Lördag v söndag

Såhär avslappnad var jag igår:

När jag satt här:
N sov efter att ha jobbat natt och jag promenerade i Stadsparken och såg fram emot att gå hem och väcka honom. Det var lagom varmt, jag lyssnade på Alison Krauss och Fleetwood Mac och kände in min nya stad.

Idag slog all min oro och stress till och jag blev omöjlig att ha att göra med. Jag vet att jag blir sådan och jag kan se mig själv utifrån, hur jag liksom sluter mig och mulnar igen. På insidan pågår allt i ljusets hastighet. Allt ifrån Ska jag hinna packa allt samtidigt som jag jobbar heltid? Kommer vi att kunna parkera flyttlasset utanför huset? Kommer min bråkiga kropp, som numera får mig att vilja gråta dagligen, att hålla? Kommer jag att få a-kassan i tid den här gången då? Kommer andrahandshyresgästen att betala hyran i tid? till tyngre tankar om livet och sakernas tillstånd. Jag är inte van vid såhär stora förändringar. Jag är så kontrollerad och vaneberoende att jag kan få ångest över en oplanerad dagstripp till Lund eller en spontan grillfest i Folkets Park. Så samtidigt som jag blir så trött på mig själv känner jag att jag får ge mig själv en chans och inte vara så hård mot mig. Jag gör faktiskt något jättestort nu och fastän det är något jag har längtat efter och sett fram emot (om jag har!), så är det fladdrigt i bröstet just nu. Mycket som ska hända och fungera och klaffa och jag, jag är ju bara jag. Det känns inte alltid som att det räcker.

Så, det där var metoden en av eleverna berättade att han körde när han var rädd och orolig på nätterna (fast han ritade av sig det oroliga i stället.) Nu ska jag ta en kopp kaffe, smäkta med värmen, lyssna på Mark Kozelek och packa ner allt i köket. Sedan ska jag sjunka in i några avsnitt av, you guessed it, West Wing s3.