Winning a battle, losing the war

Idag blev sju resor värre och vid lunch exploderade jag, fick hjärtklappning och darrade i hela kroppen. Ringde föräldrar (kände inte ens telefonskräck), vissa nonchalanta, andra vettiga. Har sällan varit så arg. På eftermiddagen lade sig lugnet (en kille dukade ett bord utan att någon bad honom, sci-fi) och till sist var bara de trevliga barnen kvar och jag kunde börja varva ner. Kunde prata med min underbara arbetskompis (som för övrigt är en gammal bekant från Växjötiden) och le igen.

I kväll tog dagen ut sin rätt och jag känner mig yr och gråtig. Omtumlad. Kommer ihåg läsåret då varje dag var såhär. Frustrationen är nog obeskrivbar för någon som inte har varit i situationen. Som min kompis sa idag: nästa person som säger ett syrligt "Ah, du är lärare, skönt med långa sommarlov va?" riskerar att utsättas för våld.