iPod - mer än bara musik

Jag slutade skolan vid lunchtid idag, åkte hem till Malmö, käkade en macka och tänkte att det vore en god idé att utnyttja eftermiddagen till lite motion i Pildammsparken. Sagt och gjort. På vägen dit, precis mellan Tandläkarhögskolan och det där störiga Citytunnelbygget (där någon klottrat "Vi ses i Tokyo!", fint) blev jag fångad av en stormvind, bokstavligt talat. Jag kunde inte ta min framåt, det kändes som att mitt hår slets ut med rötterna och mitt högra öga fylldes med skräp så till den milda grad att jag inte kunde använda det för att se med längre. Jag blinkade som en besatt samtidigt som jag försökta undvika att bli påkörd. Det hjälpte inte. Jag hukade vid en parkerad bil och försökte granska mitt öga i sidospegeln, men reste mig snart igen eftersom det nog snarare såg ut som att jag granskade låset för att bryta mig in. Till sist kom jag fram till sagodammen innan Tallriken och satte mig på en bänk för att fundera ut ett sätt att ta mig vidare. "Hur ska jag kunna se var skräpet är utan en spegel?", tänkte jag. Så kom jag på det; jag plockade upp min iPod och, precis som jag trodde, den silvriga sidan var exakt som en spegel. Problemet löst, ögat rent, motionen kunde fortsätta. Denna lilla apparat ger mig inte bara snudd på religiösa musikupplevelser, den räddar min syn också. (Ungefär.) Multifunktionell, nästan som en schweizisk armékniv.

Sedan blev jag så peppad att jag började springa jättefort (för att vara jag.) Nu känns det som att alla mina inre organ har skakats runt och bytt plats med varandra. Jag är helt slut.

För övrigt glädjer det mig (någon mer?) att Juliana Hatfield besöker KB den 9 november. I say it's me or drugs, you choose drugs.