Förlorad tid

Igår var, förutom ett par timmars samvaro på Volym, en fullständigt meningslös dag. Den kunde lika gärna inte hänt. Grå, kall, tråkig, ful, orolig, nedslående. Vi tänkte gå till Inkonst för att se Juvelen, men där var det inte en själ. Vad har hänt med Malmös uteliv? 18-årsgränser, folktomma lokaler och fler klubbar än någonsin. Ja, där har vi väl svaret.

Idag vaknade jag av att regnet slog mot mina fönster. It's just another day for you and me in paradise. Nu väntar jag på att Gilmore Girls och The Secret Life of Us ska börja.

Tills dess kan man läsa en mycket bra text av författaren Timothy Garton Ash om Stasi och filmen De Andras Liv i Sydsvenskan:

Efter viss tvekan bestämde jag mig för att undersöka om det fanns en Stasifil på mig. Det fanns det. Jag läste den och blev djupt skakad av dess minutiösa registrering av mitt tidigare liv: 325 sidor av förgiftad madeleinekaka. Med hjälp av den apparat för historisk upplysning som Tyskland skapat kunde jag i detalj studera den apparat för politiskt skräckvälde som låg bakom denna fil. Likt en detektiv spårade jag sedan de bekanta som varit informatörer och de Stasiofficerare som varit involverade i mitt fall. Alla utom en gick med på att prata. De berättade om sina liv och förklarade varför de gjort som de gjort. I vartenda fall var förklaringen förståelig, alltför förståelig; mänsklig, alltför mänsklig.

*

Okej, en kul grej då. På Volym fanns en kille som var sjukt lik David i Six Feet Under. Då sa jag till J: Vet du hur het David (Michael C. Hall) är i Dexter? Till skillnad från hans bleksiktiga präktdräkt i SFU. (Missförstå mig inte: David är fantastisk i alla fall.) Jo, J, såhär het: