Generation Ex

Jag är förtjust i Kents nya skiva (förutom den där Stockholmslåten). Jag gillar det kalla och synthiga, jag gillar att höra Jocke vara bitter över att bli gammal och jag gillar textrader som De ljög och bedrog oss med sanningen. Men jag märker att jag har svårt att stå för det. Det har inte varit okej att gilla Kent sedan Isola eller egentligen knappt sedan Ingenting Någonsin på första skivan. Vad tycker jag egentligen om sådant? Riktigt illa. Jag fyller 30 om drygt ett halvår, väx upp liksom. Det är okej att hata Kent om man inte gillar musiken, det är inte okej att hata dem för att vara rätt. Det gäller alla band, förresten.

Slut på präktighet.

Jag saknar att ha en dagstidning och irrar runt på nätet och läser. Jag upptäckte att en av mina favoritskribenter (ett faktum som inte gör mig det minsta unik, det är jag medveten om. Fast hade det funnits objektiva och allmängiltiga sanningar så hade Fredrik Strage är en av Sveriges bästa skribenter varit en sådan. Så är det bara.) listar de 100 största rockögonblicken på YouTube i DN. Fint att slå ihjäl lite tid med.