Bakåtblick

Min gamla bästa kompis gifter sig i slutet av juli. Vi har inte haft någon kontakt på fem-sex år och jag vet inte om jag ska gå. Men hon har ritat glittriga hjärtan på mitt kuvert och jag kan inte tänka mig att hon har gjort det på allas inbjudningar. Om jag går förväntas det nog att jag ska hålla ett tal (på engelska!)

Hela dagen idag har jag tänkt på vad jag skulle kunna berätta om dig och mig. Att folk sa våra namn som ett och att jag bråkade med dina småsyskon som vore de mina egna? Att din favoriträtt var min mammas köttgryta och att min favoriträtt var din mammas köttfärssås? Jag skulle kunna berätta om dagen då Kurt Cobain dog och vi satt alldeles förkrossade i telefonen hela dagen. "Jag kan inte fatta det." "Inte jag heller." Enda pauserna var när jag kollade MTV för de senaste nyheterna. Eller om hur vi under en period brukade spela upp sketcher ur Laijv för klassen. Vi var vansinnigt samspelta, men frågan är om våra klasskompisar tyckte att vi var lika roliga som vi själva tyckte att vi var.

Jag ska inte ta upp gången jag läste i din dagbok om hur bortskämd och otacksam du tyckte att jag var och inte kunde bestämma mig för vilket som var värst, att du kände så inför mig eller att jag hade läst dina privata tankar. Eller gången jag var så arg för något när mamma skulle hämta mig att jag klättrade utanför räcket på din balkong och hotade att hoppa.

Vi var som bäst tillsammans på låg- och mellanstadiet. På högstadiet var det berg- och dalbana och du började bryta dig loss och hitta nya vägar och vänner och det gjorde så ont att vara den som blev över. Jag visste inte hur jag skulle vara utan dig. Men vi hade musiken gemensamt och jag beundrade dig för din Brett Anderson-frisyr på gymnasiet. Och trots att vi båda tjatade om London var det du som till sist vågade bryta upp och flytta dit. Det var aldrig rätt för mig.