The Downward Spiral

Igår kväll när J var här och vi skulle kolla på The Station Agent rasade allt samman lite (varken J eller filmen hade någon skuld i det!) och jag har därmed sovit tre timmar inatt och tillbringat dagen med att vara helt paralyserad. En överjordiskt jobbig grej som jag ska gå igenom har strulat till sig och blivit ännu jobbigare, kan man säga. Jag hatar när det händer. Det blir aldrig lättare att acceptera motgångar.

Jag borde ha pluggat maniskt i helgen eftersom vi har grupphemtenta hela nästa vecka, men jag har inte kunnat förmå mig att röra böckerna en enda gång. Jag kunde knappt ens förmå mig att kolla på mitt inspelade avsnitt av Vita Huset, men till sist lyckades jag. Tur det, för Josh får mig alltid på lite bättre humör.

Nu sitter jag fastklistrad vid datorn och har i två timmars tid funderat på att brygga lite te. Kanske kan jag ta mig till spisen snart. Jag har kollat Elliot och J.D.-hångel på YouTube, men det var lite för deprimerande. Jag hämtade min iPod för lite närgången musikterapi och började nästan gråta av den där Hold Me Now-låten med The Polyphonic Spree. Den är ju som gospel och jag tror aldrig att jag har lyckats lyssna på en gospellåt utan att få tårar i ögonen.

Jag avskyr den här dagen och ändå vill jag inte att den ska ta slut, för det kommer en ny imorgon och då måste jag träffa folk. Fast ibland är det ju just det som hjälper. Hoppas det.