Baz Luhrmann, förlåt mig

Okej, byt ut "lite solkysst" mot "totalt djävla upphånglad av solen." (Såhär.)

/Lady in red

Utopia

När jag hade jobbat idag försvann alla moln på himlen på ett ögonblick och eftersom jag var ganska nära havet cyklade jag dit. Det var skönt och ganska folktomt. På vissa ställen kunde jag inte ens höra billjuden. Jag visste inte att jag hade saknat det så mycket.

På trappan i Västra Hamnen släppte jag ut mina fötter.

Jag vet inte var den slutar.

Trött. Lite solkysst. Sand överallt.

I picture you and me together in the jungle it will be ok

She says it helps with the lights out
Her rabid glow is like braille to the night
She swears I'm a slave to the details
But if your life is such a big joke, why should I care?

När ska den här låten sluta hypnotisera mig och ge mig gåshud? Aldrig, hoppas jag. Det vore helt seriöst världens förlust.

Gredelin

Ibland är jag så färgkoordinerat rörig. (Obs: bilden är ej arrangerad. Riktigt så mycket fritid har jag inte.)

Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal (idag)

I natt trodde jag att domedagen var kommen innan jag fattade att det som väckt mig och givit mig hjärtklappning var åska, blixtrar och några ungdomar nedanför mitt fönster som utmanade vädret och skrattade hysteriskt varje gång blixten missade dem. Jag hejade på blixten.

Idag har jag och min grupp kanske avslutat terminens sista tenta och efteråt kände jag mig överflödig. Jag cyklade ned till stan en runda och strosade runt i den varma, sköna vinden (24 grader i skuggan.) Det slog mig att alla människor var väldigt påpälsade, medan jag gick omkring i linne och kjol och nästan var för varm. I mars-april när det var sol och elva grader ute gick folk minsann runt i ballerinaskor och korta shorts utan strumpbyxor. Jag fattar faktiskt inte. Det verkar vara en konspiration men jag bryr mig inte, för jag är tacksam för varje dag jag slipper ha saker på mig som sitter åt kring benen.

Oh well, whatever, nevermind?

Det är dags att börja tänka på vad jag vill ha ut av det här livet, egentligen. Jag. Ingen annan. Så kan jag känna en sekund och så, poff, är ögonblicket borta. Som om ingenting hade hänt. Fånge igen. Måste klamra mig fast vid det där ögonblicket så att det blir till evighet. Livet kan inte fortsätta att gå ut på att bli lättad över att klara av femton minuter åt gången.

Once I wanted to be the greatest No wind or waterfall could stall me. And then came the rush of the flood. Stars of night turned deep to dust.

*

Och en bonuslåt bara för att den är så fasansfullt bra. En av världens bästa låtar någonsin (jag vet att jag förmodligen sagt det tusen gånger förut.) En av världen sorgligaste. Jag får fysiskt ont av att lyssna på den och börjar gråta per automatik. This is why I am lying when I say that I don't love you no more. Och så Eddie Vedder i bakgrunden. Aj, mitt hjärta. (För att avdramatisera lite är låten illustrerad med...klipp ur Harry Potter. Fast egentligen är det fegt att avdramatisera.)

Jag har rest tillbaks i tiden, blivit ung

Idag på jobbet satt jag och ett par av mina kollegor och diskuterade hur ung en elevs mammas nya man såg ut (eh, ja, det är lätt att falla in i skvallerträsket på en skola.) En medelålders man som börjat på skolan efter det att jag slutade i somras kom förbi och föll in i samtalet. Hans kommentar var: "Ja verkligen, han ser ju att vara 18-19, som du är." Och så tittade han på mig. Jag blev så paff att jag inte hann säga till honom att han var 10 år fel i tiden samt att jag har 3000 högskolepoäng innefattandes bland annat en lärarexamen innan han gick iväg. Resten av eftermiddagen har mina kollegor kallat mig "vår duktiga Ung i Sommar-praktikant." (Detta samma dag som jag chockerade en elev med att inte vara gift.)

Förlorad tid

Igår var, förutom ett par timmars samvaro på Volym, en fullständigt meningslös dag. Den kunde lika gärna inte hänt. Grå, kall, tråkig, ful, orolig, nedslående. Vi tänkte gå till Inkonst för att se Juvelen, men där var det inte en själ. Vad har hänt med Malmös uteliv? 18-årsgränser, folktomma lokaler och fler klubbar än någonsin. Ja, där har vi väl svaret.

Idag vaknade jag av att regnet slog mot mina fönster. It's just another day for you and me in paradise. Nu väntar jag på att Gilmore Girls och The Secret Life of Us ska börja.

Tills dess kan man läsa en mycket bra text av författaren Timothy Garton Ash om Stasi och filmen De Andras Liv i Sydsvenskan:

Efter viss tvekan bestämde jag mig för att undersöka om det fanns en Stasifil på mig. Det fanns det. Jag läste den och blev djupt skakad av dess minutiösa registrering av mitt tidigare liv: 325 sidor av förgiftad madeleinekaka. Med hjälp av den apparat för historisk upplysning som Tyskland skapat kunde jag i detalj studera den apparat för politiskt skräckvälde som låg bakom denna fil. Likt en detektiv spårade jag sedan de bekanta som varit informatörer och de Stasiofficerare som varit involverade i mitt fall. Alla utom en gick med på att prata. De berättade om sina liv och förklarade varför de gjort som de gjort. I vartenda fall var förklaringen förståelig, alltför förståelig; mänsklig, alltför mänsklig.

*

Okej, en kul grej då. På Volym fanns en kille som var sjukt lik David i Six Feet Under. Då sa jag till J: Vet du hur het David (Michael C. Hall) är i Dexter? Till skillnad från hans bleksiktiga präktdräkt i SFU. (Missförstå mig inte: David är fantastisk i alla fall.) Jo, J, såhär het:

Nyhetstorka

Idag när jag tog skydd för regnet under ett träd på jobbet upptäckte jag ett hål i mina enda bärbara ballerinaskor. Eftersom det var en tråkig och jobbig eftermiddag unnade jag mig ett par nya efter jobbet. Ja, unnade mig - det har faktiskt slutat gå inflation i det ordet för mig. Endast 180 pix och förmodligen lika hållbara som äggskal:


Så, nu behöver jag bara en vespa, ett par capribyxor och en tidsresa tillbaka till Italien runt 1950-60 också.

The Wainwrights

Av syskonen Wainwright föredrar jag ju helt klart Martha; jag vill bli Martha (ovan) ibland. Men Rufus har sina ljusa sidor också:

Jag ger er: Slideshow från nya plattan Release The Stars (inte världens bästa ljud, men hans röst klarar det också. Sjukligt bra.)

Do I love you because you treat me so indifferently?
Or is it the medication?
Or is it me?

Do I love you because you don't want me to rub your back?
Or is it the medication?
Or is it you?
Or is it true?

And I better be prominently featured in your next slideshow
Because I paid a lot of money to get you over here, you know?
And if I am not prominently featured in your next slideshow
I don't know what I'm gonna do

Do I love you, or is this feeling just a little pain?
A treasure chest is broken easily open
And usually I am such a happy prince
Behind the iron curtain, the city walls a solid prison

And I better be prominently featured in your next slideshow
'Cause I paid a lot of money to get you over here, you know?
And if I am not prominently featured in your next slideshow
I don't know what I'm gonna do!

Do I love you?
Do I love you?
Yes I do

Do I love you?
Yes I do

Mr. McDreamy

Status

Bara för att jag häromdagen skrev om min ekonomiska situation har jag nu fått jobba ganska mycket den här veckan. Bara några timmar per dag, men det är alltid något. Jag ser allt på kort sikt nu och då blir varje krona nödvändig. Men mest är det skönt att jobba. Jag kommer till skolan och där är jag vuxen. Alla känner mig, jag är självklar för dem. Och jag kan inte bara tänka på mig hela tiden. En tjej snurrar in sitt hår i repet till en gunga och får panik; då kan jag knappast gå omkring och vara emo. Det är något av en andningspaus. Dessutom har solen strålat både idag och igår, vilket innebär betald solbränna. Idag har jag spelat lite basket och blivit utklassad av en nioåring som är hälften så lång som jag samt sett två nyskilda föräldrar hata varandra inför både barn och personal.

Nu ska jag strax ut och springa. Aktivitet är ordet. Inte sitta stilla.

Längtan

Jag återupptäckte ett recept, utskrivet på en riktig gul Apotekslapp och allt, som N skrev till mig tidigare i våras. Medicinen är tacos och ordinationen är "1-2 fajitas vid middagstid." Det är humor.

Feminista

Jag har lånat Maria Svelands Bitterfittan av J. Jag blir blixtrande förbannad, ledsen och uppgiven om vartannat när jag läser. Det borde alla bli.

Kvinnorna här i frukostmatsalen sitter alla vända mot männen, med kroppen och blicken. Männen sitter antingen frånvända eller tittar rakt fram. Hitintills har jag inte sett ett enda par där mannen sitter vänd mot frun. Till och med när de sitter mitt emot varandra är hans blick nånstans långt borta i horisonten, medan hennes är uppmärksamt fäst vid hans. Ständigt beredd att le eller parera.

Fcuk

Pissiga skitdag, gå och dö. Tilbaks på ruta ett igen. Sjukvård, skämtvård.

*

Första gången jag hörde Your Love Alone Is Not Enough med Manics och Nina Persson kände jag: sådär. Nu, rätt många lyssningar senare, känner jag: lite ont i hjärtat och lite besatthet. Det är förmodligen Ninas förtjänst. Och textens.

Jag vill sova

Inatt har jag sovit ganska exakt en och en halv timme. Sista gången jag tittade på klockan var hon 05.35. Vore det inte för min massiva huvudvärk just nu skulle det nästan kännas komiskt.

Jag petar i mig frukost och lyssnar på The Mary Onettes. Det var egentligen det jag skulle säga: de är bra.

Det där sura äpplet alla pratar om

Nates begravning lämnade mig med kvävningskänslor och jag vet inte riktigt vad som hände, men något väckte mig ur min dvala. Så här ligger landet: jag är pank och jag har inget jobb på gång. De ansökningar jag har skickat in har inte lett någonstans. Mina stipendieansökningar har har behandlats klart och utdelningen blev 0 kronor. På min gamla skola är jag inte längre nummer ett på vikarielistan. Jag har ingen självdisciplin och inte heller så mycket kraft för tillfället.

Jag har förträngt det så länge, men kanske måste jag hoppa av min utbildning till hösten. Gör jag det får jag hålla tummarna för att jag kan få om inte ett lärarvikariat, så kanske någonting på fritids. Tillbaks på ruta ett, men så kanske det måste bli? Jag ser ingen annan utväg för tillfället. Det sura i sammanhanget är att vi är den sista kullen bibliotekarier som utbildas innan utbildningen läggs ner till hösten och ersätts av en ny på grund av Bolognaprocessen. Det är alltså nu eller aldrig. Eftersom jag inte vill göra någonting för tillfället mer än att kanske flytta ut på landet och odla grejer, blir jag bara lite ledsen när jag tänker på det nu. Risken är ju att jag blir mer ledsen när jag inser vidden av det hela. Fruktansvärt dålig planering från min sida, kan man säga. På så många olika sätt.

Och därmed lägger jag ned mitt så kallade pluggande för ikväll.

Söndagskänslan

Idag är mina tankar överallt. Solen skiner och det är varmt. Efter en lång pratstund med N gick jag de få stegen ner till Folkets Park. Linne, jeans och solglasögon. Sol och värme. Lisa för själen. Träffade på J och vi besökte E:s smyckesstånd, där jag köpte en vacker ring till min mammas födelsedag. Sedan satte J och jag oss på en bänk och tittade ut över de välbekanta människorna i solen och pratade ifatt lite. J skulle på bokklubb och jag satt kvar en stund och blev lite skönt svettig. Sol mot huden är en av mina favoritkänslor. Efter en stund vandrade jag iväg in mot stan, förbi Johanneskyrkan och ner mot Pildammsparken. Några långa killar spelade basket och jag fick en sådan lust att fråga om jag fick vara med. Eller på beachvolley, som de spelade på andra sidan gatan. Mina favoritsporter (att utöva, inte att titta på.) Vill använda kroppen, så att den inte känns så spänd. Men jag gick vidare, förbi Citytunnelbygget och in mot Möllevångstorget. Soldyrkare på uteserveringarna, James i öronen. I'm so alone tonight, my bed feels larger than when I was small. Lost in memories, lost in all the sheets and all old pillows. So alone tonight, miss you more than I will let you know. Miss the outline of your back, miss you breathing down my neck. All out to get you, once again, they're all out to get you, once again. Igenom Folkets Park igen och så hemma. Lite solkysst, lite rastlös i kroppen. Vill egentligen inte vara inne, men jag har tre dagars mental koma/icke-pluggande att ta igen.

Ikväll begravs Nate i Six Feet Under. Det kommer att bli svårt att se.

Amore

Igår träffade jag mina vänner i skivpoolen. Det känns som att det var längesedan vi sågs allihop på en gång och jag blev lite till mig över att vara med dem. De är så fina, smarta, roliga och bra. Jag älskar att lyssna på dem när de pratar och jag älskar att de lyssnar på mig när jag pratar. Vi är så bra tillsammans.

J lanserar helt oväntat en ny min, nästan ett år efter den förra (som dykt upp på en rad av bilder sedan dess.) E är trots detta ganska oberörd.

Jag och F ger vänheten nya ansikten.

M kom direkt från jobbet och högg in.

Efter maten skulle vi gå till Debaser men jag fick kramp i hela magen och ryggen och fick gå hem. Pissigt.

Idag öser regnet ner igen och jag fryser.

Se

Igår kväll/natt drabbades jag av en plötslig lust att packa några väskor och bara dra härifrån. Försvinna, gå upp i rök, börja om någon annanstans. Den tanken brukar jag leka med när allt känns hopplöst och den är ganska skön att ha som tröst.

I stället kollade jag på tre filmer:

Kissing Jessica Stein
Åh, den här filmen står mig så nära! Jessica Stein tar ordet neurotisk till nya höjder. Hon bor i New York, är ordfascist (MYCKET sympatiskt!) och vill ha kärlek, vilket inte är så lätt när hon bara träffar killar som använder ord på fel sätt, är sexfixerade eller bara rent dumma i huvudet. I alla fall, Jessica bestämmer sig för att svara på en annons från en tjej och försöker sedan fasa sig in i ett lesbiskt förhållande. Det är både humoristiskt och hjärtskärande. Vissa repliker är så knivskarpa, igenkänningsfaktorn är stor och viljan att flytta till New York och adopteras av en judisk intellektuell familj är intensiv. Och slutet är både realistiskt, sorgset och fint.

Träning.

The Way We Were
Ända sedan Carrie i ett av mina favoritavsnitt av Sex And The City fick en uppenbarelse och liknade sig vid Barbra Streisands Katie och Big vid Robert Redfords Hubbell i den här filmen har jag känt att jag måste se den. Liknelsen gick ut på att Big valde att gifta sig med en okomplicerad, snygg tjej i stället för Carrie eftersom det enligt honom, "got too hard" att vara med henne. Det summerar filmens tema ganska bra: Katie är en ganska uppkäftig, storpratande och färgstark politisk aktivist som på college träffar Robert Redfords svärmorsdröm och de märker att de inte kan vara utan varandra. Ett klassiskt fall av "can't live, with or without you." Hon vill stötta honom att bli den författare hon vet att han har potentialen att bli, han orkar inte med pressen. Han beter sig på många sätt som ett as; ändå är det så sorgligt att det inte bara räcker med kärlek ibland. (Plus för Robert Redfords otroliga stilighet och Barbra Streisands snygga kläder.)

Skönhet gånger två.

Trust The Man
Det här är en independentfilm av Juliannes Moores man Bart Freundlich och jag valde den för att Maggie Gyllenhaal är med, för att den utspelar sig i, just det, New York och för att den handlar om relationer. Julianne Moore är skådis och gift med David Duchovny, som är hemmapappa och fixerad vid att ha sex med sin inte lika villiga fru. Maggie Gyllenhaal är ihop med Julianne Moores bror som spelas av Billy Crudup. Han är ett stort barn och tillbringar mycket tid med att flytta sin bil när det är gatstädning. Åh, vad jag föll för den här filmen! Den är så komisk och sann och galen på en gång. Maggie Gyllenhaal är som vanligt den Maggie jag hellre skulle vilja vara och vem visste att David Duchovny kunde vara så attraktiv och rolig? Bonus för att Billy Crudups karaktär en ledsen kväll flippar igenom sina TiVo-val och fastnar för...The Way We Were. Jag kände att cirkeln var sluten och att universum ville säga mig något där. Oklart vad.

Maggie, ska vi byta kropp, liv, identitet?

Malmö, I love you but you're bringing me down

Mamma ringde och väckte mig vid tio idag för att berätta att hon, pappa och hela pappas jobb satt på ett abonnerat tåg på väg mot hemlig ort med På Spåret-Björn som reseledare. De var nog rätt nöjda med det, jag vet inte, jag var för trött för att säga annat än "mhm." Men På Spåret får mig att tänka Familj. Fredagskväll, mamma, pappa och jag i soffan, vin, en katt på ryggstödet, en katt i fåtöljen. "Det där ser ut som Västgötaslätten. För det måste ju vara Sverige?" Pappa sjunger med i musikfrågan. Jag blir tävlingsinriktad. Fina stunder, faktiskt. Som när jag var liten och vi alltid åt te och rostat bröd framför vilken serie det nu var som gick vid nio på söndagarna. Frid och trygghet. Jag brukade äta så sjukt många rostade mackor att mamma till sist fick säga till mig att tagga ner lite. Inte konstigt att jag var lite knubbig. Jag brukade äta en burk crème fraîche som mellanmål också. Inte så jäkla fräscht.

Jag minns en tid då Kristi Himmelsfärd betydde sol och en försmak av sommaren. Idag är det elva grader, grått och regnigt och som vanligt får jag en känsla av att det alltid kommer att vara så här. Känslan fanns där redan igår, men räddades lite av att J och jag gick ut och drack lite och pratade ifatt. Det regnade, men det var i alla fall nästan vindstilla. När jag kom hem var jag lite rund under fötterna (det krävs så lite ibland) och försökte prata med N via Skype innan mitt internet bestämde sig för att lacka ur mitt i en mening. Då tittade jag på Grey's Anatomy i stället och det är nog så att det är en av de absolut bättre serierna de senaste åren. Jag gillar alla karaktärerna, både de sammanbitna och de med hjärtat utanpå kroppen. Och McDreamys blick då.

När jag hade pratat med mamma idag upptäckte jag att jag inte har så stor tilltro till att saker kommer att bli bra till slut. Just därför skulle jag behöva solen lite extra mycket idag. Den kan slå knock-out på det mesta.

Ibland slår det mig att den här kroppen med alla sina fel och brister är den enda jag kommer att ha. Jag försöker ta hand om den, den är ju viktig för mig. Det hade dock varit fint om man hade kunnat uppgradera den ett par gånger om året. Fitter, happier, more productive... no longer afraid of the dark or midday shadows, nothing so ridiculously teenage and desperate, nothing so childish - at a better pace, slower and more calculated, no chance of escape.

Jag är så vansinnigt sugen på att se om Kissing Jessica Stein. Jag behöver lite New York, förlag, förvirring och humor. I stället för sol: nedrullade persienner och verklighetsflykt. Så får det bli.

Det är så det ska vara

Läs Anna Hellstens födelsedagstext på Shampoo Rising. Jag blev tårögd.

What's the color of love?

Idag tog jag min tillflykt till Pildamssparken. Där var det grönt. Jag funderade på att flytta dit.

Något man inte ser varje dag: en Jameslista

Jag dricker lite vinrester och lyssnar på James. Förutspådda att bli nästa Smiths på 80- och 90-talen, enligt Allmusic. Inte riktigt, va? Men jag får en speciell känsla av dem som icke är att förakta ibland.

Mina topp 5-låtar, utan inbördes ordning (klicka på låtarna för att se videorna. Missa inte She's A Star-videon, den är hemskt snygg):

Sit Down
Runaground (... you tried your best but you were only being you.)
Destiny Calling
Tomorrow

och så, naturligtvis,

She's A Star:

Whenever she's feeling empty
Whenever she's feeling insecure
Whenever her face is frozen
Unable to fake it anymore
Her shadow is always with her
Her shadow will always keep her small
So frightened that he won't love her
She builds up a wall

Oh no, she knows where to hide in the dark
Oh no, she's nowhere to hide in the dark

She's a star

She's been in disguise forever
She's tried to disguise her stellar views
Much brighter than all this static
Now she's coming through

Oh no, she knows where to hide in the dark
Oh no, she's nowhere to hide in the dark

She's a star

Don't tell her to turn down,
Put on your shades if you can't see,
Don't tell her to turn down,
Turn up the flame.
She's a star

It's a long road
It's a great cause
It's a long road
Its a good call
You got it,
You got it,

She's a star.

...

För övrigt kan jag höra koltrasten genom balkongdörren mellan låtarna. Nästan bättre än James.

Varför jag iband kan vara ambivalent när det gäller terapi

Nioårige Oskar i Extremt Högt och Otroligt Nära har förlorat sin pappa i attacken mot World Trade Center och träffar en psykolog:

"Jag säger ett ord och sedan vill jag att du säger det första ord du kommer att tänka på. Du kan säga ett ord, namnet på en person, eller till och med ett ljud. Vad som helst. Det finns inga svar som är rätt eller fel här. Inga regler. Ska vi göra ett försök?"
Jag sa: "Skjut."
Han sa: "Familj."
Jag sa: "Familj."
Han sa: "Förlåt. Jag tror inte att jag förklarade det här tillräckligt bra. Jag säger ett ord och du säger det första ord du kommer att tänka på."
Jag sa: "Ni sa "familj" och jag tänkte på familj."
Han sa: "Men försök att inte använda samma ord. Okej?"
"Okej. Jag menar: ja."
"Familj."
"Petting."
"Petting?"
"Det är när en man gnider en kvinnas vagina med sina fingrar. Eller hur?"
"Ja, det stämmer. Okej. Det finns inga felaktiga svar. Vad sägs om trygghet?"
"Vad sägs om det?"
"Okej."
"Ja."
"Navel."
"Navel?"
"Navel."
"Jag kan inte komma på något annat än navel."
"Försök. Navel."
"Navel får mig inte att tänka på någonting alls."
"Gräv djupt."
"I min navel?"
"I din hjärna, Oskar."
"Aha."
"Navel. Navel."
"Maganus?"
"Bra."
"Dåligt."
"Nej, jag menade: "Bra, det var bra."
"Okej."
"Källa."
"Vatten."
"Fira."
"Morr, morr."
"Från en hund?"
"Det spelar ingen roll."
"Okej. Fint."
"Ja."
"Smutsig."
"Navel."
"Obekvämt."
"Extremt."
"Gul."
"Färgen på en gul människas navel."
"Ska vi se om vi kan hålla oss till ett ord?"
"För att vara en lek utan regler så har den här leken en massa regler."
"Smärta."
"Realistiskt."
"Gurka."
"Plastlaminat."
"Plastlaminat?"
"Gurka?"
"Hem."
"Där allt finns."
"Katastrofsituation."
"Pappa."
"Är din pappa orsaken till katastrofsituationen eller lösningen på den?"
"Båda sakerna."
"Lycka."
"Lycka. Oj då. Förlåt."
"Lycka."
"Jag vet inte."
"Försök. Lycka."
"Vet inte."
"Lycka. Gräv."
Jag ryckte uppgivet på axlarna.
"Lycka. Lycka."
"Doktor Fein?"
"Howard."
"Howard?"
"Ja?"
"Jag känner mig illa till mods."

Clamour for glamour

Min kompis ringde idag och gav mig instruktioner inför kvällens schlagerfest. "Klä dig i svart så ska vi glamma till dig sedan." Jag kände mig ungefär som glamourens antites men jag arbetar på att bli människa igen, så jag gjorde som jag instruerats. Väl framme fick jag ovanstående plymer/lösögonfransar på mig. Det kändes ungefär som att två korpar landat i mitt ansikte. Min kompis kille tyckte att jag såg ut som pappan i American Pie (unibrow) och det var kanske inte så glammigt men väl ganska mycket huvudet på spiken. Sedan fick jag ett skärp:

Och vackra naglar:


Sedan kollade vi på den usla schlagern, åt vår egen vikt i chips/choklad/marängsviss och sjöng singstar. Jag var bäst som Mauro och Alice Cooper. Jag har även skrattat så att jag nästan kräktes (en inte helt otilldragande idé med tanken på mängden sörja som finns i min kropp.) Det var längesedan. Nu är klockan snart fyra och jag är varken trött eller pigg, varken nere eller uppe. Jag tror att jag ska läsa en stund.

Som förr

B är på blixtvisit från London (och snart ska hon till NYC för att leva drömmen) och igår kväll kom hon hit för lite mat och prat. Jag förärades även en gul väska från American Apparel vid namn Sunshine. Enligt B har Cameron Diaz en likadan - hett. Jag fick även Nicole Krauss bok Man Walks Into A Room som jag ju har suktat efter. Good times! Sedan tog vi det traditionsenliga soffkortet i mitt vardagsrum.

All min kärlek

Frusen, stressad, trött men som så ofta förr räddade J min dag. (Have I told you lately that I love you?) Vi möttes upp i råkylan och slog oss ner på Vespa för lyxpizza och prat. Sedan köpte vi McDonalds gigantiska chokladmuffins och gick hem till henne. Jag blev firad med ett Maggie survival kit med följande beskrivningar:

-I stället för en kam...
-För att minnas...
-Med lite parfym så...
-Jag hörde att du inte har någon inkomst...
-Det kommer en morgondag...

Sedan får man dra sina egna slutsatser. Fint var det.

Nu ska jag katalogisera en bok och lyssna på Oasis för att skapa en känsla av N, som fattas mig lite extra idag.

Backbeat the word was on the street that the fire in your heart is out

Om drygt tio minuter föddes jag. "Det känns mer som fem år sedan än 29 år sedan", sa min mamma i telefon när hon väckte mig förut. När lillan kom till jorden, det var i maj när göken gol, sa mamma att det lyste av vårgrönt och av sol, brukade hon sjunga för mig när jag var liten. Men nu är jag stor och min födelsedag kommer att bestå av en illa förberedd examination i Lund, tåg i ilfart till Malmö, jobb på skolan och plugg hemma. Det blir ju med andra ord klackarna i taket från tidig morgon till sen kväll. Jag försöker tänka att det inte spelar någon roll; samtidigt vet jag att jag kommer att gå omkring och vara emo hela dagen och tänka "M-men, men det är ju min födelsedag" när något känns jobbigt. Patetiskt. Men jag har ingen kraft att göra något åt det. Jag brukade vara bra på att fira, allra bäst var jag förra året. Det känns på många sätt som igår, så jag kanske kan leva på det lite i år också. Go shorty, it's your birthday.

Precis så

Det var värst på kvällarna. Jag började tänka ut saker, och sedan kunde jag inte sluta, ungefär som bävrar, som jag vet en del om. Folk tror att de fäller träd för att kunna bygga dammar, men i själva verket är det för att deras tänder aldrig slutar växa, och om de inte hela tiden filade ner dem genom att äta sig igenom alla de där trädstammarna, så skulle deras tänder börja växa in i deras ansikten, vilket skulle döda dem. Det var så min hjärna fungerade.

ur mästerverket Extremt Högt Och Otroligt Nära av Jonathan Safran Foer. Jag är lite överväldigad här.

28, going on 4

Svår söndag. Mamma och pappa har just åkt, de var här för att fira min stundande födelsedag. Pappa och jag försökte fixa med ett trådlöst nätverk, vilket resulterade i att internet slutade fungera både med och utan kabel. Jag såg livet passera revy, blev tjurig som en småunge och förlorade all form av distans och verklighetsförankring. Det ordnade sig till sist, men då kändes det redan som att jag förstört dagen med mitt humör. Kände mig orolig i kroppen och kunde inte riktigt skaka av mig det trots sol och vatten ute i Västra Hamnen. Kul för mina föräldrar att köra drygt 40 mil tur och retur för att besöka en först tjurig, sedan inbunden och tyst dotter. Dåligt samvete.

Men nu har jag fått hit en gammal blå Crescent, så jag ska ut och cykla en sväng. Om jag cyklar riktigt, riktigt fort kanske jag kan åka ifrån mig själv.

Jag gjorde upp en eld för dig och nu brinner hela skogen

Medan jag var hemma och begravde mig i vitsippor vankades det skivpool i Malmö och J hade den goda smaken att välja Familjens album Det Snurrar I Min Skalle. Hett. Perfekt att jogga till också.

Stanna hos mig

Tillbaka i Malmö/verkligheten. Jag är vankelmodig. Egentligen är jag kvar här:

Jönköping från Stadsparken. Enda gången jag hade med mig kameran var på Valborgskvällen och då blir ju bilderna såhär bra. Äh, det går ändå inte att göra den utsikten rättvisa. Och man kan ändå inte känna vårdoften och suget i magen.

En annan del av Småland: skogen framför vårt hus den första kvällen i maj.

Mamma och jag på kvällspromenad. Hon skulle visa ett hus i skogen men hon hittade aldrig dit. Humor.

Jag vill bara lägga mig ned bland dem.

Snygga för att vara ogräs.

I går kväll: alla sover utom jag och Micke (eller, han sover ju också men inte i en säng.) F.e.e.l.i.n.g.c.a.l.l.e.d.l.o.v.e.

Hej maj

Jag är i Småland och det är vår. Riktig vår, som doftar så gott att jag nästan får tårar i ögonen, särskilt på kvällen. Vitsippor, skira björkar, koltrastar, grönska och den där kylan i luften som inte får mig att frysa. Maj är min månad och Småland är min vårplats, jag känner det starkt. I år är ett jobbigt år, men jag tror ändå att en liten bit av mig läkts under den här helgen, om så bara för stunden. Jag har tillbringat några dagar hos N i Jönköping. Idag lämnar han Sverige för några månader. Jag har inte fokuserat så mycket på det som på att bara vara där. Vi har tagit det lugnt och promenerat en massa, natt som dag. Jag tror faktiskt att jag måste utnämna den hisnande utsikten över Jönköping till något av det vackraste som finns. Det är något rogivande med överblicken, att stå ovanför och se ut över staden. Nattljusen särskilt. Och så den där vårluften som nästan knäcker mig. Så bitterljuvt att det inte är klokt.

Nu är jag hos mamma och pappa. Jag är mest utomhus, jag kan inte riktigt slita mig. Igår kväll promenerade jag med mamma och försökte smälta allting lite. Ljusgröna bokar mitt bland alla gamla granar i skogen. Kvällssol. Sedan cyklade jag en sväng. Idag har jag sprungit i skogen och solat. Snart måste jag tillbaka till verkligheten.