Anti-dekolletage

Jag vill slå ett slag för polotröjan (som om det skulle behövas.)

















Det är egentligen ett märkligt plagg som inte alls gör sig på bild, eftersom man ser halslös ut (därav min något ansträngda pose ovan - "kolla, jag har en hals, jag lovar!") Mina föräldrar bär båda svart polo på sitt förlovningsfoto och eftersom de även har mörk bakgrund kan man luras att tro att deras huvuden svävar omkring kropplösa på fotot.

Nåja, polo är min grej, halsstympningen till trots. Jag köpte min första klassiska, svarta polo på flera år igår och det gjorde mig på gott humör för en stund. Jag vet inte, kanske är det några år av båtringningar och nedhasade axlar som gör att det känns skönt att täcka upp igen.

Igår när jag tittade i en gammal Q-tidning och såg en bild på John Lennon (finns det ett enda nummer av Q där han inte är med på något sätt?) slog det mig att jag först började tycka att det var stiligt med polo när jag såg det här skivomslaget:





















Jag snodde det från pappa när jag var i 14-årsåldern och det måste ha satt sina spår, både när det gäller färg- och stilideal.

Konst och musik

På Emma Gray Munthes blogg hittade jag en lista över de 100 bästa musikvideorna som gjorts, komplett med motiveringar och YouTube. Vem orkar gå igenom den? Jag, uppenbarligen. Och det var ett sant nöje också.

Några reflektioner:

Jag hade glömt: 1) att Sigur Ros finns, 2) att de gör underskön musik och 3) att Vidrar Vel Til Luftarasa (nr 43) har en väldigt fin video.

Ahh, November Rain med Guns ’N’ Roses (nr 41)! Så dramatisk! I min barndoms Metallica eller Guns ‘N’ Roses-krig valde jag givetvis Guns ’N’ Roses. (Det existerade, vad jag vet, aldrig något synthare vs. hårdrockarekrig i min hemort. Det var bara ett hårdrocksinbördeskrig.)

Jag blir nostalgisk av 1979 med Smashing Pumpkins (nr 18). Åka bil, leva djävul, vara ung, tro att man är fri. Jag faller så lätt.

Coffee & TV med Blur (nr 32) är fortfarande den gulligaste videon jag har sett. (Regissören är också väldigt söt och skymtar förbi någonstans i mitten av videon då han befinner sig på en trottoar och böjer sig ner mot det lilla blå mjölkpaketet.) Min favoritscen är när de båda mjölkpaketen återförenas i himlen.

Fake Plastic Trees med Radiohead (nr 81) var den första av deras låtar som jag älskade. She looks like the real thing, she tastes like the real thing, my fake plastic love. Videon påminner ganska mycket om Pulps Common People-video, antagligen för att Thom Yorke och Jarvis Cocker sitter i en kundvagn i respektive video.

Kolla in Lisa Loeb i Stay-videon (nr 71.): glasögonen, klänningen med antydan till puffärm, tightsen – den skulle kunna vara inspelad idag. Jag älskade hennes look då och jag gör det fortfarande. Det är lite skönt att veta att jag inte var helt ute och cyklade 1994. (Själv skulle jag dock aldrig ha vågat klä mig så tjejigt på den tiden. Jag handlade oftast för stora tröjor på H&M:s killavdelning.)

Var är Fatboy Slims Praise You-video med Spike Jonzes danstrupp? Är det inte märkligt att ha med Britneys ...Baby One More Time (nr 80) och inte Kung Jonze? Okej, Christopher Walken i Weapon Of Choice (nr47) är också essensen av cool, men Spike!

Jag märker att jag fortfarande älskar Take On Me med A-ha (nr 4) – låten, videon och den tecknade Morten Harket.

Listor är ju alltid personliga och på den här fattades såklart många av mina favoritvideor. Jag vill gärna uppmärksamma en: Roger Sanchez är egentligen ingen jag lyssnar på eller ens känner till, men videon till hans Another Chance är uppbyggd kring den finaste, smartaste och vemodigaste berättelsen jag sett. En tjej bär sitt stora hjärta utanpå kroppen och upptäcker att ett stort hjärta inte är så välkommet. Hennes hjärta krymper för varje besvikelse hon stöter på. Till sist möter hon en kille i en gränd och han börjar prata med henne:

- Is that your heart?
- Yeah.
- Big.
- It's small.
- Small?!
- It was bigger before.
- Scary...
- Yeah, that's my problem.

De går och dricker kaffe och hon börjar hoppas igen. Men han visar sig också vara rädd för ett svällande hjärta.

Själv försöker jag sluta bära hjärtat utanpå kroppen. Det går sådär.

Give me a break

Det är torsdag kväll, vilket måste innebära att den här tunga veckan går åt rätt håll trots allt. Vi i min basgrupp gav oss själva ledigt från skrivandet imorgon för att få lite tid att läsa och sedan fylla på luckorna i hemtentan. När vi fick den idén i eftermiddags reagerade jag knappt, eftersom jag var så seg efter att ha suttit framför (den vackra) datorn hela dagen. Nu börjar det dock sjunka in. Ledig. Sova. Kolla på Everwoodreprisen på trean klockan 10.40. Jobba lite på mitt drömextraknäcktest. Förhoppningsvis tänka på bra grejer och stänga ute de dåliga, i alla fall för ett litet tag. Vi får väl se.

Under veckan har förresten fejksommaren gått över till någon form av höst. I tisdags hade jag kjol utan strumpbyxor och svettades ymnigt när jag satt i solen på skoltrappan. Idag var det visserligen inte heller så kallt, men luften var annorlunda. Den vansinnigt vackra och lummiga vägen från bussen till Kulturanatomen doftade av äpple och löv. Ingen annan än jag tog den vägen idag och jag njöt av att vara alldeles ensam med höstdoften i näsan och Pet Grief i öronen.

Ikväll ska jag försöka andas ut och kanske kolla på Sex, Lögner Och Videoband, denna lilla pärla till film som jag fyndade häromveckan. Om jag inte somnar i soffan ska jag även läsa i A Home At The End Of The World av Michael Cunningham, som jag tycker så mycket om att jag kommer på mig själv med att längta efter den om dagarna.

Pet grief

Igår natt när jag inte kunde somna började jag plötsligt att sakna min hund.

Hon var en kolafärgad Cocker Spaniel och hon var vårt allt. Det var egentligen meningen att vi skulle ha köpt en Golden Retriever, men när vi kom till kenneln gick Blondie, som hon redan var döpt till, fram till mamma direkt och sedan fanns det liksom inget att tveka om. Hon fick följa med oss hem. Det tog veckor innan hon skällde för första gången. På nätterna satt hon i en korg nedanför mammas sida av sängen och tittade på henne med stora, allvarliga ögon. Hon var väldigt försiktig i sitt sätt. Hon kollade alltid läget ett tag innan hon slappnade av.

Jag har alltid tyckt att hon var så mycket finare än alla andra Cocker Spanielhundar jag sett. De flesta är lite för gulliga och Disneyaktiga. Blondie var vacker och hade en allvarlig, ibland nästan lite upphöjd uppsyn. Och så de där ögonen då. När hon tittade på mig på ett visst sätt kändes det nästan som att det inte spelade någon roll om ingen annan i hela världen tyckte om mig, för hon gjorde ju det. Det skulle hon alltid göra.

Hon tyckte om oss på olika sätt; mamma för att hon innebar trygghet och mat, pappa för att alla djur älskar min pappa och mig för att vi var nära kompisar. Jag var sju år när hon kom till oss och jag hade inga syskon. Hon blev min följeslagare. När jag var sjuk var hon det också och låg tätt intill mig med torr nos och ynklig uppsyn. När vi var på semester brukade hon och jag gå ut och utforska semestermålet tillsammans, ibland så länge att mamma var nära att efterlysa oss hos polisen. När jag lekte på mitt rum låg hon i min fåtölj och sov. En gång när vi var ute i skogen var jag på dåligt humör och blev så trött på att hon skulle stanna och gräva överallt att jag lämnade henne där och gick hem. Väl hemma hörde jag desperata skall från skogen och jag har nog sällan sprungit så snabbt som jag sprang då. Hon hade fastnat med kopplet i en stubbe och kom inte loss. Jag tror nästan att mitt hjärta brast lite då och det gör det nu igen när jag tänker på det. Jag hade så dåligt samvete att jag nästan kräktes.

Hon dog vid midsommar för fyra år sedan, 17 år gammal, stel, tunn, halvblind och halvdöv; en skugga av sitt forna jag. Fortfarande kan jag drabbas av en nästan fysisk saknad när jag tänker på henne. Hennes tassljud på golvet, hennes nos som ryckte när hon sov, hennes sätt att stanna till, vrida på huvudet, lyssna mot marken för att sedan börja gräva vilt efter vad det nu var hon hörde, hennes ledsna min när hon hade fått skäll, hennes mjuka kinder och hennes stora, bruna, allvarliga ögon.

Jag önskar att hon vore här nu.

The Downward Spiral

Igår kväll när J var här och vi skulle kolla på The Station Agent rasade allt samman lite (varken J eller filmen hade någon skuld i det!) och jag har därmed sovit tre timmar inatt och tillbringat dagen med att vara helt paralyserad. En överjordiskt jobbig grej som jag ska gå igenom har strulat till sig och blivit ännu jobbigare, kan man säga. Jag hatar när det händer. Det blir aldrig lättare att acceptera motgångar.

Jag borde ha pluggat maniskt i helgen eftersom vi har grupphemtenta hela nästa vecka, men jag har inte kunnat förmå mig att röra böckerna en enda gång. Jag kunde knappt ens förmå mig att kolla på mitt inspelade avsnitt av Vita Huset, men till sist lyckades jag. Tur det, för Josh får mig alltid på lite bättre humör.

Nu sitter jag fastklistrad vid datorn och har i två timmars tid funderat på att brygga lite te. Kanske kan jag ta mig till spisen snart. Jag har kollat Elliot och J.D.-hångel på YouTube, men det var lite för deprimerande. Jag hämtade min iPod för lite närgången musikterapi och började nästan gråta av den där Hold Me Now-låten med The Polyphonic Spree. Den är ju som gospel och jag tror aldrig att jag har lyckats lyssna på en gospellåt utan att få tårar i ögonen.

Jag avskyr den här dagen och ändå vill jag inte att den ska ta slut, för det kommer en ny imorgon och då måste jag träffa folk. Fast ibland är det ju just det som hjälper. Hoppas det.

Jag älskar dig

Jag har ju varit ganska maniskt upptagen med diverse artitster den senaste tiden, men jag har märkt att det hela tiden finns en skiva som lyckas samexistera med alla de andra.

Pet Grief med Radio Dept. släpptes den 12 april i år. Jag minns att jag gick och köpte den på en lunchrast. Jag hade sett fram emot den, men hade då ingen aning om hur mycket den skulle komma att betyda för mig. Pet Grief har ackompanjerat varenda känsla och vartenda tillstånd jag har gått igenom de senaste fem månaderna. Varje besvikelse och varje ögonblick av lycka. Alla dessa tunga/sinnessjuka/förtvivlade/vanliga/extatiska/apatiska dagar har den funnits där och bara varit så makalöst vacker. Stämningen som går igenom hela skivan är egentligen obeskrivlig, men det händer att jag tänker på Twin Peaks ibland. Det har med ljudbilden att göra, tror jag. Och Johan Duncanssons loja röst, som sjunger så nära, så nära. Hade man kunnat omvandla en riktigt bra film, typ Eternal Sunshine Of The Spotless Mind, och alla dess scener, stämningar, repliker, teman, nyanser och känslor till musik hade det låtit som Pet Grief, tror jag.

Jag har älskat olika låtar extra mycket vid olika tillfällen. Det började med den svartsjuka singeln The Worst Taste In Music, som med sitt hotfulla intro och den fantastiska textraden But he’s got the worst taste in music, if I didn’t know this I’d lose it gjorde mig totalt beroende. Efter ett tag var det ledsna I Wanted You To Feel The Same som tog över. Snart kändes Pet Grief (låten) som något som jag själv skulle ha skrivit om jag hade haft förmågan. Nu är det avslutande Always A Relief som får allt annat att lösas upp i konturerna varje gång jag hör den.

Jag tror nog att jag har lyssnat på någon låt från Pet Grief åtminstone fem dagar av sju sedan jag köpte den. Oftast är det nog sju dagar av sju, faktiskt. Det var längesedan, om någonsin, jag var i så total symbios med en hel skiva. Det enda jag kan komma på är Dog Man Star-manin för 12 år sedan. Då lyssnade jag så mycket och så länge att det nästan kändes som att jag blev ett med skivan till slut. Jag trodde inte att det skulle hända igen. Det känns stort och tryggt, på något sätt.

Fredag, och våra konturer suddas ut

Gåshud

Dagens ögonblick: Dying In Africa (låten) med Nicolas Makelberge på Pågatåget mellan Malmö och Lund. Gröna ängar, blå himmel och I won't get over you, even if they're crying in Africa. I can't get over you, even if they're dying in Africa.

Det var något väldigt fint med kontrasten där.

(Innerligt tack till C - det var faktiskt du som fick mig att upptäcka Nicolas M!)

Musik och konst

Jag har precis varit på skivpool hos M. Jag vet inte riktigt om jag skrivit något om vår skivpool tidigare? Vi är i alla fall fem stycken som för något halvår sedan tyckte att vi blivit lite musikaliskt förslöade och det var vi ju tvungna att råda bot på. Så ungefär en gång i månaden ses vi för att lyssna på och få ny musik. En av oss har i uppdrag att köpa en skiva som är (ganska) ny och inte superkommersiell, berätta om varför man valt just den skivan och sedan "distribuera" den till de andra i poolen. Sedan fikar vi. Det var till exempel på det här sättet några av oss fick upp ögonen för Teitur.

Idag kommer jag hem med två ting som förgyller tillvaron:

M hade valt The Whitest Boy Alives skiva och jag blev så glad, för av någon konstig anledning hade jag inte redan den. Man kan verkligen fråga sig hur det kan komma sig - det är ju Erlend! Men nu har jag den och Burning kommer att låta så fint i mina lurar.












Precis som min kära J ser Erlend utan glasögon lika oseende nyvaken ut som Teddy i Bamse när han har tappat sina glasögon.

Jag har dessutom köpt en ring av E. Hon och hennes käresta har startat designmärket Sägen (hemsida kommer snart) och gör bland annat grymma smycken av porslin. Så här ser min ring ut:

















Jag trivs redan mycket bra i den.

Kick

På min utbildning har vi ungefär ett studiebesök i veckan den här hösten. Idag hade turen kommit till Malmö stadsbibliotek. Jag var redan tidigare hemskt förtjust i just det biblioteket (främst i arkitekturen), men efter dagens besök är jag alldeles hänförd. Äntligen, efter ett par studiebesök på bibliotek där det varit så tyst och dött att jag nästan blivit gråhårig bara av att tillbringa ett par timmar där. Vi har mött bibliotekarier som talat så tyst att det inte varit någon idé att ens försöka lyssna. Vissa har nästan verkat folkskygga, som en parodi på en karikatyr av en bibliotekarie. Malmö stadsbibliotek är så levande! De som jobbar där (i alla fall de vi träffade) är engagerade och har humor och social kompetens. Biblioteket är knappast tyst någonstans. Folk pluggar och snackar, TV4 spelar in morgontv, någon sitter och skriver eller läser tidningen. Det är så modernt. Som ett litet samhälle i samhället, till för alla (don't get me started on integrationsarbetet och satsningen på att få barn att läsa! Fantastiskt!) Idag kändes det nästan som att jag hade kunnat sälja min själ för att få jobba där någongång.

Bye, bye BB

Igår flyttade B till London för ett tag framöver. I salute her med en bild från vår roligaste kväll ihop i somras. Vi hade båda jobbat och var trötta, sega och förväntade oss ingenting. I stället fick vi öl, skratt och lite dans, både innanför och utanför Retros dörrar.

















Just då var vi faktiskt så glada som vi ser ut att vara.

Musikaliska ljusglimtar

Idag får Martha Wainwright och Nicolas Makelberge vila lite till förmån för I'm Waking Up To Us med Belle & Sebastian och Grow Old With Me med Postal Service (lyssna.) Om man som jag har en soft spot för indierock som brukar spelas i O.C. kan jag även rekommendera Youth Groups version av Alphavilles Forever Young.

Det var allt.

Schh...

Häromveckan hade vi en DN-journalist på besök på vår föreläsning. Han skulle skriva en artikel om hur den nya bibliotekarien är. Idag var artikeln i tidningen. Jag vet inte riktigt, jag; lite för många klyschor och lite för onödigt ingående beskrivning av vår lärares klädsel för min smak.

Baksmälla

Jag hade någon naiv förhoppning om att de goda skulle segra, mot alla odds, för att det hade varit så fint och rätt. Nu är jag låg, nervös och känner otryggheten och osäkerheten komma krypande i hela kroppen. Tack för det alla förstagångsväljarbrats.

Dagen har varit precis så dålig som den hade alla förutsättningar att bli: grupparbete utan inspiration, sveda i ögonen på grund av svårigheter att sova för jag vet inte vilken natt i ordningen, äcklig mikromat, regn, syrebrist i hjärnan. Och så ett blått Sverige på det.

Mina kvarter är i alla fall på min sida (Men 47 Sverigedemokrater?! Tillfällig sinnesförvirring eller ren ondska?)

Nu håller vi tummarna

Det är söndagen den 17 september och jag och J går till vår vallokal:

































Nu har vi röstat. Yay! Må den goda sidan segra.

















Det satt gott med en fika efteråt. Då kunde man passa på att älska Malmö lite till också.

B + B = Sant

Mina föräldrar ska sälja sina kor. ”Att sälja sina kor” innebär att man säljer dem till slakt, för i vårt samhälle finns det ingen annanstans att göra av gamla kor. Min mamma är upprörd över det såklart, men värst är det för pappa. Han är tydligen mycket ledsen. Det är en egenskap jag uppskattar mycket hos min pappa; att han är så känslig. Att han, trots att kornas slakt innebär att han inte längre kommer att behöva stiga upp innan soluppgången, mjölka korna, jobba åtta timmar, komma hem och mjölka korna igen som han gjort de senaste 30 åren, är ledsen snarare än lättad. Han har ju umgåtts med de här djuren varje dag. Han har en relation till dem alla. Och nu kommer de inte att finnas där mer. Jag kan själv inte ens förmå mig att tänka på den där lastbilen som kommer och hämtar upp dem på tisdag morgon klockan nio.

Nu kommer mamma och pappa att ha mer tid för andra grejer och för varandra. Det får mig att tänka på hur de träffades. Mamma berättade det för mig någon gång tidigt i våras när jag var ganska kärlekskrank och frustrerad, på tal om hur otippat det hela var.

Året var 1975. Mamma var ute och dansade på det lokala danshaket hemma. Hon var på den tiden något av en partygirl, för att uttrycka det milt. (Så uttrycker hon det inte själv – det är min kusin, som på den tiden var lättimponerad tonåring, som har skvallrat.) Hon stod i baren och hängde när en lång man kom fram och frågade om han fick köpa en cigarett till henne. Mamma tyckte ganska direkt att han såg ut som en tafatt tönt, eftersom han hade skor gjorda av manchester på sig. Men okej, tänkte hon, en cigarett kan man alltid tacka ja till. Så pratade de hela kvällen, dansade lite och mannen, som så småningom skulle bli min pappa, erbjöd sig att följa henne hem. På vägen berättade mamma att hennes tv var trasig och att det var jobbigt eftersom hon inte kunde följa sin favoritserie. Sedan blev det ett ganska snabbt farväl vid dörren och mamma tänkte inte så mycket mer på honom. Några dagar senare ringde det på dörren och där stod den pappa igen. ”Jag tänkte att jag skulle laga din tv”, sa han. Mamma blev ganska paff, och, tror jag, lite intresserad. Mod är alltid imponerande och intresseväckande. När tv:n var lagad ringde han henne (han måste ha fått hennes nummer någonstans på vägen) och hon bjöd hem honom på fika en kväll. Hon hade gjort i ordning ett stort fat med smörgåsar och han åt upp allihop. Han var ganska tyst, men välvillig. Mamma pratade säkert sig sönder och samman, precis som jag skulle ha gjort i samma situation. Sedan fortsatte de att umgås och mamma har berättat att hon föll för hans stora lugn och hans goda hjärta. Alla runt omkring henne var mycket förvånade över att hon valde en man som hade planer på att ta över sina föräldrars gård; en lantis, helt enkelt. Men själv kände hon att det var ditåt hon egentligen varit på väg hela tiden.

Efter ett par år kom jag; på många sätt en blandning av de båda.

Det är en fin och ganska rolig historia, tycker jag. Jag är imponerad av att min blyga pappa vågade gå fram till och uppvakta min väldigt oblyga mamma. Och av att min mamma kunde se vad som fanns där bortom manchesterskorna.

YouTubemani

Det är ju ganska fånigt att jag har suttit och hängt framför YouTube kväll ut och kväll in utan att komma på tanken att titta på en av de bästa videorna som gjorts: I’d Rather Dance With You med Kings Of Convenience. Men nu kom jag ju på det, så jag är förlåten. I videon får man höra Erlend prata lite, lite norska, man får en bra överblick över hans skrangliga lekamen, han får oss att skratta genom att agera som killen som sjunger och man får även se Eiriks tjej i publiken (hon med tofsen) i slutet av videon. Hon är skitsnygg och är av någon anledning med i alla deras videor och på alla deras skivomslag. (Avundsjuk? Jag? Nänänä.)

Last Kiss, Zach Braffs kommande film, verkar vara en ganska vanlig historia om att tycka att livet är för snävt för att man ska få plats och om att gräset är grönare på andra sidan, men jag tror att den kan vara sevärd ändå (trots att Summer från O.C. ska vara med. Varför måste det alltid vara en Bambi-tjej?!) Jag ser mest fram emot att se Casey Affleck, Bens så mycket tuffare bror, in action. (Han är för övrigt gift med Summer Phoenix, Rivers och Joaquins syster. Jag har alldeles för lätt för att lägga kändisfakta på minnet.)

Tidsfördriv

Alla berättelser handlar om kärlek.

Så börjar Eureka Street (av Robert McLiam Wilson), en av mina gamla favoritromaner. När jag satt i Västra Hamnen efter skolan igår och lyssnade på en massa bra musik blev det ganska tydligt att det gäller musik också (ja, alltså, det var ju ingen nyhet). Låtar är ju också berättelser, inte sant? Jag började lyssna lite extra noga, tyckte att temat var så tydligt och blev så sugen på att sätta ihop en sådan där text som består av utdrag ur flera olika låttexter. (När jag läste tidningen Frida för 2000 år sedan brukade insändarsidorna innehålla massor av sådana texter, gärna innehållandes något Bon Jovi-citat.) Varsågod, här är några bitar av de låtarna jag lyssnar mycket på för tillfället, sammanlänkade till en egen historia. Om (bitter) kärlek, givetvis, vad annars?

Here you come again, just when I'm about to make it work without you. You look into my eyes, and lie those pretty lies, and pretty soon I'm wonderin' how I came to doubt you. If I could turn the page in time, then I'd rearrange just a day or two. But I couldn't find a way, so I'll settle for one day to believe in you. Tell me lies, tell me sweet little lies. And I don't care, if you love me tomorrow, just love me tonight and I will be alright. I'll be alright, I'll be alright, until tomorrow night.

I remember that time you told me, you said,"Love is touching souls", surely you touched mine. 'Cause part of you pours out of me in these lines from time to time. Oh, you're in my blood like holy wine, you taste so bitter and so sweet. Oh, I could drink a case of you, darling.

Well, there was a time when you let me know what's really going on below, but now you never show that to me, do you? I'm tired of calling you, missing you, dreaming that I've slept with you. Don't get me wrong, I still desperately love you. We both understand we've got no way back. Our love was strange in a strange land. We got broken wings, we were bound to fall.

...

I saw you at the station,
You had your arm around what's-her-name.
She had on that scarf I gave you.
And you got down to tie her laces.

Yeah, her tits were higher than mine, with a waist that is sugar-fine. I heard she could read and write too, and she's getting a degree in fucking you.

I've been lied to by the likes of you. From that point of view, I get the privilege to enlighten you: nothing gets you really, it's a shame, I can't believe you didn't feel a thing. You know I love you, here's the irony: You're going to walk away intact.

Just before our love got lost you said,"I am as constant as a northern star."And I said, "Constantly in the darkness, where's that at? If you want me I'll be in the bar."




(Källor i oordning (man kan ju roa sig med att sätta dem i ordning om man vill!):
I Was Just Thinking – Teitur
Sleeping With The Lights On – Teitur
Here You Come Again – Dolly Parton
Little Lies – Fleetwood Mac
When The Day Is Short – Martha Wainwright
Ball And Chains – Martha Wainwright
A Case Of You – Joni Mitchell
Hallelujah – Jeff Buckley
Be Mine! – Robyn
Tell – Radio Dept.
I Wanted You To Feel The Same – Radio Dept.
I’m Waking Up To Us – Belle And Sebastian)

Déjà-vu:student

Igår kväll:

















Den fula IKEA-lampan som jag köpte när jag flyttade hemifrån har letats fram ur sin dammiga hörna i garderoben (jag lever i en ganska mörk lägenhet) - ja, jag är student igen. Igår pallade jag upp med te, vindruvor, överstrykningspenna och hela baletten. Sedan läste jag i kanske sammanlagt 30 minuter. (Ganska mycket tid gick åt till att ta en idyllisk bild av hela härligheten.) Idag var det ju Gilmore Girls på tv. Jag får helt enkelt lita till min förmåga att snacka loss på morgondagens seminarium.

Janne, min vän

Gårdagens Stenmark:

Söndag

Jag skulle plugga idag, hade jag tänkt. Men så fort jag satte mig vid datorn började jag tänka på igår, imorgon, ikväll, vilken annan dag som helst.

















Jag gick ut på balkongen och tog lite luft. Där blev det tydligt att sommaren är slut.

Jag satte mig vid datorn igen och tänkte lite på igår. Vi var på förfest hos C och det var roligt. Jag fick höra massvis med bra låtar och även se en del musikvideor. Den bästa av dem var Motorcycle Emptiness med Manic Street Preachers. F och E brukar alltid sätta på den låten när de är på fest hemma hos mig. Den är smått fantastisk. Jag blir vädigt nostalgisk efter något jag inte riktigt kan sätta fingret på när jag hör den. Videon hade jag inte sett förut och jag slogs av hur het James Dean Bradfield var på den tiden. Låten och videon passar fint ihop. Jag har sett den fyra gånger efter varandra nu. Jag förlorade mig i den:

















All we want from you are the kicks you've given us.

















Under neon loneliness, motorcycle emptiness.

















Under neon loneliness, everlasting nothingness.






















Sedan kom B på besök tillsammans med sin externa hårddisk. Nu är jag många skivor rikare.

















Hon hade fika med sig. Det blev min lunch. Bra där.

Nu är det kväll och jag har fortfarande bara läst ett halvt stycke. Det spelar nog ingen roll att kvällen är ung; det känns som att ett tomrum har ersatt min hjärna.

Marry me, Malmö

Min pappas faster ringde i förmiddags för att höra lite om min nya utbildning. Hon är 97 år gammal, har haft en vit knut i nacken i hela mitt liv och är gjord av stål, verkar det som. Hon är inflyttad till Skåne från Småland, precis som jag, fast hon har bott här så länge att hon faktisk pratar en mild variant av skånska nu för tiden. När hon var ung jobbade hon som diakonissa/sjuksyster och tog hand om så kallade fallna kvinnor, alltså unga kvinnor som blivit gravida utanför äktenskapet eller dragit på sig någon skamlig sjukdom. En gång berättade hon för mamma att hon älskat en enda man i sitt liv, men han valde en annan kvinna till sist. För henne har det dock aldrig funnits någon annan. Det gör lite ont i mitt hjärta när jag tänker på det, men jag kan faktiskt förstå henne. Ska det vara så ska det vara. Man ska inte nöja sig med det näst bästa. Hon är jäkligt independent. Idag hade hon inte tid att prata så länge, för hon skulle skala potatis till sin (yngre) granne som hon brukar ta hand om. Som sagt, gjord av stål.

På tal om något helt annat är jag så nyförälskad i Malmö just nu. Idag var jag tvungen att vandra omkring i Pildammsparken i ett par timmar och bara flirta lite. Jag hade Martha Wainwright i öronen och kanske förstärkte det min kärlek en smula. Vilken röst, vilka texter, vilka känslor!

I'm not such a good lover,
I'm a better talker
So when you touch me there
I'm scared that you'll see
Not the way that I don't love you
But the way that I don't love myself.

(TV-Show)

Jag ryser.

Men kär i Malmö var det, ja. Jag försökte fånga det på bild, men hur i hela världen fångar man kärlek på bild? Det var ju ett ganska fåfängt försök, dömt att misslyckas. Naturromantiska bilder helt utan den själ som finns där i verkligheten. Men okej, jag bjuder på en bild på det där lilla stenlusthuset som bara står där och väntar på att Gandalf ska dyka upp och röka lite på sin pipa.

Nattsudd

Jag visste inte att det fanns en video till Such Great Heights. Hi-tech.

Fredag, fridag

Det är sen eftermiddag och solen skiner fortfarande intensivt utanför mitt fönster. Det är inte klokt så väderberoende jag är. Jag blir helt personlighetsförändrad (åt det dåliga hållet) av att bara se grå himmel dag efter dag. Idag känns det som att jag kan andas igen. Det är säkert högst tillfälligt, så jag försöker ta vara på dagen så gott det går.

Efter en vecka av maximal trötthet kändes det som ren lyx att få sätta sig tätt intill den stora glasväggen på stadsbiblioteket, med den blåblåblå himlen och det nästan vårgröna gräset utanför, och ta mig an vår första basgruppsuppgift. Läsa, stryka under, anteckna, (försöka) tänka. Ämnet var teorier och forskning inom informationsvetenskapen och det var intressant. Nyhetens behag, kanske, men det kändes som att min hjärna fick lite utmaning igen (som kontrast till att veva hopprep på en skolgård. Nej, det är absolut inget fel med det och det finns massvis med utmaningar inom läraryrket också. Så, nu var det sagt.)

Nu höll ju detta bara i sig i några timmar innan jag blev sugen på kaffe, började sms:a, började kolla in folket omkring mig och gick vidare ut på stan, men ändå. Alltid något. På vägen hem provade jag ett par mycket heta biker-stövlar (jag vet, det ger inga vidare snygga associationer, I guess you had to be there) som var för dyra och sedan började jag nästan gråta vid ICA på Möllan för att luften var så klar, himlen så blå och The Blower's Daughter med Damien Rice så bra.

Annat hett och bra en dag som denna:

Nicolas Makelberge - Dying In Africa (hela albumet, i synnerhet A Clean City)

Brokeback Mountain OST - nästan för jobbigt att lyssna på, då man blir så ledsen av att höra Willie Nelson sjunga He Was A Friend Of Mine och av att sjunka in i alla de undersköna instrumentala partierna.

Fredag förmiddag

Efter så många dagar av regn vaknade jag nyss till detta:

















Lisa för själen.

I can't live, with or without you

Men man har ju en hjärna också. Och med den kan man ju räkna ut att även om det känns som om jag vill vara tillsammans med honom alltid och föda honom tjugo barn, så är det bara som det känns just nu och inget att ta fasta på. Jag vet att jag vill vara ensam också, ofta, mer än som vore möjligt om vi bodde ihop. (Att inte tala om sedan vi fått tjugo barn.) Om man alltså tar till hjälp den hjärna man har, då behöver man inte gå på så lättgenomskådade inresesekretoriska anslag mot ens oberoende.
När jag använder mitt förnuft kan jag för övrigt inte alls inse varför man just ska bo tillsammans. Varför ska man äta tillsammans och sova tillsammans när det finns så mycket roligare saker man kan göra tillsammans?

Jag läser om Gun-Britt Sundströms roman Maken och blir så inspirerad. Boken är skriven 1976 och är både tidstypisk (det vill säga, härligt feministisk och öppen för nya tankar) och ständigt aktuell. På Wikipedia beskrivs den som en "oromantisk roman om tvåsamhet" och det stämmer ganska bra, om man med oromantisk menar realistisk. Boken handlar om Martina och Gustav, medvetna studenter i Stockholm, som träffas, blir kära och upptäcker att det inte räcker med kärlek för att man ska kunna vara tillsammans. Hon vill ha sin frihet, han vill förlova sig. Han vill ha sex med henne hela tiden, hon tänder på alla utom honom. Ändå hör de ihop och återkommer alltid till varandra. De kan inte leva med varandra, men de kan inte heller leva utan varandra. Hur gör man då? (Jag undrar verkligen, för jag har ingen aning men, anar att jag skulle kunna hamna i en liknande situation någon gång.)

Mitt i alltihop hittade jag ännu ett kriterium på en man/kvinna:

Jag tänker på hur han såg på mig förr, en gång när vi gick på Drottninggatan och jag var ledsen och han såg på mig med sina stora ögon som frågade om det fanns någonting i hela världen han kunde göra för mig och sa att om det fanns det skulle han göra det.

Det kan väl inte vara science fiction, det måste väl finnas sådana människor på riktigt? Eller?

Älsklingstexter, del 5

Jag har en känsla av att jag har kommenterat den här texten minst en gång förut, men vad sjutton; min blogg är ju döpt efter den - klart jag tjatar!

Jag upptäckte Magnetic Fields någon gång i början av år 2000 när F kom på besök från Stockholm och hade med sig en skiva med utvalda godbitar från 69 Love Songs - 23 låtar av 69. Inte dåligt att han alls kunde välja. Under en lång tid framöver lyssnade jag inte på något annat. Jag var alldeles tagen av Stephin Merrits unika formuleringsförmåga. Så småningom köpte jag hela 69 Love Songs och hittade nya favoriter.

I Don't Want To Get Over You säger precis som det är, med humor och sorg om vartannat. Det är ju dessutom skillnad mellan att inte kunna och inte vilja komma över någon. Vill man inte så vill man inte. Fråga mig och Jay Gatsby.

I don't want to get over you
I guess I could take a sleeping pill
and sleep at will
and not have to go through what I go through
I guess I should take Prozac, right,
and just smile all night
at somebody new

Somebody not too bright
but sweet and kind
who would try to get you off my mind
I could leave this agony behind
which is just what I'd do
if I wanted to
but I don't want to get over you

Cause I don't want to get over love
I could listen to my therapist,
pretend you don't exist,
and not have to dream of what I dream of
I could listen to all my friends
and go out again
and pretend it's enough

Or I could make a career of being blue
I could dress in black and read Camus
smoke clove cigarettes and drink vermouth
like I was 17
that would be a scream

But I don't want to get over you

- I Don't Want To Get Over You, 69 Love Songs (2000)

iPod - mer än bara musik

Jag slutade skolan vid lunchtid idag, åkte hem till Malmö, käkade en macka och tänkte att det vore en god idé att utnyttja eftermiddagen till lite motion i Pildammsparken. Sagt och gjort. På vägen dit, precis mellan Tandläkarhögskolan och det där störiga Citytunnelbygget (där någon klottrat "Vi ses i Tokyo!", fint) blev jag fångad av en stormvind, bokstavligt talat. Jag kunde inte ta min framåt, det kändes som att mitt hår slets ut med rötterna och mitt högra öga fylldes med skräp så till den milda grad att jag inte kunde använda det för att se med längre. Jag blinkade som en besatt samtidigt som jag försökta undvika att bli påkörd. Det hjälpte inte. Jag hukade vid en parkerad bil och försökte granska mitt öga i sidospegeln, men reste mig snart igen eftersom det nog snarare såg ut som att jag granskade låset för att bryta mig in. Till sist kom jag fram till sagodammen innan Tallriken och satte mig på en bänk för att fundera ut ett sätt att ta mig vidare. "Hur ska jag kunna se var skräpet är utan en spegel?", tänkte jag. Så kom jag på det; jag plockade upp min iPod och, precis som jag trodde, den silvriga sidan var exakt som en spegel. Problemet löst, ögat rent, motionen kunde fortsätta. Denna lilla apparat ger mig inte bara snudd på religiösa musikupplevelser, den räddar min syn också. (Ungefär.) Multifunktionell, nästan som en schweizisk armékniv.

Sedan blev jag så peppad att jag började springa jättefort (för att vara jag.) Nu känns det som att alla mina inre organ har skakats runt och bytt plats med varandra. Jag är helt slut.

För övrigt glädjer det mig (någon mer?) att Juliana Hatfield besöker KB den 9 november. I say it's me or drugs, you choose drugs.

Lördagskväll

Vem behöver kärlek när det finns så här stora glas?

Verklighetsflykt

Jag har tillbringat lördagseftermiddagen med en amerikansk tv-produktion av The Great Gatsby, som gick på TV8 (!) igår kväll. Den slog absolut inte Coppolas version med Robert Redford som Jay Gatsby, men den var sorgsen och fin i alla fall. I rollen som Jay Gatsby kunde man här se Toby Stephens; britt, son till Maggie Smith och mycket het. Jag är hemskt svag för högdragna, brittiska, smått aristokratiska (mer i uppsynen än i blodet, antagligen) män och han tillhör definitivt den kategorin. Jag vet inte riktigt vad det är som är så, ja, sexigt med de här männen. Är det dysterheten? Den svala arrogansen? Elegansen? Den intelligenta utstrålningen? Hållningen? Accenten? (Oh, ja, accenten!) Vältaligheten? Blicken? Eller är det, som vanligt, känslan av oåtkomlighet och distans?

















Toby till vänster, brud till höger.


Fler exempel ur kategorin:

Hugh Laurie (Kan inte vänta tills House börjar på fyran nästa vecka.)
Jeremy Irons
Rupert Penry Jones
Hugh Grant
Ralph Fiennes
Anthony Stewart Head
Alan Rickman

Nya vyer

Jag har varit ledig idag och eftersom pluggandet inte satt igång på riktigt ännu betydde det verkligen ledig och inte "ledig". Vaknade med en känsla av tomhet efter gårdagen och den har jag inte lyckats ruska av mig på hela dagen. Men jag har i alla fall träffat Em för första gången på flera månader och kollat på kläder och fikat. Hon köpte en tjusig klänning, jag köpte ett pärlhalsband i smutslila färg som jag inte vill ta av mig. Det var trevligt.

Annars har jag tänkt en del på hur första veckan i skolan har varit. Jag ser det som ett gott tecken att jag igår var pigg och engagerad hela dagen trots att jag bara sovit två-tre timmar natten innan och hade ångest när jag vaknade. Jag lyckades få tag på kaffe på vägen till skolan (och lyckades även spilla ut hälften över byxorna) och när jag kom dit kastades vi rakt in i en gruppdynamisk övning (fancy) som gick ut på att flytta muggar av olika storlekar från ett papper till ett annat med hjälp av en massa regler och restriktioner. Vår grupp samarbetade fint och vi var rätt nöjda när vi blev klara näst snabbast. Efteråt visade det sig att alla grupper hade fått olika direktiv och vår grupp var den enda som hade fått prata med varandra. Då fattade vi.

På anslagstavlan utanför salen vi arbetade i satt en lista på bibliotekarier på film och där var bland andra Clementine i Eternal Sunshine Of The Spotless Mind och Giles från Buffy med. Jag blev nästan löjligt förtjust, för jag älskar dem båda. Nu blir vi kollegor (som sagt, jag skiljer sällan på verklighet och fiktion.)

Igår fick vi även lära känna institutionens splitternya, skinande vita iMac-datorer. Hur många som helst av dem. Det kändes först lite som att vara på en utställning; se men inte röra. Men sedan påpekade vår lärare att vi inte (utan att använda fysiskt våld) kunde ta sönder dem. Då var det bara att börja smeka tangentbordet. Det gick nästan inte att ta ögonen från de snygga skärmarna. Datorporr.

Vår klass har varit själva i huset den här veckan eftersom terminen egentligen inte börjar förrän idag och vi har tassat runt nästan lite andäktigt i det stora, sovande huset. Vi vill ju inte störa så här i början.