dansade och sjöng med. De spelade två nya låtar som lät mycket bra, särskilt den där Erlend Öye spelade en stor roll.

Innan vi beslöt oss för att faktiskt gå in hängde jag, B, D och H utanför festivalen. Vi tjuvlyssnade på Hello Saferide, tog en paus och åt på Volym, såg världens underbaraste kängurubebis titta ut från sin mammas pung och sedan krypa ut och hoppa lite - som en miniatyrkänguru. En perfekt liten varelse.

Just det, kvällen avslutades av Cat5, som spelade inför en publik på ungefär 15 personer. Vi stod på en rad framför dem, lite generade och i alla fall jag försökte sända ut "jag är så ledsen att ni har fått åka hit och spela och så är det ingen kvar!"- tankar till dem. Jag var skeptisk till bandet innan, eftersom jag trodde att de skulle vara dryga. Fördomar kallas det, ja. Jag borde veta bättre. De var trevliga, proffsiga och bra! Och vansinnigt snygga då, jag kunde inte ta blicken från deras ben och filmstjärnesvallperuker.

Och så lite bilder:

















Jag och B, the ghosts of the tivoli, i Folkets Park efter stängning. Vakterna väntade på oss medan vi hämtade B:s cykel. Spöklik stämning, jag ville stanna kvar.





















Twilight zone? Ett ödsligt nöjesfält och plötsligt en svamp.

















Jag gillar den här byggnade. Sagolik.

Curtis Sittenfeld galore

Och det är så här jag fick veta att alltihop bara är ord, ord, ord - att i grund och botten spelar de ingen roll. "Jag skulle inte ha blivit din pojkvän", sa han och "det tog slut på grund av det här", och jag sa "nej, det här", och en bra bit in i det samtalet skulle han fortfarande ha kysst mig. Vårt förhållande, så länge det var bra, och i det ögonblicket när det hade kunnat bli bra igen, handlade om ordens irrelevans. Man känner det man känner, man handlar som man handlar, vem under historiens gång har någonsin blivit övertygad av ett väl genomtänkt argument?

Jag har läst ut I En Klass För Sig nu (eller egentligen vid halv tre natten mellan söndag och måndag.) Det kändes genast väldigt tomt, sorgset, ja nästan ensamt och min impuls var att börja på sidan ett igen och läsa om den. Så gjorde jag med The Wonder Spot förra sommaren (både huvudkaraktären i The Wonder Spot och I En Klass För Sig har kallats "en kvinnlig Holden Caulfield." Jag identifierar mig starkt med båda - har jag månne en Holden Caulfield-hangup?) och den har jag inte slutat läsa i än. Men jag har ju en otåligt väntande bokhög bredvid min säng, så jag kan inte.

Curtis Sittenfeld intresserar mig. Hon är en sådan person jag gillar rent instinktivt. Jag tycker om hennes uppsyn (och, givetvis, hennes sätt att skriva.) En Washington Post-journalist beskriver henne såhär: Her hair is straight, black and blunt-cut just below the jaw, and her eyes are deep brown, and she laughs about almost everything. Her voice has that attractive, preppy, intelligent clench to it, partnered with a sing-songy, girlish inflection that 21st-century women do -- so every sentennnnce? Sort of goes uuuup? Citatet är tagen från en bra artikel/intervju, här kan man läsa hela.

Lite efterforskningar på nätet visar att hon faktiskt nyss släppt en ny bok vid namn The Man Of My Dreams. Jag måste läsa den:

Hannah Gavener is fourteen in the summer of 1991. In the magazines she reads, celebrities plan elaborate weddings; in Hannah's own life, her parents' marriage is crumbling. And somewhere in between these two extremes-just maybe-lie the answers to love's most bewildering questions. But over the next decade and a half, as she moves from Philadelphia to Boston to Albuquerque, Hannah finds that the questions become more rather than less confusing: At what point can you no longer blame your adult failures on your messed-up childhood? Is settling for someone who's not your soul mate an act of maturity or an admission of defeat? And if you move to another state for a guy who might not love you back, are you being plucky-or just pathetic?

(från www.curtissittenfeld.com)

Bonusfakta: Hannah (särskilt med H på slutet, annars är jag inte så förtjust i onödiga bokstäver i namn, typ Margaretha som en del tror att jag stavar det) är ett av mina favoritnamn. (Hannah Med H, filmen, är däremot så pinsam att man knappt ens kan slökolla på den.)

I am no friend of mine

Idag tillbringade jag ungefär en timme med att försöka komma ut till Västra Hamnen (eftersom min cykel är stulen är det inte så enkelt som man skulle kunna önska.) Jag stod och smälte på busshållplatsen i trettio minuter medan alla bussar i hela världen utom just 32:an åkte förbi. Till sist hade jag lust att lägga mig ner på marken och skrika, men hejdade mig och gick in mot stan istället. När jag hade gått ungefär 20 steg körde bussen förbi mig. Det hade man ju kunnat räkna ut med lillfingret, egentligen. Jag gick till Gustav för att hitta en annan buss, men där var det öde och ingen buss skulle gå på ett bra tag. Så jag gav upp. Att ta sig till till havet i den här staden ska inte kännas som en jäkla Kafkaprocess. Jag började gråta lite och blev arg på mig själv för att jag började gråta för en sådan bagatell. Har jag inte kommit längre än så? Nej, det har jag inte. Det blir jag påmind om nästan varje dag.

Jag skulle vilja stoppa tiden, få den att gå snabbare samt hoppa över vissa dagar. Jag har noll perspektiv på tillvaron för tillfället. Sommaren - en tid att vara easy-going? Bara i fantasin.

På väggen över mitt skrivbord har jag ramat in en bild jag fick av en av mina elever precis innan jag slutade. Han är en ganska inåtvänd kille, en drömmare. Han har en fantastisk konstnärlig talang och kan sitta i evigheter med en bild. Han är särskilt fascinerad av skyskrapor och ritar ofta städer med tusentals små detaljer; människor på gatan, taxibilar, flaggor, telefonkiosker, fönster och skyskrapor, skyskrapor och åter skyskrapor. Jag brukade alltid berätta för hans föräldrar och alla som ville veta hur otroligt bra han var på rita. När han lite generat stack till mig den här bilden och försvann som ett skott blev jag så otroligt glad. Jag tycker om att titta på den. Den föreställer New York under invasion, tror jag. Man kan se Empire State Building till höger och på många ställen brinner det i bombade skyskrapor. Det är en kaotisk bild; ändå gör den mig lugn.


















Den gör sig inte lika bra på foto som i verkligheten; det går inte att återskapa de rörande små detaljerna. Men bara så ni vet vad jag snackar om på ett ungefär.

Festival runt knuten

Ikväll är det Accelerator i parken några meter bort från min lägenhet. Jag brukade gå dit varje år, men traditionen bröts förra året på grund av läkarbesök och i år...ja, det var dyrt och jag hade inte den rätta känslan, antar jag. Jag hängde dock utanför det väl inpackade området för en stund sedan, bara för att få höra Death Cab For Cutie spela. Det var ljummet i luften och jag njöt av att kunna stå i bara linnet utan att frysa det minsta. Jag fick höra The New Year, Title And Registration, Soul Meets Body och en massa annat och när jag stod och balanserade på en stor blomkruka kunde jag se sångarens hår. Alltid något. Sedan upptäckte en vakt med hybris mig, gav mig en avmätt blick och sa till mig att hoppa ner.

Det är skönt att veta att man är åtrådd

(Högsommarvärme var det ja. Jag valde solen framför isoleringen idag.)

I en park ligger jag och J på varsin handduk. A-lagare, kanske i 50-årsåldern, frejdig och harmlös med yvigt hår och stark Romeo Olsson-accent, tackar oss eftersom vi hållit ett öga på hans grejer medan han cyklade till Systemet och köpte en (1) cider.

A-lagare: Jagar ni pojkar, töser?
Vi: Näe.
A-lagare: Jag jagar töser. Får jag jaga er?
Vi: Nej tack, det är bra ändå.
A-lagare: Vad artiga ni är! Ha en bra dag töser!

Then I got nothing

Lika glad som jag ser ut på den nedersta bilden i det förra inlägget, lika nere kände jag mig igår kväll. Egentligen skulle jag ha grillat i Folkets Park med några vänner. Precis när vi skulle lägga upp maten kände jag att det svindlade till lite i magen och huvudet och att jag inte mådde alls bra. Så det var bara att gå rakt hem igen och må kasst och inte äta en smula. Sånt som händer, inte sant?

Det är ju bara det att jag är sjukt rädd för att bli sjuk. Det gäller i princip alla sjukdomar och åkommor. Jag tror aldrig att en förkylning bara är en förkylning; man vet ju aldrig. Känner man så ser man hot överallt. Jag kan nästan se bakterierna yra omkring i luften ungefär som den där gröna texten i The Matrix. Jag har jobbat med barn i tre år och har ofta velat ha handskar och munskydd på mig när de snorar som värst och när det är vinterkräksjuketider. Så nu, när jag är ledig och det är sommar, då slår det till. Isn't it ironic? Kanske var det solsting, kanske var det bakterier, kanske var det bara min kropp som ville visa mig att jag, hur mycket jag än vill och försöker, inte kan kontrollera allting.

När jag var liten och var paniskt rädd för något (det hände hela tiden) och hade ältat tillräckligt länge brukade mamma (fullt förståeligt) till sist bli så frustrerad att hon sa:

- Vill du sitta inlåst själv i en cell då? Det är det enda sättet du kan undvika att något ska hända.

Då brukade jag börja gråta och känna mig extra missförstådd och knäpp i huvudet. Nu är jag inte helt främmande inför tanken. Och just därför måste jag verkligen, verkligen, verkligen skärpa mig och göra precis tvärt om. Bara köra rakt på, come what may. Jag vet att det är så jag måste tänka för att undvika att begränsa mitt liv ännu mer.

Jag hoppas att natten har gjort mig lite gott. Först tittade jag på Me And You And Everyone We Know och skaffade mig en liten crush på Miranda July. Sedan sov jag hårt och vaknade av telefonen någon gång efter tre. Jag visste inte om det var på riktigt och måste ha låtit helt borta. N fick nästan övertala mig om att det var lördag natt och inte söndag natt för jag kunde inte tro att det var sant. Det kändes som att jag drömde att jag pratade. Jag insåg att det var lite humor precis innan jag somnade om igen och det var skönt att ha den känslan i kroppen istället för känslan av vanmakt.

Parkliv

Gårdagskvällen blev så mycket bättre än den miserabla dagen. Jag och några fina vänner samlades i Möllans allmänna utevardagsrum, Folkets Park, och firade att det var sol, att någon precis fått semester, att någon blivit godkänd på sin uppsats och att vi haft vår skivpool i ett halvår (ett sätt att sprida ny musik samtidigt som man fikar.)






















F hade med sig snyggt vin och speciellt utvalda skivor till var och en av oss. (Jag fick Loney, Dear som jag fallit för efter bara en lyssning.)






















Det är inte varje dag man har Mr. Bob Dylan tätt intill sitt bröst.

















Jag och E - så färgmatchade!


















Jag tycker om oss. Vi tycker uppenbarligen om den blå färgskalan och mörkt hår.

















Himmel över den märkliga byggnaden i Folkets Park. Det är dags att gå hem till mig för lite vin, uppfräschning och bob hund innan cykelturen ut till Amore i hamnen.

















På Amore (fint ställe med många skrymslen och vrår, utomhusdansgolv etc.) Vi plockade upp B på vägen. Hon är ganska förvånad, kanske för att hon fick en Fanta utan kolsyra.

















Solstol, utomhus, på en klubb, på natten! You're kidding!

(Cykelturen hem; J på pakethållaren, upplyst bro, ljus natthimmel över havet, ljummen luft, en känsla omöjlig att förklara med ord.)