Stockholm - there and back again

Min mamma och jag har varit i Stockholm i några dagar för att närvara vid min kusins bröllop. Det har varit både sött och salt. Jag är ingen drömperson att resa med, direkt. I torsdags, efter att ha panikombokat ett tåg på grund av inkomptent tågpersonal som inte satte in ersättningsbuss i tid, fick jag klaustrofobi av mitt hotellrum (jättefint, egentligen, precis vid Hötorget) och tyckte att väggarna rörde sig mot mig. Mamma erbjöd sig att sova på golvet (vi hade var sitt rum eftersom det var slut på dubbelrum) hos mig men jag avböjde eftersom jag är vuxen. Istället hade vi en rejäl uppgörelse som mest handlade om mig. Vi har haft den många gånger förr, det var väl dags igen antar jag.

Under fredagen vandrade vi runt på stan. Solen sken och luften var behagligt sval men jag var inte särskilt lättflörtad. Jag tyckte mest att Stockholm var för mycket; för många människor, för fina byggnader, för inställsamt på något vis. Jag tänkte att jag är mer av en Malmömänniska och att jag saknade mina människor.

















Vid en fontän i Kungsträdgården. Mitt humör sammanfattat i en enda bild. Skrattretande. Oh, grow up, why don't I?

Ett besked om min farfars plötsliga (men inte oväntade) bortgång gjorde inte saker och ting bättre. Vetskapen om att pappa, min känsliga pappa, var ensam hemma med allt gjorde ont och jag blev ledsen. Jag vet att det var ännu svårare för mamma, men hon är fantastisk på att hantera situationer. Så, med hennes hjälp blev faktiskt dagen bättre så småningom. Jag tyckte om att se vattnet vid Slussen, jag skrattade med mamma när hon nästan trillade framstupa i rulltrappan på NK och jag handlade sida vid sida med Efva och Eva.

















Mamma kollar in i ett skylfönster i Gamla Stan. Längre fram ser man Stortorget, som ju är jättelitet.

På lördagen var det bröllopsdags. Vi tog bussen från Slussen ut till Värmdö, där min mosters man hämtade oss och körde oss till stället där festen skulle vara och där vi också skulle bo. Det var helt makalöst vackert; ett stort, pampigt, ljusgult hus på en höjd med utsikt över skärgården. Vi satt en stund på terassen och pratade med lite släktingar. Sedan var det dags att snygga sig inför vigseln. Min kusin som jag inte sett på flera år bodde med sin man några rum ifrån oss och var en knockout. Så vacker och lång, föredetta elitvolleybollspelare som hon är. Vi liftade med henne och P till kyrkan. Det kändes märkligt att träffa mina släktingar på en plats som vi aldrig varit på förut.

















Jag är uppklädd och leker herrgårdsfru på terassen.

Vigselakten var kort och enkel. Min kusin C var smal som ett streck och hade en skitsnygg axelbandslös klänning med litet släp. Jag grät inte, trots att jag är blödig som få. För mycket annat att tänka på, antar jag.

På festen hamnade jag bredvid en kille som säkert ville väl, men vi klickade inte alls pratmässigt. Förut brukade jag anstränga mig för att hålla uppe en konversation med vem jag än pratade med - det orkar jag inte längre. Så jag åt min marulk (jag har aldrig ätit så mycket fisk som den här helgen) och drack vinet som fylldes på efter varje klunk jag tog. Jag blev tårögd av min mosters tal (skönt att veta att jag inte är helt känslomässigt bortkopplad) och lullig av vin på fastande mage. Jag kände mig inte hemma, men det gjorde inte så mycket. Det här var i första hand en fest för brudparet och deras vänner. Så skulle jag vilja ha det om jag gifte mig också. Jag var nöjd med att vara en betraktare.

Kvällen avslutades med dans till ett coverband. Jag tog seden dit jag kom och dansade till Abba och lite andra gamla discodängor. Min underbara moster, som inte har förmågan att vara någon annan än sig själv, grep tag i mig och försökte bugga. Det var ganska bortkastat, eftersom fri dans är det enda jag behärskar. Plötsligt började bandet spela With Or Without You med U2 och jag blev så emo att jag var tvungen att gå ut och kolla på havet lite. Sedan drog jag mig tillbaka vid ett-tiden, tidigare än pensionärerna till och med.

Igår åt vi frukost vid vattnet, njöt av solen och stack in till stan tidigt. Jag hittade affärer jag missat och började gilla Stockholm ganska mycket. Det är så typiskt mig att släppa ner skölden precis innan jag ska lämna stället.

















Om man åt frukost med den utsikten varje dag skulle man nog bli en bättre människa.

Vi kom hem till Småland vid halvniotiden och pappa hämtade oss på stationen. Sedan åkte vi till McDonalds för mera fisk och pappa berättade om farfar och allt som hänt. Det märktes att han tyckte att det var skönt att se oss igen och jag blev så rörd. Vi körde hem i solnedgången och gården var så vacker i all sin grönska. Katterna kom och mötte oss. Jag somnade i soffan vid elva.

...

Nu är jag i Malmö igen. Och, just det, det verkar som att jag har blivit antagen till bibliotekarieprogrammet. Jag säger inte mer än så nu, för jag kan inte tänka och fattar nog inte riktigt vad det innebär.