I föräldrahemmet

Idag väcktes jag av min far, som ville att jag skulle fotografera när han och mamma flyttade stutarna från en hage till en annan. Jag hade som vanligt inte kunnat sova på natten, eftersom trötthet tydligen är något jag rationaliserat bort dessa dagar. Det var bara att dra på sig ett nattlinne, greppa kameran och vackla ut i solen. Stutarna skuttade omkring på gården, tjocka katten övervakade, jag tog kort. Synd bara att jag glömde sladden till kameran i Malmö. Nu har jag fikat med en granne som jag verkligen gillar (född i byn, blev storstadsman i 20 år, flyttade hem med familjen och blev en frisk fläkt som hade fester med pianospel, cigarrer och en "jag är med i en roman"-känsla som jag ofta suktade efter när jag var yngre) och solat tills något djur bet mig på smalbenet så att det började blöda. Då blev jag arg och fruktansvärt irriterad, vilket verkar börja bli mitt normaltillstånd. Give me a break.

Botemedel: jag håller fortfarande på med min West Wing-box, eftersom jag vill dra ut på njutningen så länge som möjligt. I natt såg jag ett av de där avsnitten som är oförglömliga och som vittnar om Aaron Sorkins mästerliga förmåga att kombinera humor, drama, budskap och karaktärer till en perfekt mix (minns till exempel de sista episoderna av Studio 60.) En scen var jag tvungen att se fyra gånger och det var när Josh (deputy chief of staff), efter sin första lediga kväll på typ ett år som ägnats åt en väns svensexa, har sovit i sitt rum i Vita Huset för att ha ett första möte med den politiska rådgivaren Joey Lucas, som han tror är en man. Till saken hör att Donna sprungit iväg med hans inrökta kostym till kemtvätten (med förhoppningen att hinna tillbaka med den innan mötet) och att han lånat Sams regnbrallor så länge. KOLLA, KOLLA! Jag kan se det om och om igen och förmodligen tycker man bara att det är kul om man älskar West Wing, Josh och Sorkin, men whatever.