På Emma Gray Munthes blogg hittade jag en lista över de 100 bästa musikvideorna som gjorts, komplett med motiveringar och YouTube. Vem orkar gå igenom den? Jag, uppenbarligen. Och det var ett sant nöje också.
Några reflektioner:
Jag hade glömt: 1) att Sigur Ros finns, 2) att de gör underskön musik och 3) att Vidrar Vel Til Luftarasa (nr 43) har en väldigt fin video.
Ahh, November Rain med Guns ’N’ Roses (nr 41)! Så dramatisk! I min barndoms Metallica eller Guns ‘N’ Roses-krig valde jag givetvis Guns ’N’ Roses. (Det existerade, vad jag vet, aldrig något synthare vs. hårdrockarekrig i min hemort. Det var bara ett hårdrocksinbördeskrig.)
Jag blir nostalgisk av 1979 med Smashing Pumpkins (nr 18). Åka bil, leva djävul, vara ung, tro att man är fri. Jag faller så lätt.
Coffee & TV med Blur (nr 32) är fortfarande den gulligaste videon jag har sett. (Regissören är också väldigt söt och skymtar förbi någonstans i mitten av videon då han befinner sig på en trottoar och böjer sig ner mot det lilla blå mjölkpaketet.) Min favoritscen är när de båda mjölkpaketen återförenas i himlen.
Fake Plastic Trees med Radiohead (nr 81) var den första av deras låtar som jag älskade. She looks like the real thing, she tastes like the real thing, my fake plastic love. Videon påminner ganska mycket om Pulps Common People-video, antagligen för att Thom Yorke och Jarvis Cocker sitter i en kundvagn i respektive video.
Kolla in Lisa Loeb i Stay-videon (nr 71.): glasögonen, klänningen med antydan till puffärm, tightsen – den skulle kunna vara inspelad idag. Jag älskade hennes look då och jag gör det fortfarande. Det är lite skönt att veta att jag inte var helt ute och cyklade 1994. (Själv skulle jag dock aldrig ha vågat klä mig så tjejigt på den tiden. Jag handlade oftast för stora tröjor på H&M:s killavdelning.)
Var är Fatboy Slims Praise You-video med Spike Jonzes danstrupp? Är det inte märkligt att ha med Britneys ...Baby One More Time (nr 80) och inte Kung Jonze? Okej, Christopher Walken i Weapon Of Choice (nr47) är också essensen av cool, men Spike!
Jag märker att jag fortfarande älskar Take On Me med A-ha (nr 4) – låten, videon och den tecknade Morten Harket.
Listor är ju alltid personliga och på den här fattades såklart många av mina favoritvideor. Jag vill gärna uppmärksamma en: Roger Sanchez är egentligen ingen jag lyssnar på eller ens känner till, men videon till hans Another Chance är uppbyggd kring den finaste, smartaste och vemodigaste berättelsen jag sett. En tjej bär sitt stora hjärta utanpå kroppen och upptäcker att ett stort hjärta inte är så välkommet. Hennes hjärta krymper för varje besvikelse hon stöter på. Till sist möter hon en kille i en gränd och han börjar prata med henne:
- Is that your heart?
- Yeah.
- Big.
- It's small.
- Small?!
- It was bigger before.
- Scary...
- Yeah, that's my problem.
De går och dricker kaffe och hon börjar hoppas igen. Men han visar sig också vara rädd för ett svällande hjärta.
Själv försöker jag sluta bära hjärtat utanpå kroppen. Det går sådär.
fredag, september 29, 2006
Konst och musik
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det här med hjärtat utanpå kroppen. Sluta aldrig bära det där! Det är väl för fan det alla borde göra i stället? /Frida
jag håller med dig till 100%, men det är ju så jobbigt att bära omkring på det. särskilt när man har lust att kasta det i huvudet på vissa personer så att de kan fatta nångång.
ja, mer hjärtan!
ska kolla upp de där videorna(hm, säger man så i plural?), kul!
tack för kommentaren på min collagedikt förresten, skrev den efter en långdragen först lycklig sedan olycklig förälskelse, texterna bygger mycket på all den musik vi/jag lyssnade på under den tiden, det är starkt för mig
vad tråkigt med förälskelsen, ulrika. jag känner igen det där alltför väl. med den infon i bakhuvudet blev din dikt ännu bättre. musik och texter blir ju så vansinnigt starkt förknippat med de människor man har den gemensam med eller vad man ska säga.
Skicka en kommentar