Nioårige Oskar i Extremt Högt och Otroligt Nära har förlorat sin pappa i attacken mot World Trade Center och träffar en psykolog:
"Jag säger ett ord och sedan vill jag att du säger det första ord du kommer att tänka på. Du kan säga ett ord, namnet på en person, eller till och med ett ljud. Vad som helst. Det finns inga svar som är rätt eller fel här. Inga regler. Ska vi göra ett försök?"
Jag sa: "Skjut."
Han sa: "Familj."
Jag sa: "Familj."
Han sa: "Förlåt. Jag tror inte att jag förklarade det här tillräckligt bra. Jag säger ett ord och du säger det första ord du kommer att tänka på."
Jag sa: "Ni sa "familj" och jag tänkte på familj."
Han sa: "Men försök att inte använda samma ord. Okej?"
"Okej. Jag menar: ja."
"Familj."
"Petting."
"Petting?"
"Det är när en man gnider en kvinnas vagina med sina fingrar. Eller hur?"
"Ja, det stämmer. Okej. Det finns inga felaktiga svar. Vad sägs om trygghet?"
"Vad sägs om det?"
"Okej."
"Ja."
"Navel."
"Navel?"
"Navel."
"Jag kan inte komma på något annat än navel."
"Försök. Navel."
"Navel får mig inte att tänka på någonting alls."
"Gräv djupt."
"I min navel?"
"I din hjärna, Oskar."
"Aha."
"Navel. Navel."
"Maganus?"
"Bra."
"Dåligt."
"Nej, jag menade: "Bra, det var bra."
"Okej."
"Källa."
"Vatten."
"Fira."
"Morr, morr."
"Från en hund?"
"Det spelar ingen roll."
"Okej. Fint."
"Ja."
"Smutsig."
"Navel."
"Obekvämt."
"Extremt."
"Gul."
"Färgen på en gul människas navel."
"Ska vi se om vi kan hålla oss till ett ord?"
"För att vara en lek utan regler så har den här leken en massa regler."
"Smärta."
"Realistiskt."
"Gurka."
"Plastlaminat."
"Plastlaminat?"
"Gurka?"
"Hem."
"Där allt finns."
"Katastrofsituation."
"Pappa."
"Är din pappa orsaken till katastrofsituationen eller lösningen på den?"
"Båda sakerna."
"Lycka."
"Lycka. Oj då. Förlåt."
"Lycka."
"Jag vet inte."
"Försök. Lycka."
"Vet inte."
"Lycka. Gräv."
Jag ryckte uppgivet på axlarna.
"Lycka. Lycka."
"Doktor Fein?"
"Howard."
"Howard?"
"Ja?"
"Jag känner mig illa till mods."
måndag, maj 14, 2007
Varför jag iband kan vara ambivalent när det gäller terapi
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Hej darling, skriver inte saofta har, man laser sa gott som varje gangjag ar vid datorn, och uppskattar alltid vad du skriver. Ville bara saga hej o skicka lite universiell karlek. S
all min kärlek till dig också!
nu är ju inte all terapi så här tramsig...
såklart inte! men texten sätter ändå fingret på något viktigt.
Sätter fingret på vad? Jag vill veta. Tycker att det är intressant. Är själv en terai-junkie. Eller nä, men jag går i alla fall i terapi och det är det häftigaste jag någonsin gjort!
tro mig, jag skulle jättegärna gå i terapi! det är bara pengarna som fattas. det lilla jag gjort det var helt okej, men jag tycker ibland att det känns som att man kan se igenom alla "knepen" eller vad man ska säga. men det beror ju såklart helt på terapiformen och terapeuten.
exemplet ovan är nog ganska typiskt i terapi för barn. man förutsätter att de vill leka för att de just är barn, när de ibland är mer mogna än man vågar ana.
Hos min terapeut är det bara jag som snackar, förutom när hon helt plötsligt får för sig att summera läget. Hon slår alltid huvudet på spiken! Och jag har aldrig haft sådana aha-upplevelser om mig själv tidigare.
Jag vet, det är saftigt att betala för det, men jag har tur som har föräldrar som täller upp ganska mycket. Det är galet att det ska vara så svårt att få bra hjälp om pengar saknas. Riktigt fel.
det låter ju underbart, jag blir avis!
Skicka en kommentar