Critical condition

I natt har jag sovit nio timar. Nio! Jeez Louise, det är som science fiction. Jag har påsar under ögonen och känner mig ful och utsliten i alla fall men nu kan jag åtminstone tänka "jag sov nio timmar i natt" och känna mig lite lugn över det. Veckan har varit tung. På dagarna har jag suttit med min grupp i en kvav datasal och skapat en ämnesportal tills hjärnan har känts som svamp och på kvällarna har jag varit med N. Det var ju såklart en silver lining som heter duga, men jag var inte lika pigg som jag hade velat vara. Trots det var det bara så skönt att ha honom här.

Jag började lördagen med Gilmore Girls på femman och det var avsnittet där Rory fortfarande är frostig mot Logan (för att han låg med några av sin systers vänner under de veckorna Rory och han inte var ihop) och åker till Philly för att hälsa på Jess på hans förlag/café. Han kysser henne och hon kysser tillbaka tills hon inser att det inte hjälper. Hon älskar Logan. Jag fattar verkligen grejen med Logan - witty, larger than life, Robert Redford-esque, untouchable och allt det där - men som B just skrev till mig på MSN: I min värld blir det de två till sist. Jess och Rory, alltså. (På tal om Jess: åh vad jag gillar Heroes! Ingen chockerande nyhet, direkt.)

Har haft en stark overklighetskänsla hela veckan som inte riktigt vill släppa taget. Är det här mitt liv? Jag känner inte riktigt igen mig. Det är som att jag står utanför mig själv och tittar på. Det är väl bara att fortsätta att vara tills det känns som hemma igen. Jag måste skriva ett föredrag om vad som helst till tisdag. Kul. Jag vill bara titta på Buffy. Åh, vad jag saknar Buffy! Önskar att jag hade alla säsonger på dvd. Men det har jag inte.

Lördag. Solen öser ned ute. Jag vill jogga i Pildammsparken och måste försöka vänja mig vid att vara själv igen. Och skriva det där talet.