Okej, jag kom försent till skolan idag för att jag låg och lyssnade på Stockholm I Natt på min iPod och smågrät fram till småtimmarna. Är egentligen Peter Jöback ett giltigt skäl till att inte orka stiga upp på morgonen? Jag lyssnade hela vägen till skolan också, och vägen hem. Fick bita mig i tungan för att inte brista ut i tårfylld sång på Malmö central. Och jag minns att jag såg dig på Berns Terass, och jag tänkte på allt som jag kunde ha haft, och jag tänkte på livet jag levde och jag ångrar det mesta, hur blev det så? Det är så hisnande storslaget!
Pissig dag annars. Vårt projektarbete som ska vara klart på fredag kändes plötsligt som Sisyfos stenblock och jag ville såklart bara sätta mig och gråta. Det är alltid min första instinkt nu för tiden. Jag ser aldrig bara ett problem. Varje nytt problem är som en sockerbit som alla gamla problem svärmar runt och suger sig fast vid. Get a grip, woman.
Innan jag lyssnade på Peter i natt kom jag äntligen in i en bok för första gången på länge. Jag såg New Jersey-författaren Richard Ford i Babel häromveckan och kände genast att han vore något för mig. Det var han också, det märker jag bara ett par kapitel in i The Sportswriter. Njutningen i att läsa välformulerad text och mänskliga personskildringar igen är icke att förakta.
måndag, oktober 01, 2007
Mer än så kan ingen bli
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag såg också Babel och tänkte att Richard Ford verkade vara min kopp te. Nu måste jag kolla upp honom eftersom jag gillar allt du gillar. Ja, möjligen med undantag för Peter Jöback då. :)
ja jag tycker att han verkar lovande! längtar redan efter att läsa den avslutande delen i trilogin.
hehe, jag har alltid smyggillat peter jöback förut utan att riktigt kunna förstå det. men nu tar jag steget ut, och struntar i att förstå!
Skicka en kommentar