Oh well, whatever, nevermind?

Det är dags att börja tänka på vad jag vill ha ut av det här livet, egentligen. Jag. Ingen annan. Så kan jag känna en sekund och så, poff, är ögonblicket borta. Som om ingenting hade hänt. Fånge igen. Måste klamra mig fast vid det där ögonblicket så att det blir till evighet. Livet kan inte fortsätta att gå ut på att bli lättad över att klara av femton minuter åt gången.

Once I wanted to be the greatest No wind or waterfall could stall me. And then came the rush of the flood. Stars of night turned deep to dust.

*

Och en bonuslåt bara för att den är så fasansfullt bra. En av världens bästa låtar någonsin (jag vet att jag förmodligen sagt det tusen gånger förut.) En av världen sorgligaste. Jag får fysiskt ont av att lyssna på den och börjar gråta per automatik. This is why I am lying when I say that I don't love you no more. Och så Eddie Vedder i bakgrunden. Aj, mitt hjärta. (För att avdramatisera lite är låten illustrerad med...klipp ur Harry Potter. Fast egentligen är det fegt att avdramatisera.)