Hej då Småland

Jag är tillbaka i Malmö efter nästan två veckors samvaro med N och det känns märkligt att vara här igen. Redan midsommarhelgen var jag redo att packa ihop på grund av ett trist sjukhusbesök, men jag stannade och det gjorde jag rätt i. Vi har cyklat flera mil, sett åtta filmer, blivit förnedrade i TP av föräldrar, köpt glass och umgåtts med hunden. Semester, kan man säga. Själv har jag dessutom sprungit längs Vätterns strand och utsikten är ju inte tråkig direkt. Jag är lika förälskad i Jönköping som vanligt och i min kamera finns ett antal utsiktsbilder som är jättedåliga jämfört med verkligheten. Ändå kan jag inte låta bli att ta foto efter foto.


En bit ifrån N:s familjs hus växer det muterade hundkexliknande blommor som känns lätt övernaturliga. J upplyste mig om att de heter jätteloka och tydligen är lite farliga för marken och i princip omöjliga att ta död på. Jag är mest fascinerad över hur stora de är. Det är sällan jag med mina 182 cm över marken känner mig underlägsen en blomma. Men jag gillar dem skarpt.

Det är snart midnatt och mörkt och det känns ovant att vara själv igen. Jag har svårt för att skiljas åt även om jag vet att vi träffas snart igen. Jag vill vara i närheten alltid.