Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal (idag)

I natt trodde jag att domedagen var kommen innan jag fattade att det som väckt mig och givit mig hjärtklappning var åska, blixtrar och några ungdomar nedanför mitt fönster som utmanade vädret och skrattade hysteriskt varje gång blixten missade dem. Jag hejade på blixten.

Idag har jag och min grupp kanske avslutat terminens sista tenta och efteråt kände jag mig överflödig. Jag cyklade ned till stan en runda och strosade runt i den varma, sköna vinden (24 grader i skuggan.) Det slog mig att alla människor var väldigt påpälsade, medan jag gick omkring i linne och kjol och nästan var för varm. I mars-april när det var sol och elva grader ute gick folk minsann runt i ballerinaskor och korta shorts utan strumpbyxor. Jag fattar faktiskt inte. Det verkar vara en konspiration men jag bryr mig inte, för jag är tacksam för varje dag jag slipper ha saker på mig som sitter åt kring benen.