Prisbelönt tv

Under delar av den gångna natten och under tågresan söderut idag har jag tänkt på Jordan och Danny i gårdagens avsnitt av Studio 60. Det som fångade mig så totalt var kärleken dem emellan. Jordan hamnade på sjukhus eftersom hon inte känt sin bebis i magen sparka på hela dagen och när hon ringde efter Danny kom han bokstavligen springande till henne. Det är inte hans biologiska barn, men att det ändå är hans barn har det liksom aldrig funnits någon tvekan om, fastän Jordan redan var rätt långt gången när de blev tillsammans. Det är den där självklarheten som är så fantastisk. Det var mycket förnekelse och strul innan de blev tillsammans, men när de väl erkände för sig själva och för varandra att de var kära fanns det liksom ingen tvekan längre. Inga spel, inga masker. Allt är bara så ärligt och öppet. Jag älskar hur jämlikheten och ömsesidigheten i deras kärlek är skildrad. Ingen är i överläge eller underläge, båda är lika starka och lika svaga, lika behövande och lika självständiga. En scen i gårdagens avsnitt, när Jordan låg på akuten, svettig av havandeskapsförgiftning och stress över barnets avtagande andning, och Danny bad henne att gifta sig med honom så att de kunde vara en familj alltid, var så naken och nära att jag tror att jag höll andan när jag tittade. Jag tänker på när Carrie stod i den där dyra sviten i allra sista avsnittet av Sex and the City och avslutade sitt förhållande med Petrovsky med orden: I'm looking for love. Real love. Ridiculous, inconvenient, consuming, can't-live-without-each-other love. Hade hon sett Danny och Jordan i det där sjukhusrummet hade hon inte behövt leta en sekund till.