fredag, mars 30, 2007

Void

Idag var dagen jag hade bestämt mig för att besöka mitt gamla jobb. Jag promenerade dit vid lunchtid och kände mig lite konstigt nervös innan jag steg in på skolgården. Jag vet inte riktigt varför, kanske bara för att det var längesen vi sågs. Kanske för att det var så längesen jag verkligen gjorde något jag borde göra. Mellanstadiet hade lunchrast och jag gick rakt på en gammal elev som nu går i femman. (Eller sexan?) Han frågade om jag inte kunde börja jobba i deras bibliotek. Jag sa "visst, fixa anställningskontraktet." Sedan ropade han "F, Maggan är här!" till den tuffaste och mest avtrubbade killen i klassen. Som om han brydde sig, liksom. Men det var ändå väldigt sött. Jag fortsatte in på min gamla avdelning och fick en massa kramar som jag behövde mer än jag visste. Blev förevisad nya glasögon, påskägg, en teckning jag hade glömt när jag slutade. Fick bevittna en uppvisning av en låt ur någon high school-musikal samtidigt som jag blev fläktad med en solfjäder (eller bok då.) Kände "this used to be my playground." Kände lite sorg. Min kollega som brukade fungera som min terapeut/humorist/skandalist/förebild/extramor var tyvärr inte där eftersom hennes dotter hade fött barn inatt. Giltigt bortfall, skulle jag vilja säga.

Gick ut på skolgården och pratade med lite andra kollegor och vi sa att vi saknade varandra. De tyckte att jag såg "pigg och fräsch" ut och det är ju bara att tacka kroppen för att den ljuger så bra. Fick en kraftig kram av min favoritelev och ville inte riktigt släppa. "Kommer du ihåg Pettsonboken jag hade när jag gick i förskoleklass?", sa hon. "Ja", sa jag. "Jag har bra minne", sa hon och tittade menande på mig. Jag förstod inte riktigt vad hon menade, men kände ändå att det är sjukt att hon är 10 år gammal nu. Ah, the passing of time. En annan tjej berättade att hon tänkte bli statsminister när hon blir stor. Jag sa "you go!" Då skulle det i alla fall införas lite musik och humor i landet, det vet jag. Vi pratade lite om Mona Sahlin, Göran Persson och om vad universitetet egentligen är. Sedan spelade jag lite basket och pratade lite med en annan kollega som betytt mycket för mig. Saker och ting kändes som vanligt för en stund. Sedan gick jag därifrån.

Det är alltid konstigt att besöka det förflutna. Same, same, but different. Det var fint att vara där igen, men nu känner jag mig tom och märkligt utmattad. Det kan också bero på att folk går omkring i ballerinaskor utan strumpor fastän det inte ens har hunnit bli april än. Stilla er. Allting har sin tid.

2 kommentarer:

Agogo sa...

Din blogg är bäst. Sluta aldrig att skriva.

Ms Johansson sa...

oj, tack! det där betydde väldigt mycket för mig.