I am no friend of mine

Idag tillbringade jag ungefär en timme med att försöka komma ut till Västra Hamnen (eftersom min cykel är stulen är det inte så enkelt som man skulle kunna önska.) Jag stod och smälte på busshållplatsen i trettio minuter medan alla bussar i hela världen utom just 32:an åkte förbi. Till sist hade jag lust att lägga mig ner på marken och skrika, men hejdade mig och gick in mot stan istället. När jag hade gått ungefär 20 steg körde bussen förbi mig. Det hade man ju kunnat räkna ut med lillfingret, egentligen. Jag gick till Gustav för att hitta en annan buss, men där var det öde och ingen buss skulle gå på ett bra tag. Så jag gav upp. Att ta sig till till havet i den här staden ska inte kännas som en jäkla Kafkaprocess. Jag började gråta lite och blev arg på mig själv för att jag började gråta för en sådan bagatell. Har jag inte kommit längre än så? Nej, det har jag inte. Det blir jag påmind om nästan varje dag.

Jag skulle vilja stoppa tiden, få den att gå snabbare samt hoppa över vissa dagar. Jag har noll perspektiv på tillvaron för tillfället. Sommaren - en tid att vara easy-going? Bara i fantasin.

På väggen över mitt skrivbord har jag ramat in en bild jag fick av en av mina elever precis innan jag slutade. Han är en ganska inåtvänd kille, en drömmare. Han har en fantastisk konstnärlig talang och kan sitta i evigheter med en bild. Han är särskilt fascinerad av skyskrapor och ritar ofta städer med tusentals små detaljer; människor på gatan, taxibilar, flaggor, telefonkiosker, fönster och skyskrapor, skyskrapor och åter skyskrapor. Jag brukade alltid berätta för hans föräldrar och alla som ville veta hur otroligt bra han var på rita. När han lite generat stack till mig den här bilden och försvann som ett skott blev jag så otroligt glad. Jag tycker om att titta på den. Den föreställer New York under invasion, tror jag. Man kan se Empire State Building till höger och på många ställen brinner det i bombade skyskrapor. Det är en kaotisk bild; ändå gör den mig lugn.


















Den gör sig inte lika bra på foto som i verkligheten; det går inte att återskapa de rörande små detaljerna. Men bara så ni vet vad jag snackar om på ett ungefär.