Inget bröd, inga bakelser

Jag har gjort två normala grejer det senaste dygnet. Igår kväll såg jag Sofia Coppolas Marie Antoinette. Jag var skeptisk till den eftersom jag mest bara läst den ljumma kritiken. "Ytlig, bla, bla. bla."Men jag tyckte om den och jag tycker mer och mer om den ju mer jag tänker på den. Visst var det mycket yta, men minst lika mycket djup skulle jag vilja säga. Det var en fin och sorgsen film om ensamhet, utanförskap och undergång. Allra mest tyckte jag om slutscenen. Sofia Coppola är ju väldigt bra på slutscener.

Ikväll har jag varit ute och sprungit. Jodå. Jag försökte vara klok och skona min kropp genom att varva gång och jogging. Det kändes bra under tiden; ingen vet hur det kommer att kännas imorgon. Sist jag sprang förvandlades jag till en ledbruten pensionär över natten. Det vore skönt att känna sig yngre än så den här gången.

Marie Antoinette och hennes entourage. Det var ju ingen brist på dekadens vid det franska hovet, direkt. Jag tror inte att de joggade så mycket.

(Okej, här var en oljummen recension, bra.)