Humor

Jag MMS:ade en bild på min brännskada* på armen till J:

Hon blev konfunderad och trodde att jag skickade en bild på min ena bröstvårta.

*Jag lyckades trycka armen mot en glödlampa som varit tänd en hel dag. Smart drag.

Snart är det över

I natt var det en sådan hisnande stjärhimmel som det bara kan bli här ute i skogen där inget ljus kan störa. Sådana syner får mig att aldrig vilja lämna landet. Sedan finns det annat som får mig att vilja återvända till stan nu, nu, nu.

Nyårsaftonen tillbringas här hemma på grund av sjuk kille i Jönköping. Trist men sant. Hittills har jag promenerat långt i rimfrost och blek sol, vilket kanske är mitt favoritväder på vintern. I kväll ska jag dricka en massa, kanske kolla på När Harry Mötte Sally och fira lite via telefon.


Vid millennieskiftet firade min kära vän S och jag tolvslaget på sjön man kan se ovan. Isen var så tjock att ungefär 20 personer kunde stå där och smälla raketer och till och med fixa en brasa. Jag skjutsade S dit på spark och hon höll låda på sitt underbara sätt tills en av killarna där tittade på henne med beundrande blick och sa "och vem fan är du då?" När vi skulle hem igen, ganska runda under fötterna, hade det blivit plusgrader och sparken gick långsamt, långsamt. Men datorerna fungerade och elen fanns kvar. I natt ska jag inte stå på isen, ty den existerar bara fläckvis och är två millimeter tjock. Otroligt vacker är sjön likväl.

Here comes crazy

Äh, paus, jag antar att jag påverkades av den syndaflod som gjort de redan så olidliga mellandagarna (bara namnet indikerar ju att de egentligen bara existerar som ett slags väntan på riktiga dagar) extra mörka och omöjliga att göra något av. Jag pendlar i humör som en jojo, jag tänker ut katastrofscener över allt som skulle kunna gå åt helvete, jag sörjer som om det redan gått åt helvete och så ibland vaknar jag upp och märker världen utanför. Som Notes On A Scandal, som jag verkligen rekommenderar, eller Fredrik Wikingsson hos Luuk alldeles nyss, som var ett rent nöje att se. Ibland är det faktiskt bättre att vara åskådare till ett roligt och smart samtal än att medverka i det själv. (Och, åh, att Fredrik tjatade på sin fru i fem år innan hon blev ihop med honom! Tålamod, kan man säga.)


***


Se på fan, solen! (Fler skogsbilder på Flickr.)

Less

Jag är trött på mig själv och tar en paus härifrån. Är säkert tillbaka igen om några dagar.

Blues och kläder

Jag tänkte försöka blogga mig ur mellandagsbluesen, men jag undrar om det ens är möjligt. Förut försökte jag promenera mig ur den - en timme i skogen i regn - men det hjälpte inte nämnvärt det heller. I natt kunde jag inte sova alls, bara för att jag tänkte för mycket och började känna mina hjärtslag. Hatar när det händer. Pratade med N framåt morgonen och fick lite ro till slut.


Okej, slutgnällt för idag. En bra grej är att jag igår hittade min pappas gamla jacka från hans fotbollsdagar i slutet av 70-talet:


Till höger syns klubbens namn (Skeppshults Bollklubb) och till vänster pappas initialer. Jag tycker att jackan ger lite "Jag går på high school och min kille är quarterback och jag har på mig hans jacka för att skryta" -vibbar. Precis när jag skulle tacka min lyckliga stjärna för att jag hittat en perfekt vårjacka (tänka röda sneakers till) upptäckte jag att ena ärmen var helt sönderriven. Misspepp. Pappa föreslog att jag skulle köpa en massa märken och sy på. Hm. Kanske en massa småländska lag? Risken är ju att stilen blir mer byfåne än high school. Tips på lösning mottages tacksamt. Jag gillar den här gamla reliken.

You're a bum, you're a punk, you're an old slut on junk

Hur sönderspelad och utsliten Fairytale of New York med The Pogues och Kirsty MacColl än må vara, blir jag ändå alltid lite gråtfärdig av den. Det är mest sista versen - bitter och kärleksfull på samma gång - som gör det:

Shane: I could have been someone.

Kirsty: Well so could anyone
You took my dreams from me
When I first found you.

Shane: I kept them with me babe
I put them with my own
Can't make it all alone
I've built my dreams around you .

(I videon är Matt Dillon polis.)

Åh nej, nu börjar mellandagarna

Peter's Friends var precis lika bra som jag mindes den. Det är alltid en njutning att se Hugh Laurie, Emma Thompson, Kenneth Branagh och, framförallt, Stephen Fry agera framför kameran. (Jag vill förresten också bo på ett engelskt gods med 100 rum.)

Mr. Stephen Fry: elegant, intelligent, bipolär, "not in the vagina business" (ur Peter's Friends), vältalig och stor Apple-fantast.

Annars skulle jag gå på julottan klockan sex i morse, eftersom mamma skulle jobba där för första gången. Jag minns att pappa kom in och väckte mig vid fem, att han sa "vill du följa med så får du stiga upp nu" och att jag svarade "visst, kommer strax". Sedan vaknade jag igen klockan 12. Jag är så värdelös. Mamma var redan igång i köket (släktkalas i kväll) när jag kom ner och även om hon sa att det var lugnt anade jag en viss besvikelse i hennes röst. Återigen: värdelös.

Julkort

God jul från ett ganska surmulet, disigt Småland (men granen blev fin.) Jag har stigit upp i ottan och sett julspel med en afrikansk Josef och ett Kalles Kaviar-svenskt Jesusbarn. Det var fint. Nu är det lång dags färd mot Peter's Friends på TV4 Film som gäller.

Everyday the same

Igår kväll var jag rastlös och ej tillfreds. Det slutade med att jag kollade på Elf och Will Ferrell styrde upp mitt humör en aning. Sedan hade jag ju världens bästa nackstöd också:



P.S. Det är så kul att Will Ferrells söner heter Magnus och Mattias. (Han är gift med en svenska.)

Hot mama

Idag skulle pappa och jag hugga julgran. Det var en minusgrad ute och jag är frusen, så mamma erbjöd sig att rota fram en skidoverall åt mig. Den visade sig vara värdig George Michael anno 1987:

Och på en sekund gick jag från att vara 29 år gammal till att bli fyra och ett halvt. Bullig rumpa och allmänt handfallen utstrålning kommer med dressen. (Varmt och skönt var det dock.)

I cut my brother in half with a machete

Komedigenren har en chans även 2008: kolla trailern till Walk Hard - the Dewey Cox Story.

John C. Reilley är ju underbar i sig, sedan spelar Jack Black Paul McCartney och Jason Schwartzman Ringo Starr. Jag är minst sagt förväntansfull. (Läs mer på Weird Science.)

Småland

Nu är jag hemma. Känns osannolikt att det var ett år sedan det var jul.

Detta har hänt: mamma hämtade mig vid tåget och vi gick och fikade, som vanligt. Jag bad henne ta ett kort på min traditionsenliga och snart snudd på legendariska räkmacka. Hon siktade med kameran i ungefär fem minuter tills jag utbrast "men bara ta då!" Det blev skitbra:

Man ser ju den tillhörande citronskivan i alla fall.

På den lilla ön i ån som rinner genom Värnamo är årets juldekoration en lysande isbjörn. Oklart varför.

Hemma väntade katterna. Här är den yngre av dem. Det kan inte vara bekvämt att ligga sådär.

Nu ska jag sova, hoppas på att drabbas av julkänslor any day now.

2007: personliga angelägenheter

Är det en dörr eller ett fönster?
Är det allt jag gått igenom?
Kan det stiga eller falla?
Båda känns det som.

Det här året har inte varit att leka med. Tungt och alla dess synonymer räcker inte till för att beskriva vissa av dagarna och nätterna. Det är inte lätt att förlora allt man kämpat för att våga lita på när det gäller både kropp och själ. Att börja om från början, orka, ta itu.
Hitta någonstans att sätta fötterna där det inte brister. Att våga tro på en vanlig vardag igen. Det har tagit mycket av min energi och jag har inte kunnat ägna så mycket tid åt varken vänner eller skola som jag hade velat och behövt. Det gör mig ledsen. Livet är inget jävla spa, sa Louise Hoffsten i en kvällstidningsintervju och det är ju märkligt vad det ska vara svårt att fatta.

Som tur är har jag också fått/skaffat mig någon som alltid finns hos mig fastän han ofta är många mil bort. Någon som är expert på att prata med mig, tramsa med mig och få mig att må bra. Någon som har fått mig att bli en aning intresserad av hockey (VEM hade någonsin kunnat tro det?!) och väldigt Smålandsromantisk.

Det gick till ungefär så här:

Vad jag älskade 2007: i stället för böcker och film: tv

2007 har inte varit något läsår för mig. Efter de nästan chockartat bra läsupplevelserna som The History of Love av Nicole Krauss och maken Jonathan Safran Foers Extremt Högt och Otroligt Nära innebar i början av året har det bara gått utför. Jag minns Maria Svelands Bitterfittan som en riktigt bra, jobbig bok och njöt givetvis av att säga adjö till Harry Potter (även om sista delen absolut inte slår del fem och sex. Lite för mycket socker. Jag föredrar salt.) I övrigt har jag varit alldeles för fast i realismen för att kunna fly in i böcker. Tråkigt men sant.

När det gäller filmer har jag däremot sällan sett så många som jag gjort i år. Videomix borde faktiskt börjar sponsra N och mig snart. Av de filmer jag sett har inte så många varit varken nya (jag går inte på bio) eller minnesvärda. De har mest varit sköna tidsfördriv och välbehövliga utflykter från livet. De jag kan rekommendera är helt klart Darling - den första svenska filmen jag gillat på 100 år - och amerikanska Little Children. I övrigt har det mest blivit komedier av varierande fånighetsgrad. Jätteskönt, faktiskt.

Det fanns en period i våras då jag till min stora förtvivlan inte ens klarade av att titta på tv. Det var på något sätt droppen, eftersom jag verkligen älskar att se bra tv. Tur då att den bästa tv-serien på lång tid inte började sändas förrän i höst. Jag talar givetvis om Studio 60 on the Sunset Strip. Som stort fan av The West Wing hade jag på känn att även denna Aaron Sorkin-serie skulle falla mig i smaken. Om den gjorde! Dialogen, stämningen, karaktärerna och humorn - tillsammans blir det så tillfredsställande! Jag längtar ständigt till nästa avsnitt.

Värd att nämna är även Dexter, serien om en rättvis seriemördare i läskiga Miami. Bör man bli oroad över att man ganska ofta tycker att han tänker kloka saker om livet?

Annars har jag under 2007 fått vinka adjö till flera av mina mest älskade serier. Det blev Luke och Lorelei till sist i Gilmore Girls, vi fick se alla dö i Six Feet Under och Jimmy Smits blev president i The West Wing, med Alan Alda som värdig motståndare. Jag lipade i samtliga avslutningsavsnitt. Åh, jag saknar Lorelei, Brenda, CJ, Rory, Nate och Josh hemskt mycket redan. Min bokhylla längtar efter DVD-boxar.

Jag gillar förresten kretsloppet inom tv-världen:

Josh Lyman i West Wing blir Danny Tripp i Studio 60...

...och David i Six Feet Under blir Dexter (båda sysslar med lik, fast på olika vis.)

Julklappsjakt

Efter att ha bränt ut hjärnan fullständigt med grupparbete i sex och en halv timmar utan paus, var jag tvungen att gå på stan för att köpa julklappar. Det var nästan lika jobbigt. Först hittade jag bara klappar jag inte kunde köpa, som Jenna Jamesons Att Älska Som En Porrstjärna till mamma eller en musmatta med ett kvinnligt kön på till mammas kompis som är missionsvän. Sedan hittade jag en till mig själv (ännu en randig tröja.) Sedan såg jag en Floridabrun Jesper Aspegren, som signerade böcker på Malmö bokhandel. Han såg ut att komma direkt från golfbanan och alla andra var ljusgrå i jämförelse med honom. Läskigt. Till slut, när jag funderade på att lägga mig på övergångsstället vid H&M, lossnade det lite och några klappar inhandlades. Nu gäller det att inte fundera på vad jag egentligen köpt, för då kommer jag att överanlaysera dem och förmodligen tycka att de är undermåliga. Ah, the Christmas spirit.

Vad jag älskade 2007: musik

Musikåret 2007 är för mig enkelt att sammanfatta. När det gäller ny musik, har jag i princip bara lyssnat på två grupper, om och om igen:

Interpol - Our Love To Admire. Del tre i historien om vad som har blivit mitt viktigaste band. Jag har tydligen blivit så sammanlänkad med Interpol att jag beskrevs på följande sätt i en presentation av gästerna på ett bröllop som jag var på i höstas: Lärde känna bruden genom brott och straff, men kopplar fortfarande inte ihop Interpol med poliser. Jag behöver kanske inte säga mer än så.

The Mary Onettes - The Mary Onettes. Egentligen började jag lyssna på den här skivan för att bandet kommer från Jönköping och för att jag hört (delar av?) dem förr i en annan konstellation. Det krävdes dock inte många genomlyssningar innan jag började älska den. Den är ungefär som omslaget: ödsligt vacker, 80-talsromantisk och dyster.

Några andra låtar som gjort starka intryck:

Bluetones - Hope And Jump
Rilo Kiley - Dreamworld (Bonus (?) - Jenny Lewis utan kjol!)
The Shins- Phantom Limb
Säkert! - Det kommer bara leda till nåt ont
Happy Mondays - Deviants
Peter Jöback- Stockholm I Natt
Feist - How My Heart Behaves

Inget sammanfattar dock mitt år lika pricksäkert och ärligt som min Last FM-topplista. Den struntar dessutom i vilket år låten i fråga kom till världen.

Being

N har åkt hem, jag är i ett komaliknande tillstånd och ligger i startgroparna för att få klart två arbeten och börja köpa julklappar. Det känns som att jag trillat ned i december månad, helt skyddslös och förvirrad. Känslan av att glida iväg ifrån allt och alla är stark och oroande, men det enda jag kan göra just nu är att försöka fokusera på den strategiska medieplanen, uppsatsplanen, prylarna som ska köpas, nästa läkarbesök och att få åka hem och säcka ihop (på ett bra sätt, hoppas jag.)

I duschen förut började jag fundera på årsredovisningar av musik, film och dylikt. Jag kommer säkert att börja skriva om det redan idag, så alla som kräks på sådant: beware!

Julklappstips

På Möllan finns alla slags julklappar:

Analys

Jag har de senaste timmarna skrivit rent en intervju som det inte gick att spola i. Verkligen jättekul att lyssna från början igen gång på gång. När jag inte stod ut längre rensade jag huvudet genom att analysera mitt liv med den här gamla godingen:

1. Put your music player on shuffle.
2. Press forward for each question.
3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn’t make sense.

Will it be ok? Ac-cent-tchu-ate the positive.
How are you feeling today? Digsy's dinner (Min kommentar: snarare Mental Istid.)
How do your friends see you? The Heinrich Maneuver.
Will you get married? People like us.
What is your best friend’s theme song? Everyday and today.
What is the story of your life? Please, please, please let me get what I want.
What was high school like? Into the night.
How can you get ahead in life? First and last and always.
What is the best thing about your friends? In the blood.
What is tonight going to be like? This charming man.
What is in store for the remainder of this weekend? European son.
What song describes you? Düsseldorf. (Min kommentar: ...jag går barfota i en affär, tar en glassbåt, jag är kär.)
To describe your grandparents? Play that funky music.
How is your life going? Always a relief.
What song will they play at your funeral? O'er land.
How does the world see you? Walk all over you.
Will you have a happy life? Girls' night out.
What do your friends really think of you? En pratstund.
Do people secretly lust after you? Here it comes.
How can I make myself happy? Dr. Dick (Min kommentar: !!!)
What should you do with your life? Lights.
Will you ever have children? Today.

Såhär blev svaren förra året.

Still uncool

Idag köpte jag mig en jultröja (det andra plagget jag köpt i höst. Det första var exakt samma, fast i grått.)

Eftersom den är i mina favoritfärger och mitt favoritmönster älskar jag den redan. All set for julottan.

Jag berättar detta för att det är allt jag åstadkommit idag, om man inte räknar att jag somnat i soffan två gånger av ren tristess/ennui. I morgon är det söndag. Jag fasar redan.

En gång Adidas, alltid Adidas

Adidas Candy. Finns i svart, rött, grönt, lila, vitt etc. Jag är betagen.

A whole lotta nothing

Jag tänker ibland på Lester Bangs i Almost Famous när han förklarar läget för William: Of course I'm home. I'm always home. I'm uncool. Då känns det bättre.

Sjuk vecka, min hjärna har fått handskas med alla slags problem som finns när det gäller att vara jag. Nu känner jag mig som en akvarell av mig själv. Alla jag pratar med (eller läser) är så trötta. Jag med. Jag orkar inte ens välja om jag ska se Serendipity eller Independence Day i kväll. Ettan eller trean? Romantiskt eller bombastiskt? John Cusack eller Will Smith? (Okej det var en no- brainer.)

Senaste Gilmore Girls (denna blogg byter för övrigt snart namn till Kirk, you rock my world): när man kollar på serien från början igen är det kul att räkna ledtrådarna till att det kommer att bli Luke och Lorelei till slut. I avsnittet jag såg i natt (Red Light on the Wedding Night): Luke och Lorelei filmas bakifrån när de står tillsammans i chuppahn Luke byggde till Loreleis och Max bröllop. De ser ut som ett sådant där par på en bröllopstårta.

The final solution

En av mina växter tog livet av sig tidigare i kväll. Jag stod i köket och hörde en duns från vardagsrummet. När jag gick dit låg en halv jag-vet-inte-vad-den-heter (trädliknande växt med många grenar och små, feta blad) på golvet. Rent tekniskt sett var det alltså inte hela växten som dog. Men halva måste ha fått nog av att blicka ut över det evigt grå vädret dag efter dag. Livsledan tog över. Förståeligt. Själv tackar jag Gud för min enda tillflyktsort, Stars Hollow.

Association

Jag strökollar lite på O.C.-repriserna på eftermiddagarna eftersom jag är värdelös och inte gör något vettigt. Där regerar ju Seth Cohen och han gillar Death Cab for Cutie så mycket att han i ett avsnitt planerar att skriva en julsång inspirerad av A Lack of Color och det är ju en fantastisk låt. En annan fantastisk låt med Death Cab är Marching Bands of Manhattan som jag nästan hade glömt bort och som jag inte kan låta bli att få en klump i halsen av:

Lyssa/Kolla

I wish we could open our eyes
to see in all directions at the same time
Oh what a beautiful view
if you were never aware of what was around you
And it is true what you said
that I live like a hermit in my own head
But when the sun shines again
I'll pull the curtains and blinds to let the light in.

Hela.

Trivsel och komfort

Jag gillar Orkanen. Där kan man få bord och stol i ett:

Jag gillar inte grupparbeten lika mycket och funderar nu på att lämna in min hjärna på vilohem.

Slukad

Jag tänker på tidigare i kväll, då jag var ensam kvar på skolan med två sexåringar som ännu inte hade blivit hämtade. Klockan var strax efter halv sex, skolan var alldeles mörk och tyst och vi tre satt vid det enda upplysta bordet i matsalen. Jag var trött, hungrig, grinig och, som så ofta, fast i min egen värld. Så tittade jag på dem, som varit i skolan sedan 7.30 på morgonen. De satt där på var sin stol som små minimänniskor med benen dinglande och armbågarna lutade på bordet i hakhöjd. De spelade Uno (och kunde alla regler!), tittade koncentrerat på sina kort, skrattade, småpratade och var helt uppslukade av vad de höll på med. Deras sorglöshet var slående. Jag kände att jag avundades den och, faktisk, smittades lite av den för några minuter.

(Detta resulterade i att jag blev utklassad i Uno av två sexåringar.)

God natt.

Min generations tröst

Igår vaknade jag helt försvarslös mot mina krämpor, det grå vädret och livet i allmänhet. Det fanns inga bra tankar att famla efter. För att göra det hela ännu lite värre gjorde jag det jag brukar göra när jag är extra taskig mot mig själv: bildgooglade kända skådespelerskor och artister jag tycker är snygga och jämförde dem med mig själv. Jag är mer än tio år för gammal för att hålla på med sådant destruktivt beteende, jag vet, men det är så lätt hänt att förlora sig i vackra ben, bröst, armar, ögon, leenden.

När det stod mig upp i halsen kände jag att goda råd var dyra och det var dags att vända om jag inte skulle sjunka ännu några snäpp, ställa in kvällens Säkert!-konsert (hemskt bra), raka av mig håret och stänga in mig på vinden. Det var dags att plocka fram Gilmore Girls.

Jag tror att jag skrivit det förut, men redan inledningsscenen av pilotavsnittet, med kameraseglingen över Stars Hollow och Lorelei, som promenerar mot Luke's till tonerna av The La's There She Goes, framkallar stora känslor hos mig. Hisnande, nästan. Nu har jag sett sex avsnitt och har gråtit lite till varje, bara för att det är så smart, starkt, roligt och BRA. Det finns inte ord för hur mycket jag älskar varje aspekt av denna serie, särskilt Lorelei. I wanna be you, I wanna be you, I wanna be you, you, you. Hon får mig att må bra.

Constantly talking isn't necessarily communicating.

Ni kids som ska vara hemma i kväll, missa inte Eternal Sunshine of the Spotless Mind på SVT2:s minesförlust-temakväll, kl 22.00. Världens coolaste bibliotekarie (Kate Winslet), världens bästa Joel (Jim Carrey) och världens vackraste historia. Jag började nästan gråta bara av att se trailern. (Filmen blir bättre för varje gång man ser den. Första gången blev jag yr och tyckte att den var obehaglig, andra gången knockades jag och på den vägen är det.)

Var god anteckna

Jag visste inte att Paul Auster har en dotter som är model, actress, whatever:


Hon heter Sophie och har sin pappas ögon, kan man säga.