Den dagen kastanjerna slår ut...

På tåget till Lund idag klickade jag med en bebis. (Vilken klyscha!) Hon satt i en vagn och blev matad med något gult som såg rätt vidrigt ut och så naglade hon fast min blick med sin sådär som bara bebisar är tillåtna att göra. (Föreställ er en vuxen göra samma sak. Det är inte riktigt kutym va?) Först tittade jag bort eftersom jag var rätt låg och inte ville se olycklig ut när jag tittade på henne. Hon var ju helt ny i världen, hon förtjänade bättre än så. Men försök titta bort när någon stirrar uppfordrande på en; det fungerar inte i längden. Så jag tittade tillbaka. Hon log. Jag log. Jag gillade att hon var så lugn och inte började jollra så att hennes mamma skulle upptäcka något och börja le mot mig hon också. Det här var mellan oss. Hon såg ut ungefär som jag gjorde när jag var bebis, med stora, runda kinder. (De är bara marginellt mindre nu, snart 29 år senare. Bummer.) Till sist tröttnade hon och försjönk i något eget. Rätt coolt beteende det också.

På tåget hem från Lund blev jag förälskad i en svart hundvalp som låg i sin mattes knä och sov djupt. Först trodde jag att det var en labrador men vid närmare eftertanke var det nog någon sorts större spaniel. Den var så gudomligt vacker och bedårande att jag nästan tappade all kontroll, på riktigt. Ägaren utstrålade "inte ett leende innan november" så jag fick riktigt anstränga mig för att ta bort blicken från hennes knä då och då. Valpen sov och sov. Lade sig till rätta, vaknade till, var så avslappnad. När den reste sig lite, lade sitt huvud vid sin mattes hals, suckade djupt och somnade på nytt blev jag så avundsjuk och fysiskt full av längtan att mitt hjärta nästan gick sönder.

Av bebisen och valpen väljer jag således valpen.

På stan sprang jag på J eller hon sprang snarare på mig. Det kändes som ödet och en räddande ängel på en och samma gång. Vi powerpratade en stund innan hon skulle på möte. Sedan gick jag hem i vind som blivit kall igen.

Dagarna är så otroligt långa. Hur brukade jag fördriva tiden? Här, visst, men mer? Det måste ha funnits mer. Jag kan inte gå och lägga mig klockan 1940. Det gjorde jag inte ens när jag gick på lågstadiet.