Aaron Sorkin och annat

Jag märker att jag efter varje avsnitt av Studio 60 on the Sunset Strip säger "det här var nog ändå ett av de bästa avsnitten hittills" och det tyder ju helt klart på att serien är grymt bra och välgjord. Jag älskar att allt är genomtänkt in i minsta detalj; karaktärerna, humorn, den vassa dialogen och, framförallt, stämningen. Sällan har jag så gärna velat kunna försvinna in i en serie. Jag skulle bara vilja sitta där och njuta av Dannys och Matts snack, kolla på när folk övar på sina repliker och känna mig lite delaktig. Det är inte klokt vad njutbart det kan vara med bra tv.

Detta har jag tänkt på under dagens föreläsningar. Jag har även gjort onödiga saker på Facebook, dagdrömt om trevliga saker, varit hypokondrisk och somnat till i ungefär 30 sekunder åt gången. Även om jag hade fått betalt för det, skulle jag inte kunna berätta vad förmiddagens statistikföreläsning gick ut på. Åh, meningsfullheten.

Okej, nu slumpade iTunes fram Last Christmas. Om en månad kommer den redan att vara spelad till döds i alla butiker, men nu är den fin och sorgsen. Den är ju det, egentligen.

A crowded room, friends with tired eyes
I'm hiding from you and your soul of ice
My God, I thought you were someone to rely on
Me? I guess I was a shoulder to cry on.