Nates begravning lämnade mig med kvävningskänslor och jag vet inte riktigt vad som hände, men något väckte mig ur min dvala. Så här ligger landet: jag är pank och jag har inget jobb på gång. De ansökningar jag har skickat in har inte lett någonstans. Mina stipendieansökningar har har behandlats klart och utdelningen blev 0 kronor. På min gamla skola är jag inte längre nummer ett på vikarielistan. Jag har ingen självdisciplin och inte heller så mycket kraft för tillfället.
Jag har förträngt det så länge, men kanske måste jag hoppa av min utbildning till hösten. Gör jag det får jag hålla tummarna för att jag kan få om inte ett lärarvikariat, så kanske någonting på fritids. Tillbaks på ruta ett, men så kanske det måste bli? Jag ser ingen annan utväg för tillfället. Det sura i sammanhanget är att vi är den sista kullen bibliotekarier som utbildas innan utbildningen läggs ner till hösten och ersätts av en ny på grund av Bolognaprocessen. Det är alltså nu eller aldrig. Eftersom jag inte vill göra någonting för tillfället mer än att kanske flytta ut på landet och odla grejer, blir jag bara lite ledsen när jag tänker på det nu. Risken är ju att jag blir mer ledsen när jag inser vidden av det hela. Fruktansvärt dålig planering från min sida, kan man säga. På så många olika sätt.
Och därmed lägger jag ned mitt så kallade pluggande för ikväll.
söndag, maj 20, 2007
Det där sura äpplet alla pratar om
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
ta ett lån på banken och se det som csn. thats what people do. Hoppa inte av utbildningen för guds skull, det kommer du alltid att ångra! Man hittar alltid lösningar på situationen man är i för tillfället, det kommer du att göra i höst med.
Hoppa inte av! Om du inte känner att det är absolut nödvändigt. Men snälla, se till att du får gå och prata med någon. Du måste få hjälp att få allt på rätt ända igen. Jag vet att det kostar, men är det helt uteslutet att dina föräldrar hjälper dig? Jag blir väldigt ledsen för din skull, för jag känner igen mig i så mycket av det du beskriver. På något vis måste detta gå att lösa, du är ju egentligen så himla duglig, du kan bara inte utnyttja det just nu. Stor kram.
Soc nästa! Vi kan gå dit tillsammans och tigga lite vetja.
alla: ni är snälla! jag uppskattar verkligen era synpunkter! jag ska inte ta några förhastade beslut, kanske kan saker och ting ordna sig. de gör ju faktiskt det ibland.
Skicka en kommentar