Lika glad som jag ser ut på den nedersta bilden i det förra inlägget, lika nere kände jag mig igår kväll. Egentligen skulle jag ha grillat i Folkets Park med några vänner. Precis när vi skulle lägga upp maten kände jag att det svindlade till lite i magen och huvudet och att jag inte mådde alls bra. Så det var bara att gå rakt hem igen och må kasst och inte äta en smula. Sånt som händer, inte sant?
Det är ju bara det att jag är sjukt rädd för att bli sjuk. Det gäller i princip alla sjukdomar och åkommor. Jag tror aldrig att en förkylning bara är en förkylning; man vet ju aldrig. Känner man så ser man hot överallt. Jag kan nästan se bakterierna yra omkring i luften ungefär som den där gröna texten i The Matrix. Jag har jobbat med barn i tre år och har ofta velat ha handskar och munskydd på mig när de snorar som värst och när det är vinterkräksjuketider. Så nu, när jag är ledig och det är sommar, då slår det till. Isn't it ironic? Kanske var det solsting, kanske var det bakterier, kanske var det bara min kropp som ville visa mig att jag, hur mycket jag än vill och försöker, inte kan kontrollera allting.
När jag var liten och var paniskt rädd för något (det hände hela tiden) och hade ältat tillräckligt länge brukade mamma (fullt förståeligt) till sist bli så frustrerad att hon sa:
- Vill du sitta inlåst själv i en cell då? Det är det enda sättet du kan undvika att något ska hända.
Då brukade jag börja gråta och känna mig extra missförstådd och knäpp i huvudet. Nu är jag inte helt främmande inför tanken. Och just därför måste jag verkligen, verkligen, verkligen skärpa mig och göra precis tvärt om. Bara köra rakt på, come what may. Jag vet att det är så jag måste tänka för att undvika att begränsa mitt liv ännu mer.
Jag hoppas att natten har gjort mig lite gott. Först tittade jag på Me And You And Everyone We Know och skaffade mig en liten crush på Miranda July. Sedan sov jag hårt och vaknade av telefonen någon gång efter tre. Jag visste inte om det var på riktigt och måste ha låtit helt borta. N fick nästan övertala mig om att det var lördag natt och inte söndag natt för jag kunde inte tro att det var sant. Det kändes som att jag drömde att jag pratade. Jag insåg att det var lite humor precis innan jag somnade om igen och det var skönt att ha den känslan i kroppen istället för känslan av vanmakt.
söndag, juli 02, 2006
Then I got nothing
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
känner igen den där känslan, hamnar där med jämna mellanrum, att hela tiden så frustrerat känna att man begränsar sig själv, sitt liv... jag är inte hypokondrisk dock, men ändå, att behöva tvinga sig själv att göra saker, ta tag i saker, inte vara så rädd...
den där känslan av att vara instängd i sig själv
samtidigt är jag så himla naiv och positiv och babbliga (men mest utanpå)och väldigt orädd och spontan, inte alls folkskygg (men det är jag väl egentligen inte på riktigt, men kan drabbas av nån slags oförmåga, passivitet bara)
att hela tiden vilja leva fullt ut, uppleva, känna - och samtidigt vara så rädd och obeslutsam, att det är nåt som drabbar en bara, plötsligt
verkar vara nåt man måste lära sig leva med
ja, ja, vet inte om jag lyckas formulera vad jag menar
känner mig verkligen som en väldigt motsägelsefull person
i grunden väldigt blyg (var sjukligt blyg som tonåring), men tror inte jag längre upplevs som speciellt blyg, men kämpar hela tiden mot den fortfarande (blygheten) tror jag, ibland på ett sätt som gör att jag har svårt att slappna av, vila i mig själv..
nu drar jag till frankrike
Skicka en kommentar