Play it as it lays

Helgen har passerat i ljusets hastighet, hur går det till egentligen? N har varit här och vi har hängt med gänget, spelat biljard, sovit för lite, lyssnat på Pulp, pratat och återupplivat gamla minnen. (Som till exempel när vi fick för oss att göra riktiga amerikanska pannkakor, gick till Gray's American Food och köpte riktig (dyr) lönnsirap, letade recept på internet, hittade mjölbaggar i mjölet, blev äcklade, köpte nytt mjöl, gjorde pannkakor som i både smak och konsistens liknade skumgummi och upptäckte att vi tyckte att lönnsirap var jätteäckligt. Det var tider, det. Nostalgi.)

När jag följde honom till bilen förut konstaterade vi att det var en aning av vår i luften. Blå himmel, torra trottoarer, ett speciellt ljus. Vintern är inte över, den har knappt ens börjat (jag hävdar att vintern i Skåne börjar i februari), men det är ändå fint att få en liten preview på vad som komma skall.

Jag lyssnar på Brothers On A Hotel Bed med Death Cab For Cutie och känner nog att den är deras allra vackraste låt ändå. Jag känner mig ledsen över min framtid som jag uppriktigt sagt inte har en aning om hur jag ska få att gå ihop. Nedräkning tills när jag inte längre har någon inkomst: tre månader. Mamma och pappa har en liten stuga som står tom hemma. Den sista utposten.

Det enda jag ser fram emot nu är att ligga som en mumie framför Life On Mars, Invasion och Scrubs ikväll. Nej förresten, jag ser också fram emot att Gilmore Girls börjar på tisdag. Säsongsavslutning och dubbelavsnitt av Grey's Anatomy och så Stars Hollow på det. Jag kommer att vara saligt leende med hjärtklappning, om den kombinationen nu kan funka.