Unstuck in time

Kurt Vonnegut är död och jag har ju knappast varit nere med honom sedan dag ett, men jag gillade verkligen Slaughterhouse Five. Jag minns när J och jag läste engelska i Växjö (B-kursen?) och vi hade seminarium kring boken. Vi (var det vi två? Bara? Eller fler i klassen?) tyckte att vi hade kommit på någon bra symbolik kring rymdvarelserna och meningen med livet och vår lärare -mycket brittisk, glad i alkohol, respektingivande, bister - blev rasande. Han menade att summan av kardemumman var ingenting. Att allting - livet - var meningslöst. Hur kunde vi inte fatta det? Hur kunde vi inte se det? Vi försökte argumentera för vår sak (som jag nu inte minns riktigt) men han sa bara "No!" och höll på sin.

Det var ett märkligt seminarium. Jag minns mest att vi kände oss så missförstådda, snopna och lite rädda för honom. Både hans budskap och hans person.