Malmö, I love you but you're bringing me down

Mamma ringde och väckte mig vid tio idag för att berätta att hon, pappa och hela pappas jobb satt på ett abonnerat tåg på väg mot hemlig ort med På Spåret-Björn som reseledare. De var nog rätt nöjda med det, jag vet inte, jag var för trött för att säga annat än "mhm." Men På Spåret får mig att tänka Familj. Fredagskväll, mamma, pappa och jag i soffan, vin, en katt på ryggstödet, en katt i fåtöljen. "Det där ser ut som Västgötaslätten. För det måste ju vara Sverige?" Pappa sjunger med i musikfrågan. Jag blir tävlingsinriktad. Fina stunder, faktiskt. Som när jag var liten och vi alltid åt te och rostat bröd framför vilken serie det nu var som gick vid nio på söndagarna. Frid och trygghet. Jag brukade äta så sjukt många rostade mackor att mamma till sist fick säga till mig att tagga ner lite. Inte konstigt att jag var lite knubbig. Jag brukade äta en burk crème fraîche som mellanmål också. Inte så jäkla fräscht.

Jag minns en tid då Kristi Himmelsfärd betydde sol och en försmak av sommaren. Idag är det elva grader, grått och regnigt och som vanligt får jag en känsla av att det alltid kommer att vara så här. Känslan fanns där redan igår, men räddades lite av att J och jag gick ut och drack lite och pratade ifatt. Det regnade, men det var i alla fall nästan vindstilla. När jag kom hem var jag lite rund under fötterna (det krävs så lite ibland) och försökte prata med N via Skype innan mitt internet bestämde sig för att lacka ur mitt i en mening. Då tittade jag på Grey's Anatomy i stället och det är nog så att det är en av de absolut bättre serierna de senaste åren. Jag gillar alla karaktärerna, både de sammanbitna och de med hjärtat utanpå kroppen. Och McDreamys blick då.

När jag hade pratat med mamma idag upptäckte jag att jag inte har så stor tilltro till att saker kommer att bli bra till slut. Just därför skulle jag behöva solen lite extra mycket idag. Den kan slå knock-out på det mesta.

Ibland slår det mig att den här kroppen med alla sina fel och brister är den enda jag kommer att ha. Jag försöker ta hand om den, den är ju viktig för mig. Det hade dock varit fint om man hade kunnat uppgradera den ett par gånger om året. Fitter, happier, more productive... no longer afraid of the dark or midday shadows, nothing so ridiculously teenage and desperate, nothing so childish - at a better pace, slower and more calculated, no chance of escape.

Jag är så vansinnigt sugen på att se om Kissing Jessica Stein. Jag behöver lite New York, förlag, förvirring och humor. I stället för sol: nedrullade persienner och verklighetsflykt. Så får det bli.