Semilyckat

N och jag slöt en pakt igår om att vi skulle försöka tänka positiva tankar idag för att inte uppslukas av de negativa. Jag vet inte hur det har gått för honom; för mig har det väl gått sådär. Jag pendlar mellan "nejdetgårinte!", "skärp dig!" och (ett ganska falskklingande) "you go girl!" kan man säga. (Att jag stirrade stint på väckarklockan till ungefär halv fem i morse, somnade, vaknade av nyss nämnda klocka halv sju, försov mig till halv åtta, ville slå mig själv hårt, missade bussen till centralen, upptäckte att tåget var ersatt av en buss och kom en halvtimme för sent till ett fältstudiebesök gjorde ju inte saken bättre. Men, men. Water under the bridge, så att säga.)

Okej då. Bra idag:

*Bibliotekarien som tog emot mig med ett innerligt "men det är ingen fara!" när jag kom fram och bad om ursäkt för mig själv, för att sedan vara så rar, egen och välmenande att mitt hjärta expanderade. Åh, godhet. Lika fint varje gång man stöter på det.

*Nicole Krauss bok Man Walks Into A Room:

Found wandering in the desert outside of Las Vegas, Samson Greene, a thirty-six-year-old Columbia University English professor, is discovered to have a brain tumor, but when surgery removes the tumor, leaving him with no recollection of his life after the age of twelve, he finds himself struggling to deal with a life, and a wife, he no longer recognizes.

Och börjar, enligt en recension i InStyle, fundera över om inte livet är bättre när man får börja om på ruta ett igen. Jag måste läsa den snarast. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig från mästerverket The History Of Love men det vill jag ju egentligen inte heller.

Ja det var allt. Bättre än inget, sämre än mycket.