Curtis Sittenfeld galore

Och det är så här jag fick veta att alltihop bara är ord, ord, ord - att i grund och botten spelar de ingen roll. "Jag skulle inte ha blivit din pojkvän", sa han och "det tog slut på grund av det här", och jag sa "nej, det här", och en bra bit in i det samtalet skulle han fortfarande ha kysst mig. Vårt förhållande, så länge det var bra, och i det ögonblicket när det hade kunnat bli bra igen, handlade om ordens irrelevans. Man känner det man känner, man handlar som man handlar, vem under historiens gång har någonsin blivit övertygad av ett väl genomtänkt argument?

Jag har läst ut I En Klass För Sig nu (eller egentligen vid halv tre natten mellan söndag och måndag.) Det kändes genast väldigt tomt, sorgset, ja nästan ensamt och min impuls var att börja på sidan ett igen och läsa om den. Så gjorde jag med The Wonder Spot förra sommaren (både huvudkaraktären i The Wonder Spot och I En Klass För Sig har kallats "en kvinnlig Holden Caulfield." Jag identifierar mig starkt med båda - har jag månne en Holden Caulfield-hangup?) och den har jag inte slutat läsa i än. Men jag har ju en otåligt väntande bokhög bredvid min säng, så jag kan inte.

Curtis Sittenfeld intresserar mig. Hon är en sådan person jag gillar rent instinktivt. Jag tycker om hennes uppsyn (och, givetvis, hennes sätt att skriva.) En Washington Post-journalist beskriver henne såhär: Her hair is straight, black and blunt-cut just below the jaw, and her eyes are deep brown, and she laughs about almost everything. Her voice has that attractive, preppy, intelligent clench to it, partnered with a sing-songy, girlish inflection that 21st-century women do -- so every sentennnnce? Sort of goes uuuup? Citatet är tagen från en bra artikel/intervju, här kan man läsa hela.

Lite efterforskningar på nätet visar att hon faktiskt nyss släppt en ny bok vid namn The Man Of My Dreams. Jag måste läsa den:

Hannah Gavener is fourteen in the summer of 1991. In the magazines she reads, celebrities plan elaborate weddings; in Hannah's own life, her parents' marriage is crumbling. And somewhere in between these two extremes-just maybe-lie the answers to love's most bewildering questions. But over the next decade and a half, as she moves from Philadelphia to Boston to Albuquerque, Hannah finds that the questions become more rather than less confusing: At what point can you no longer blame your adult failures on your messed-up childhood? Is settling for someone who's not your soul mate an act of maturity or an admission of defeat? And if you move to another state for a guy who might not love you back, are you being plucky-or just pathetic?

(från www.curtissittenfeld.com)

Bonusfakta: Hannah (särskilt med H på slutet, annars är jag inte så förtjust i onödiga bokstäver i namn, typ Margaretha som en del tror att jag stavar det) är ett av mina favoritnamn. (Hannah Med H, filmen, är däremot så pinsam att man knappt ens kan slökolla på den.)