Dagen efter

J och jag har flanerat idag. Stadsbiblioteket, kyrkogården, McDonald's, kanalen, Vero Moda 15 minuter innan stängning. Nu är vi hemma hos mig och lyssnar på vårmusik med tillhörande känslor.

Void

Idag var dagen jag hade bestämt mig för att besöka mitt gamla jobb. Jag promenerade dit vid lunchtid och kände mig lite konstigt nervös innan jag steg in på skolgården. Jag vet inte riktigt varför, kanske bara för att det var längesen vi sågs. Kanske för att det var så längesen jag verkligen gjorde något jag borde göra. Mellanstadiet hade lunchrast och jag gick rakt på en gammal elev som nu går i femman. (Eller sexan?) Han frågade om jag inte kunde börja jobba i deras bibliotek. Jag sa "visst, fixa anställningskontraktet." Sedan ropade han "F, Maggan är här!" till den tuffaste och mest avtrubbade killen i klassen. Som om han brydde sig, liksom. Men det var ändå väldigt sött. Jag fortsatte in på min gamla avdelning och fick en massa kramar som jag behövde mer än jag visste. Blev förevisad nya glasögon, påskägg, en teckning jag hade glömt när jag slutade. Fick bevittna en uppvisning av en låt ur någon high school-musikal samtidigt som jag blev fläktad med en solfjäder (eller bok då.) Kände "this used to be my playground." Kände lite sorg. Min kollega som brukade fungera som min terapeut/humorist/skandalist/förebild/extramor var tyvärr inte där eftersom hennes dotter hade fött barn inatt. Giltigt bortfall, skulle jag vilja säga.

Gick ut på skolgården och pratade med lite andra kollegor och vi sa att vi saknade varandra. De tyckte att jag såg "pigg och fräsch" ut och det är ju bara att tacka kroppen för att den ljuger så bra. Fick en kraftig kram av min favoritelev och ville inte riktigt släppa. "Kommer du ihåg Pettsonboken jag hade när jag gick i förskoleklass?", sa hon. "Ja", sa jag. "Jag har bra minne", sa hon och tittade menande på mig. Jag förstod inte riktigt vad hon menade, men kände ändå att det är sjukt att hon är 10 år gammal nu. Ah, the passing of time. En annan tjej berättade att hon tänkte bli statsminister när hon blir stor. Jag sa "you go!" Då skulle det i alla fall införas lite musik och humor i landet, det vet jag. Vi pratade lite om Mona Sahlin, Göran Persson och om vad universitetet egentligen är. Sedan spelade jag lite basket och pratade lite med en annan kollega som betytt mycket för mig. Saker och ting kändes som vanligt för en stund. Sedan gick jag därifrån.

Det är alltid konstigt att besöka det förflutna. Same, same, but different. Det var fint att vara där igen, men nu känner jag mig tom och märkligt utmattad. Det kan också bero på att folk går omkring i ballerinaskor utan strumpor fastän det inte ens har hunnit bli april än. Stilla er. Allting har sin tid.

In the future when all's well

Vaknade i morse, tänkte "skit", steg upp. Läste en mycket bra text i Sydsvenskan. Klädde på mig samma kläder som jag hade på mig igår och tog bussen mot centralen. Där hade polisen just dragit upp en kropp (varning för bisarr och okänslig artikel) ur kanalen (den låg i en grön säck på en bår) och jag blev lite illa till mods. Poliserna gick omkring lite lojt, jag var sen till tåget och sprang. Sedan har jag suttit och suttit på stadsbiblioteket i ett fåfängt försök att inte stressa upp mig i onödan. Det gick upp, upp, upp, upp, ner. Det är inte stabilt. Om jag inte snart får en känsla av att saker och ting kommer att ordna sig skiter jag i det här.

Nu har jag blivit gödd på Ölkaféet och det var ju en fin grej. Jag känner mig totalt färdig samtidigt som mina ögon är uppspärrade och det kryper i hela kroppen. Lika delar resignation och manisk hyperaktivitet. Vi får hoppas att detta är tillståndet som kan få mig att bli klar med min skoluppgift innan midnatt.

*

Den halvfärdiga skoluppgiften är puts väck. Finns icke kvar på min dator. Jag vet inte vad som har hänt, men jag vet att jag känner en stark lust att slå sönder allt som finns i min närvaro samt gråta. Samtidigt kommer jag på mig själv med att sitta och hoppas på att HV71 vinner hockeyn ikväll. Jag?!

Plötsligt

Idag försöker jag återframkalla den kraft jag fick från Badly Drawn Boy när jag skrev min stora artikel i januari (ett annat liv, en annan tid.) Han var min vapendragare, vän och styrka då och God only knows att jag behöver honom nu. Så jag sitter och skriver i, eh, godan ro när plötsligt I Was Wrong spelas upp för mina öron. 1:10 minuters rent vemod och jag tappar fokus totalt. Tittar man bara på texten är den kanske inte så sorglig egentligen, men när jag hör den finns det så mycket sorg i Badly Drawn Boys röst att jag får ont i magen. Kanske för att låtens titel ställer allt på ända.

I always hoped I'd build my world around you
And it's a miracle I ever found you
Do the colours of the rainbow radiate to everyone?
Now I don't know how I could live without you
But certainly I know I'm not about to
I don't believe in anything I see unless I can feel it to.

I Was Wrong - Badly Drawn Boy (från Have You Fed The Fish?)

You've got stuck in a moment and you can't get out of it

Åh, jag vill gå upp i rök och återfödas! Jag stannade hemma från skolan idag eftersom jag (som vanligt) ligger brutalt efter med skolarbetet och det började brinna i knutarna för längesedan. Sedan lyckades jag ändå inte ta mig ur sängen förrän efter halv tolv och nu är klockan snart halv två och jag har inte kommit så mycket längre. Skärande huvudvärk, kallsvettningar, hjärtklappning, självhat och ändå en känsla av att det ändå inte spelar någon roll. Fräscht. Not even Dr Phil can help me now.

Mauro

Mauro, the man, är med i Sydsvenskan idag.

Alla kvinnorna Mauro Scocco sjungit för – Jackie, Clarence, Nelly, Sarah – har hetat annorlunda i verkligheten. Vilket, ibland, ställt till det.
– Vi, hon som jag kallade för Sarah, hade en väldigt kort och intensiv affär. Det roliga var att jag träffade henne för några år sedan. Och hon hade inte fattat vem Sarah handlade om. Hon sa: Mauro, jag var väl bara en kul grej för dig, du var aldrig kär. Jag bara: du har aldrig kopplat ihop dig med en viss låt...? Hon blev mållös. Det var på en restaurang. Vi gick ut på gatan och pratade. Det regnade. Som en filmscen.

Åh. Klart att de fanns på riktigt, men det känns skönt att ha fått det bekräftat.

Bloggvikarie: bilddagboken

Vinterns sista lördag tillbringades hemma hos J och på KB. Sedan pratade jag med N och gick och lade mig vid halv åtta. Den där konstiga känslan när klockslaget inte stämmer med tidskänslan. Solen strålade in i min lägenhet.

J bjöd på enchiladas med spenat och champinjoner. Himmelskt.

Jag hade Filip Hammar till bordet.

Här har klockan passerat två och blivit tre i stället. Vi har dragit oss undan i ett hörn på KB och vi är inte så trötta som jag ser ut. J säger "varför kan inte några killar dansa som Justin?" och jag förstår vad hon menar. Sedan spelar dj:n SexyBack. Det var kanske inte övernaturligt, men åtminstone ganska passande. (J och jag firar tio år i år. Vi får nog tillfälle att återkomma till det.)

Kärnan

Jag bläddrar lite i Generation X. Minns inte när jag läste den senast, men där är ju en del understruket om man säger. Det här är bäst:

Nothing very very good and nothing very very bad ever lasts for very very long.

I wake up and it's maybe 5:30 or so in the morning. The three of us are sprawled on top of the bed where we fell asleep. The dogs snooze on the floor next to the near dead embers. Outside there is only a hint of light, the breathlessness of oleanders and no cooing of doves. I smell the warm carbon dioxide smell of sleep and enclosure.

These creatures here in this room with me - these are the creatures I love and who love me. Together I feel like we are a strange and forbidden garden - I feel so happy I could die. If I could have it thus, I would like this moment to continue forever.

I go back to sleep.

*
Godnatt/Godmorgon.

Tjejerna är här, ändå oinspirerad

Inatt hamnade jag och J på en fest där det fanns ett flipperspel. No fear. Lätt att säga, jag förlorade nästan J till speldjävulen där ett tag.

Idag är jag så fruktansvärt oinspirerad att jag skulle kunna få människor att tappa livsgnistan bara genom att titta på dem.

Köp mig en biljett till det snabbaste: en portion
och släng på en smäll av en atombombsexplosion
Verkar vara ett offer
ett naturligt urval
möt mig på andra sidan annorlunda riktning.

Behöver ingen bot
behöver ingenting
behöver ingenting utom
ett fall & en lösning

En lösning
jag behöver en lösning
Så kom & ge mig en
lösning.

Fredag

En doft av Japan i Malmö.

Alldeles nya i världen.

Nu djävlar ska det ätas.

Skönhet

Bangs genom tiderna snyggaste omslag och min svagt syrenlila köksvägg - a match made in heaven. (Dessutom: bra fråga.)

...

Scillan har börjat blomma i trädgården runt Kulturanatomen. Gräsmattan är lite grön. Förra våren, när jag var där och skrev mitt inträdesprov, tittade jag på huset och de blå blommorna och tänkte "jag måste gå här." Jag kan inte riktigt fatta att jag faktiskt gör det nu och att nästan ett år har passerat sedan den dagen. Jag minns den så tydligt. Kallt, grått, tweedkjol, prickigt linne, svart kofta, okända människor, dåliga tankar, föreläsning med kollegorna efter provet, välmenande blickar, "hur gick det?", "vi pratar inte om det", smärre sammanbrott, telefon med J, "kom hit, du måste äta", qouornfiléer med pasta och spenatsås, kylig kväll, sömn i soffan, doktorn dagen efter, lättnad. Se där, jag har sjukt bra minne ibland.

...

Idag har jag vandrat runt i mina nya gympaskor som är på gränsen till för små. Framsteg: världen rasar inte samman för att stortån ibland tar emot i framdelen av skon. Jag noterar det, men blir inte rasande på mig själv och ångrar att jag köpte dem. Sådant kan annars få mig att förakta mig själv rätt mycket - jag menar, man borde ju åtminstone kunna köpa kläder i rätt storlek? I stället tänker jag: "de var ju så billiga, jag vänjer mig." Det är skönt, samtidigt som det inte är jag att vara så blasé.

...

Nu, någon månad efter min Interpolhysteri, känner jag mig redo att utse Leif Eriksson till den allra bästa, mest suggestiva låten på Turn On The Bright Lights och Not Even Jail till dito på Antics. De är givetvis med på min (icke-existerande) lista över Världens Bästa Låtar också. Interpol, alltså. Jag och min kompis kille började prata om dem mitt i en schlagerdelfinal härom helgen och det slutade med att vi båda satt och suckade och stirrade i fjärran. Det finns inte ord ibland.

She feels that my sentimental side should be held with kids gloves
But she doesn't know that I left my urge in the icebox
She swears I'm just prey for the female
Well then hook me up and throw me, baby cakes, cause I like to get hooked

The clock is set for nine but you know you're gonna make it eight
All the people that you've loved they're all bound to leave some keepsakes
I've been swinging all the time think it's time I learned your way
I picture you and me together in the jungle it will be ok.

(Leif Eriksson)

...

I pretend like no one else to try control myself
I'm subtle like a lion's cage
Such a cautious display
Remember take hold of your time here
Give some meanings to the means
To your end
Not even Jail.

(Not Even Jail)

...

En sak till bara: körbärsträden mellan Jeriko och Folkets Park har börjat blomma. Det är en och en halv månad tidigare än förra året. Jag vet, för att de blommade på min födelsedag.

I...I...I...

Förra veckan stötte jag på en gammal kollega i Kungsparken och blev alldeles gråtfärdig av längtan till mitt gamla jobb. Nej, förresten, det är inte så mycket jobbet jag saknar som människorna där, små som stora. Det fanns en tid (förra våren? Förr-förra våren?) då en av de små människorna brukade sjunga I Believe In You med Kylie Minogue varje dag, varje timme, varje minut. Jag överdriver faktiskt inte. I-I-I believe in you! Han gjorde det helt omedvetet men med stor känsla och inlevelse och resultatet blev att vi alla på hela avdelningen sjöng I-I-I believe in you hela tiden. När vi vävde, ritade, var ute på rast, åt. Det var lite av en masspsykos. Det gick nästan inte att sluta. Jag saknar det och jag saknar honom.

Det är hur som helst en jättebra låt fortfarande.

I don't believe that beauty
will ever be replaced
I don't believe a masterpiece
could ever match your face
The joker's always smiling
in every hand that's dealt
I don't believe that when you die
your presence isn't felt

But I...I...I believe in you
And I...I...I believe in you

Ny kompis

Jag kan inte riktigt se mig mätt på henne.

Malmö - Jönköping - Smålandsstenar - Malmö

Jag är i Malmö igen, efter tillfällig Smålandsexil. Det senaste dygnet tillbringade jag i blåst och snöyra hos mina föräldrar och dagarna innan dess var jag hos N i Jönköping. N och jag har varit vänner i ungefär åtta år och hängt både i Växjö och Malmö, men det är inte förrän han lämnat Malmö som vi blir tillsammans. Japp. Vi är kanske inte de mest snabbtänkta och strategiska människorna som finns, men allting har sin tid och nu är det vår tur.

Jönköping var toppen. Jag har varit där flera gånger förut (jag är ju för sjutton uppvuxen tio mil därifrån) men blev ändå lite andlös varje gång jag fick en glimt av utsikten över stan och Vättern. Ren skönhet, dag som natt. Och jag har fått umgås med en fantastisk hund, träffa snälla föräldrar, festa på märkligt uteställe och bara vara. Med N, som är så bra på att bara vara och som får mig att må bra.

Bonusanekdot: på vägen hem från Jönköping, mitt ute i skogen vid Taberg, körde tåget in i ett träd som fallit över rälsen. Det small till och hela vagnen skakade. Sedan stod vi där. Jag, som känner mig instängd i alla transportmedel utom bil, såg genast rubriken "Passagerare fast i tåg mitt ute i ingenstans i flera dygn" framför ögonen och kände hur det drog ihop sig i bröstet. Men jag hann inte fundera på att kasta mig ner i ravinen (som vagnen lutade lite mot) särskilt länge innan tåget mirakulöst nog lyckades köra igenom den biffiga granen och rulla vidare mot Värnamo. Tack och lov. Dagens tågfärd gick bättre, jag försökte skingra tankarna med korsord och iPod. Det gick rätt bra.

Hjärtat i halsgropen

Jag hatar att mitt allmäntillstånd inte matchar solen, jag känner mig så skyldig som inte kan ta in den blå himlen, vårluften och de glada människorna. Särskilt när det är dagar som dessa jag längtar efter hela vinterhalvåret. Serenity now! Can somebody tell me where to find relaxation, I looked from my basement and down to the station. På tal om Billie, så är jag så priviligerad att jag får lyssna på deras kommande album i förväg. Det är så bra och så vackert och så smart. All min kärlek.

Våroffer

Innan jag tvångslägger mig känns det värt att dokumentera att termometern visade 13 grader när jag steg upp idag (klockan 14, bra där.) När jag tittade ut genom fönstret såg jag en kille i bara tröja (och brallor.) Exotiskt. Under min promenad längs kanalen strax efter skymningen var det visserligen kallare, men himlen var rosablå och kanalen så dramatisk och storslagen att det drog ihop sig lite i mitt bröst.

Ett minfält att sprängas på

Tredje dagen med åksjukesymtom. Jag känner mig som ett överkört djur.

*

De senaste dagarna har det gått upp för mig att jag tycker hemskt mycket om Tomas Andersson Wij (vilket gjorde att det kändes lite spöklikt att just han inledde gårdagens schlagerfinal med sin version av Carolas Evighet.) Jag behöver egentligen inte lyssna på någon annan låt än Ett Slag För Dig för tillfället. På sin webbplats berättar han att han hade lyssnat mycket på Have You Forgotten? med Red House Painters när han skrev den och ville göra något liknande. Mycket sympatiskt.

Det finns nog inget vackrare just nu.

Ljusen från din bil
skär hål i vinterväggen
Du kör oss genom Sverige
och den stora ensamheten
Kapell och industrier
det är nersläckt det är Ny tid
Och vi bär den inom oss
samma såg samma raseri

Varje cell i min kropp
saknar dig
Varje slag i mitt bröst
är ett slag för dig

Här i sätet bakom ditt
sitter jag och håller fast ett regn
så gott jag kan
Du pratar med din nya röst
och din blick är stängd
Varje plats vi far förbi
är ett minfält jag kan sprängas på
Om jag hade hud
behövde jag dig då

Varje cell i min kropp
saknar dig
Varje slag i mitt bröst
är ett slag för dig

Förbi gatukök och älvar
genom 50 mil av snötung skog
bogserar vi drömmen
om ett paradis på denna jord
Vi har prövat alla vägar ut
det fanns inget utanför
Bara rymden och tomhet
sången som ingen hör

Varje cell i min kropp
saknar dig, saknar dig
Varje slag i mitt bröst
är ett slag för dig.

Fredag, vänner, konstiga ljus

E kanske snackar stå-upp-teknik med J.

Billiedivisionen.

The sun goes down and the world goes dancing? Nej, men det var fint ändå.

Helt off

Heldag (egentligen halvdag, men den kändes nog så hel) på BTJ, Papphammarögonblick (en tjej ramlade ned i knät på en sittande föreläsare, mikrofonproblem, en föreläsares håruppsättning rasade helt utan orsak, I guess you had to be there), fina lokaler, jobbig känsla i kroppen, långsam stämning och så åksjukan från helvetet på vägen hem. Har försökt bota skakningarna med varma makrillmackor, synd bara att de luktade kattmat. Så snart jag orkar resa mig ska jag sluta upp med mina vänner på Möllan. Jag hoppas på att känna mig som ny. Det vore så skönt.

*
Ett par av mina favoritskribenter skriver här.

The way things used to be

Förra året var jag så alert och vaken på Internationella Kvinnodagen. Idag har jag halvsovit på olika ställen (stadsbiblioteket i Lund, tåget, Kulturanatomen) och känt mig ungefär lika fantastisk och uppåt som vädret.

Zoe är klok: det finns absolut ingen anledning att leva om man inte alltid försöker leva så som man önskar. för man är alltid värd sina drömmar. alltid.

Maggie Darko

Mycket tyder på att jag håller på att förlora förståndet. Stora, uppenbara tecken och så några små, mer märkliga. Exempel: i natt vaknade jag av att jag låg och läste upp fakta från internet för N fastän han inte ens var där. Detta stoppade mig inte från att prata på en bra stund, fastän jag var alldeles ensam, utan internet och undrade vad fan jag höll på med. När jag vaknade idag kände jag en lukt av snus (jag snusar inte) och på vägen till bussen doftade marsluften starkt av syren, extra mycket vid Jeriko. När jag kom till centralen efter skolan gick jag förbi en kille som stod stilla och efter en minut var han plötsligt framför mig igen, lika stillastående. Sedan frös jag hela vägen hem. Min hjärna har på allvar flippat ur och jag önskar mig som sagt en ny, förbättrad version, tack.

Skärp mig

Önskelista:

*En ny, lite mer lättsam och avslappnad hjärna
*En ny kropp (version 2.0)
*Ett nytt jag

Spring (sneak) preview

Idag får jag ingenting gjort och trots att jag har panik i kroppen kan jag inte riktigt bry mig, för på min promenad idag hade jag behövt plocka fram de här:


(Det gjorde jag ju inte, men det var fint att få prova dem efteråt i alla fall.) Det var definitivt något nytt i luften idag. Jag kunde inte förmå mig att gå lika snabbt som jag brukar, fötterna saktade liksom ner av sig själva. Jag hörde fågelkvittret genom musiken, såg några småkillar brottas i gräset på fotbollsplanen i kvarteret bredvid, kände solen i ansiktet och trodde nästan inte att det var sant. Testade att bara vara i nuet och släppa allt annat för några minuter och det lyckades i alla fall bitvis. Gick förbi bryggan i kanalen och kände att man hade kunnat sitta där och käka take away-McDonaldsfiskburgare och milkshake idag. Det kanske snöar i morgon igen, men come what may, idag var i alla fall fint.

En grej jag har tänkt på länge

Släktträd:

Nanne

Tvillingarna Olsen

Gremlin

Once more, with feeling

Förra helgen hade jag och J en kärleksfull kväll då vi lyssnade på våra låtar och mindes svunna tider. Det var nästan lite tårfyllt. En skiva vi inte hittade då (och som jag inte har lyssnat på på tusen år) var Motorhomes första skiva. Nu kom jag på att jag har den och det var ändå fina grejer. De må ha varit dagsländor, men de håller visst för lite återuppståndelse idag, åtta år senare.

Då: Växjö, jag och J hade varit på SVT och intervjuat någon (sångaren i The Facer?) för studentradion (vi hade ca. tre lyssnare), vinter, hemtenta om läsinlärning, adventsljusstake, natt, Into The Night på repeat.

Into The Night
It's Alright

Skivpoolslåten, känns det som

Måndag ringer ge mig styrka att stå
valde fel till gymnasiet men det får gå
Jag kan jobba jag kan vara arbetslös
marknaden är snål, jag är generös
Om jag somnar
sätt mig i ett träd
ett träd på väg ut i sommaren
sätt mig på prov igen

Mörkret faller, trillar ner över da'n
däcken tjuter sommaren rasar i stan
Jag kan sitta hemma jag kan gå ut
jag kan vila upp mig jag kan ta slut

Om jag vissnar
sätt mig i ett träd
ett träd på väg ut i sommaren
& jag är finklädd och grön igen
jag är grön igen
grön igen
jag är grön igen.

Sommaren Rasar - bob hund