The saddest girl to ever hold a Martini

Jag har sett Vanilla Sky - äntligen, på något vis. N pratar om den i alla möjliga och omöjliga sammanhang och jag var trött på att säga "jag har bara sett originalet (Abre Los Ojos) och jag tror att jag tyckte om den men minns inte så mycket av den." Så jag hyrde den.

Minns ni den? David Aames (Tom Cruise) är en rik och sorglös New York-förläggare som ibland har sex med sin tjejkompis Julie (Cameron Diaz.) På sin födelsedagsfest faller han på ett ögonblick för Sofia (Penelope Cruz), vilket leder till att Julie, sårad och svartsjuk, hämtar upp David i en bil, bekänner sin kärlek för honom och medvetet kör bilen från en bro rakt in i en betongvägg. Julie dör och David överlever, med vanskapt ansikte. Och det är väl ungefär där dröm och verklighet smälter ihop. The owls are not what they seem, om man säger så.

Det är en vacker film. Den påminner mig inte så lite om Eternal Sunshine Of The Spotless Mind på sina ställen; den drömska och samtidigt lite otäcka stämningen, försöken att mixtra med medvetandet och viljan att radera ut det dåliga och hålla fast vid det vackra. Jag satt fastnaglad med vidöppna, ibland tårfyllda, ögon. Det faktum att Tom Cruise besitter samma otäcka utstrålning som Carola (jmf deras fanatiska blickar) gör faktiskt ingenting i den här filmen. Han klär i rollen som skitstövel som tappar fotfästet. Penelope Cruz spelar inte det lilla skogsrå jag hade väntat mig, utan är tvärtom ganska tuff. Och Cameron Diaz vinner mer och mer av min respekt. (Jag bygger inte den respekten på hennes insats i Snygg, Sexig och Singel. Det känns viktigt att påpeka. Men alla får lov att göra snedsteg, right?) Hon kan lätt avfärdas som översprallig och oseriös, men tittar man noga hittar i alla fall jag en sorgsenhet som får henne att kännas mycket sympatisk. Det är något med hennes ögon. Hon försöker hålla uppe en glättig fasad och låtsas att hon inte bryr sig, men ögonen avslöjar henne.

Det knyter sig lite extra i min mage när händelserna i filmen ramas in av bland andra Josh Rouse, Red House Painters och Radiohead. Man kan alltid lita på Cameron Crowe när det gäller att fixa ett soundtrack som ger gåshud.

Sakernas tillstånd

I’m always wanting more
Anything I haven't got
Everything
I want it all
I just can't stop
Planning all my days away
But never finding ways to stay
Or ever feel enough today
Tomorrow must be more

Drink more dreams more bed more drugs
More lust more lies more head more love
More fear more fun more pain more flesh
More stars more smiles more fame more sex

But however hard I want
I know deep down inside
I’ll never really get more hope
Or any more time
Any more time
Any more time
Any more time

I want the sky to fall in
I want lightning and thunder
I want blood instead of rain
I want the world to make me wonder
I want to walk on water
Take a trip to the moon
Give me all this and give me it soon

More drink more dreams more drugs
More lust more lies more love

But however hard I want
I know deep down inside
I’ll never really get more hope
Or any more time
Any more time
Any more time
Any more time

Want, the Cure, Wild Mood Swings, (1996)

I keep hanging on

Ingen kan anklaga mig för att ha något intressant att säga för tillfället. De senaste dagarna har jag mest gått i led (massiv värk i axlar och armar, lång fröken och korta barn som går långsamt
är en förödande kombination) alternativt stirrat framför mig. Om det finns det inte mycket att berätta.

Jag har hittat en nätradiokanal (klicka på britrock) som funkar bra när man vill ta en promenad down memory lane (och inte vill somna på arbetstid.) Häromdagen fick jag höra till exempel höra Shining Light med Ash, End Of A Century med Blur och en Dodgy-låt som jag hade glömt att den fanns. Idag var det fint att få höra The Only One I Know med The Charlatans.

Britpoptrippen har även fått mig att plocka fram New Order-plattan Get Ready (2001.) Jag älskar tidiga New Order också, men oj vad bra denna skiva är! Det är något med Bernard Sumners (oförändrade) röst som ger mig unga känslor i bröstet.

Undertext

- Det är en riktigt enkel skiva. Små ögonblick, enkla historier.

Josh Rouse, om sin nya skiva Subtitulo. Måste ha nu.

Läs hela intervjun med Josh här. (Tack B för tipset!)

Soft spot för brunetter

Rory har min drömfrisyr just nu: långa, mörka, blanka längder och med lugg strax nedanför ögonbrynen. Det är luggen som gör det - väldigt mycket Marianne Faithfull, som Lane påpekade när Rory var nyklippt.

I dagens avsnitt, när Rory satt vid köksbänken hemma hos Lane, med håret alldeles blankkammat och preppy, kunde jag inte se mig mätt på henne.

Rosa skyar

Det har nu varit över fem plusgrader, ja nästan det dubbla, i två dagar. Jag vågar knappt tro att det är sant, vill nästan tala tyst om det för att inte förstöra det. På väg hem från jobbet igårkväll - utan mössa - blev jag för varm. Overkligt.

Som vanligt känner jag mig lite vankelmodig när klockan ställts om till sommartid. Det plötsliga ljuset får mig alltid att tappa fattningen, trots att jag saknat det. Jag hinner inte riktigt med. Det är något vemodigt och bitterljuvt med den första känslan av vår; den känns så skör och blotta vetskapen om att våren är så försvinnande kort gör mig lite sorgsen.

Broken Flowers

Nu har jag sett den.

Stillsam som ett duggregn, lågmält humoristisk och aldrig har väl färgen rosa varit mer symbolisk. Jag tyckte mycket om den (filmen, inte färgen rosa. Fast jag gillar rosa också, i alla fall vissa nyanser.) Bill Murray, uppgivenheten personifierad, är ensam i sitt slag. Han är, som någon recensent skrev, mannen som kan förmedla så mycket bara genom att sitta på en säng och stirra rakt fram. Han är mannen som kan vara hedersgäst hos Letterman, iklädd ett par sunkiga shorts. Han är mannen som kan vara lika bra i allt från Ghostbusters till Lost In Translation till The Royal Tenenbaums.

Han är även mannen, som i den här filmen, säger som det är:

"Son": So...as just a guy who gave another guy a sandwich...do you have, like, philosophical tips or anything, for a guy on a kind of road trip?

Don Johnston (Bill Murray): You askin' me?

"Son": Yeah.

Don Johnston: Well. The past is gone. I know that. The future isn't here yet, whatever it's going to be. So, all there is is this. The Present. That's it.

Det är vad alla mina nyaste favoritfilmer - Lost In Translation, Eternal Sunshine Of The Spotless Mind, Garden State - säger mig. Jag gillar det.

Sommartid, sägs det

På vägen till frukosten på Simrishamnsgatan i förmiddags snöade det. På vägen hem regnade det. Det känns ändå som ett steg i rätt riktning.

Idag ska jag äntligen kolla på Broken Flowers.

Jag låtsas att jag är dj den sista lördagen i mars

Playlist:

David Bowie - China Girl
B'52's - Summer Of Love
The Smiths - Some Girls Are Bigger Than Others
Spearmint - Julie Christie!
Belle and Sebastian - Jonathan David
My Favorite - Burning Hearts
Di Leva (!) - Svarta Pärlan I London (jokern i leken)
Dot Allison - Close Your Eyes
The Crash - Lauren Caught My Eye
Kings of Convenience - I'd Rather Dance With You Than Talk With You
Phoenix - Too Young
Postal Service - Such Great Heights
Embassy - It Pays To Belong
Pet Shop Boys - Left To My Own Devices
New Order - True Faith
The Cure - Just Like Heaven
Stone Roses - Made Of Stone
Babybird - You're Gorgeous
Mauro Scocco - Sarah

(Hur jag kom på idén att ha disco själv en lördagskväll? Jo, jag såg Tjenare Kungen (fin film) och där spelades flera bra 80-talslåtar, till exempel More Than This med Roxy Music, vilket fick mig att tänka på karaokescenen i Lost In Translation, där Bill Murray sjunger den låten och tittar Scarlett Johansson i ögonen. Bryan Ferry (i Roxy Music) fick mig att tänka på David Bowie, eftersom de båda är snygga. David Bowie sjunger en av världens sexigaste låtar, China Girl, och tanken på den fick mig att vilja dj:a/dansa. På den vägen var det. Nu sitter jag här, svettig och lite gråtfärdig över alla känslor som finns. Thank you for the music, the songs I’m singing. Thanks for all the joy they’re bringing. Who can live without it, I ask in all honesty. What would life be? Without a song or a dance what are we? So I say thank you for the music, for giving it to me.)

Bäst just nu:

Invasion (kanal 5, onsdagar 21.55.)

Innehåller, förutom gränslös spänning och mystik, den bästa castingen i mannaminne: Kari Matchett som dr. Mariel Underlay och William Fichtner som sheriff Tom Underlay (tvåa resp. trea från vänster); obehagliga, trevliga, attraktiva och djupt fascinerande på en och samma gång.

Role model

På tal om min frustration:

After a few minutes, he said, "You don't really love advertising, do you?"
"Nope", I said. I told him that I was applying for a job as a researcher in public television, but I was also thinking of becoming a cartoonist, a songwriter, an underwater photographer, a peace activist and a zookeeper for a really good zoo, the kind animals would have to apply to get into.

I was going from career to career and I wouldn't stop until I found one I loved. I was going to be the career version of a serial monogamist.

ur The Wonder Spot av Melissa Bank

Utopi

Skulle du råna en bank för oss två?

Om vi bortser från alla hinder, nojor och problem för ett ögonblick, så skulle jag någongång vilja vara med någon som skulle råna en bank för oss två.

Två texter

(Hemma idag också.)

Once I wanted to be the greatest,
two fists of solid rock,
with brains that could explain
any feeling.

Cat Power, The Greatest


Skulle du råna en bank för oss två?
Om det är så låt mig veta,
och om det är nej, så går jag.
Jag ska inte tvinga dig, oohoho.

Håkan Hellström, 13

Ett försök att sträcka ut sig som en katt

Jag är hemma från jobbet med rinnande näsa och rinnande ögon. Fastän jag knappt kan prata utan att nysa känner jag mig som en svikare. Hur har jag kunnat bli en sådan pliktmänniska? Svaret är väl, som vanligt, min uppväxt. Med en pappa som jobbar från tidig otta till sen kväll och som ungefär bara varit sjukskriven den gången han sågade sig i benet med ett motorsåg, och en mamma som är allt annat än pjoskig kan man väl inte bli annat. Fastän de aldrig har haft liknande krav på mig utan tvärtom kan ringa och säga till mig att ta det lugnt och inte vara så duktig hela tiden, kan jag inte riktigt ta dem på orden. Jag har placerat en domare i mitt huvud och hon är sällan nådig.

Under de senaste åren har jag dock försökt göra lite revolution mot mig själv och pliktpekpinnarna som finns i mitt huvud. Det går två steg framåt och ett steg bakåt för det mesta. Jag har utvecklat en stark lustsida i min personlighet också, vilket resulterar i att jag kan gå i dagar med Luther (note to self: jag nämner Luther lite för ofta här) på ena axeln och en välmående katt utsträckt i en solig glänta på andra utan att kunna välja sida.

Jag ska fortsätta att försöka sträva mot solen.

...............................

Idag, denna dag av "frihet", vill jag göra allt det jag saknar de där gångerna jag sitter och gäspar på arbetsrummet på skolan: lyssna på musik, läsa, skriva och tänka ifred.

Jag fick Radio Depts. nya EP The Worst Taste In Music, The Greatest med Cat Power och Nåt Gammalt, Nåt Nytt, Nåt Lånat, Nåt Blått med Håkan på posten idag. Jag svimmade just en smula av Går Vidare med Håkan och Radio Dept. är bara så fruktansvärt bra, att det lutar åt en fin musikeftermiddag.

Hej då helgen

Kom till jobbet idag, märkte att jag var förkyld, hällde upp kaffe, tänkte "åh nej, måndag", blev inkallad till chefen, fick veta att föräldern som uppfattat mig som uppkäftig ringt och beklagat sig, höll med om att jag kunde snacka med henne om det blev läge. Vad ska man säga? Jag var väl ingen ängel, jag förnekar inte det. (Men inom mig kan jag inte låta bli att le.)

Uppåt

Söndagen blev bättre. Jag skulle ha några vänner över på fika och bestämde mig för att baka en kaka. (Ankedot: gick och handlade, gick länge i affären och funderade ut ingredienser, kom hem, upptäckte att mitt mjöl gick ut 2004, fick gå och handla igen. Jag = årets husmoder, En Äkta Kvinna.)

Fikastunden blev så fin, en riktig fristad i livet. Det är så skönt att ha en grupp vänner som skapar en sådan tillåtande stämning. En sådan som jag (eller egentligen alla!) behöver det.

Ikväll ska jag kolla på Six Feet Under. Jag är mycket spänd på Claires lesbiska försök med Edie (som jag tycker är hott!)

Mental istid revisited

Igår var en väldigt...märklig lördag. Jag var på två fester:

På den första fick vi veta att en Billie-bebis var född och jag rös över hela kroppen. Det tog ett tag att låta den fina nyheten sjunka in. Sedan dansade Carola maniskt leende omkring i Globen, precis som förväntat.

På den andra måste någon ha lagt valium i drinkarna, för maken till avslagen stämning får man leta efter. Jag tror att man kan skylla det på att vintern aldrig tar slut. Vi människor orkar ju inte vänta hur länge som helst på att se en ljusning.

Sedan blev det en bra natt och jag lade mig inte till ro förrän vid fem-snåret. Fåglarna kvittrade.

Idag vill jag bara gråta. Inte över igår eller inatt, bara över hela mig själv.

Det 4,8 plusgrader på min termometer. Enligt SMHI är det dock högst tillfälligt. Jag ska kolla på L Word och drömma om Shane, solglasögon och Beth Orton-linnen.

Slåss mot väderkvarnar, I guess

Så du står givakt med din rygg rak och tar 400 slag.

Den här veckan har varit alldeles för fylld av föräldrar. Visst, det är en droppe i havet jämfört med hur det är på sk "problemskolor", men jag är mätt i alla fall. Nu tar jag helg på alla sätt och vis.

Jag lyssnar på Kent, den svarta skivan. Den är rent overkligt bra, faktiskt, en helt egen värld. Ibland funkar bara Kent när man vill hamna i ett speciellt tillstånd. Tillståndet går egentligen inte att förklara med ord, bara med låtar (på repeat): 747, Thinner, Ett Tidsfördriv Att Dö För, Visslaren, Längesen Vi Sågs, 400 Slag, Den Döda Vinkeln, Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare), ja hela svarta skivan går bra.

Min kväll

Träffade J på stan efter jobbet, drabbades av en shoppingpsykos på H&M (summa 576 kronor = 576 kronor för mycket), hämtade upp mat på Norman's Deli, provade mina nya bikinitoppar i J:s säng, J tog kort. Sedan hade vi kuddkrig.

Jag?

Idag har jag blivit kallad uppkäftig av en förälder.

Jag tyckte bara att det borde dokumenteras. Jag som var en sådan blyg, på gränsen till folkskygg, viol när jag var liten. Jag är ganska nöjd, faktiskt (och det kanske tyder på att jag verkligen behöver den där anger-managementkursen jag efterlyste förra veckan.)

Brainiac

Jag pratade tristess och frustration med J på telefon tidigare ikväll och hon sa något om att vi kan tillbringa en och halv timme av en dag med att stå och veva ett hopprep på en skolgård; skulle vi inte kunna använda våra hjärnor till mer meningsfulla saker? Det där skulle man kunna kalla en väckarklocka. Barnen är fantastiska och allt det där, men jag vill mer än så.

Nu gäller det bara att fundera ut ett bättre öde för min hjärna.

Ska det vara såhär?

Det är måndagen den 13 mars och jag har tillbringat en och en halv timme av eftermiddagen i solen på vår skolgård. Eftersom skolan är formad som ett L (solfångarstyle) och skolgården (vid soligt väder) badar i solsken från morgon till kväll var det behagligt, särskilt om man stod tryckt intill väggen. En liten gnista hopp tändes någonstans djupt inne i min kropp. Jag tinade upp, helt enkelt.
På vägen hem hade solen nästan gått ner och mina ben var så kalla att det på allvar gnisslade i knäna när jag gick. Jag kände mig som Plåtmannen i Trollkarlen från Oz, tom i hjärtat och ryckig i rörelserna.

Ordet misspepp har aldrig tidigare känts mer aktuellt.

Can I handle the seasons of my life?

Mina allra finaste blandband har jag fått av F, som jag träffade på ett studentställe i Växjö en majkväll för ganska många år sedan. Vi har bara träffats några gånger i det verkliga livet, men vi har skrivit desto mer till varandra. Då och då, oftast när jag minst anade det, kunde det dyka upp ett paket i brevlådan och i det låg ett blandband, utan brev eller avsändare. Jag visste ju ändå vem det var ifrån. Hans band har fått mig att upptäcka så många nya artister; faktiskt några av de artister som idag betyder mest för mig (Magnetic Fields och Beth Orton, för att nämna några.)

Idag när jag kom hem från jobbet kände jag mig sliten och kunde inte komma på en enda skiva jag ville lyssna på. Jag plockade då fram en blandskiva som F skickade kring jul för ett par år sedan. Det är en fantastisk skiva, så otroligt mångsidig. Den innehåller låtar av till exempel Postal Service, Gary Jules, M. Ward och Alison Krauss. Den allra mest lågmälda och sorgsna låten är ändå Landslide med Fleetwood Mac. Jag tycker så mycket om den.

Oh, mirror in the sky,
What is love?
Can the child within my heart rise above?
Can I sail through the changin' ocean tides?
Can I handle the seasons of my life?
I don't know.

Nej, just det.

You're the apple of my eye

Det verkar lite som att helvetet brutit ut på jobbet denna vecka och jag vågar knappt tro att det någonsin kommer att bli helg. Jag har löst stora konflikter med barn som lett till att en förälder är mycket arg på mig, jag är på väg in i en annan konflikt som egentligen inte angår mig med en annan förälder, jag har haft diskussioner med chefen som fått mig att känna mig konservativ och jag känner mig allmänt motarbetad. Dessutom skulle jag behöva en anger management-kurs.

Idag, på väg hem från skidåkning på Bulltofta, stod jag intryckt i bussfönstret och önskade att jag kunde ta tillbaka allt jag just skrikit till en elev och förbannade min oförmåga att uttrycka mig klart och lugnt. Just då kom han gående på trottoaren, lång och svartklädd, med en till synes tung väska på axeln. Jonas Hassen Khemiri. Jag såg honom bara under bråkdelen av en sekund, men jag hann se att han var vacker som en dag.

För en liten, liten stund kändes allt lite bättre.

Women in the arts

Grattis på internationella kvinnodagen, som en av mina elever hälsade mig med i morse. Dagen till ära presenterar jag några av mina många kvinnliga hjältar och förebilder, några verkliga och några fiktiva. I min värld spelar skillnaden mellan verklighet och fiktion inte så stor roll.





















Beth Orton, sångerska.
















Sylvia Plath, poet och författare.



















Carrie, Miranda, Charlotte och Samantha, intelligenta New York-bor i Sex and the City.




















Donna Tartt, författare.




















Lorelei Gilmore, snabbtänkt hot mama i Gilmore Girls.














Jenny Wilson, sångerska.

















Claudia Jean (CJ) Cregg, Chief of Staff i The West Wing.

Unisex

Imorgon är det internationella kvinnodagen. Bäst att bereda sig på klämkäcka kommentarer från (vissa) män: "Höhö, ja det är väl bäst att jag håller upp dörren för dig idag annars får jag väl på käften." För vissa kommer aldrig att fatta vad det handlar om.

HBO 4-ever

Jag älskar Six Feet Under. Det är så bra att jag häpnar, så bra att jag knappt vågar blinka av rädsla att missa ett stort ögonblick. För de kommer ju hela tiden.

Idag sjöng Claire och hennes arty vänner med i Death Cab For Cutie. De var visserligen höga, men det var så fint. Som när alla karaktärerna i Magnolia sjunger med i Aimee Manns Save Me. Andäktigt.

Isande skönhet

Kolla in B:s helt fantastiskt vackra bilder här och här.

Till och med jag kan tycka att kylan är vacker när den skildras på det viset. Vemodigt som vore det taget ur en film av Ang Lee.

This cloud hasn't learned a thing

Idag var det musikalavsnittet av Buffy The Vampire Slayer på femman. Jag har missat varje tillfälle som givits att se det förut, så det var efterlängtat. Jag tror att jag rös från den första tonen till den sista, särskilt i sångnumret där alla karaktärerna var inblandade och Buffy bekände att hon varit i himlen och att vännerna tvingat henne tillbaks till helvetet. För att inte tala om Taras sorg och besvikelse när hon insåg att hon var under Willows förtrollning på mer än ett sätt. Och Spikes olyckliga kärlekssång till Buffy. Det var så vansinnigt fint (och fyndigt, som alltid med Buffy) och skönt att se människor sjunga ut om sina känslor. Till skillnad från mig, som behåller dem för mig själv och slösar bort dem på fel personer. Så kan man dunka huvudet i väggen sedan och förbanna sig själv för att man är så löjligt dum i huvudet. Igen. Det leder ju aldrig till något bra. Och det finns ingen annan att skylla på än mig.

Jag kan ju brista ut i:

You do it to yourself, you do
And that's what really hurts
Is that you do it to yourself , just you
You and no-one else
You do it to yourself

(Just, Radiohead)

Ingenting är nytt under solen.

Hej helg

Igår kväll hade jag tänkt gå till Inkonst och lyssna på The Kid, eftersom sångerskan är en gammal klasskompis till mig. Ett (felaktigt) rykte sa att det var slutsålt, så vi hamnade på KB och Hello Saferide istället. Det var nog någon bakomliggande mening med det, för oj, vilken bra kväll det blev! Sällsynt bra. Jag har inte lyssnat speciellt mycket på Hello Saferide, men har alltid haft en känsla av att hon är väldigt sympatisk. Det hade jag alldeles rätt i. Jag blev lite småförälskad i hela hennes uppenbarelse och, framförallt, i hennes smarta texter. Hon sjunger om tv-serier, tvångshandlingar och San Franciso - klart jag faller. Detta var en av få konserter som jag kunde uppskatta till fullo utan att ha lyssnat in mig på skivan före.

Dansgolvet efter konserten var explosivt, vilket verkligen var en lisa för själen efter förra helgens bottennapp på Crush. Jag höll som vanligt på att gå upp i limningen av Embassy, Kings of Convenience, New Order och allt det där andra underbara som spelades. Mina två favoritkillar (eller span som det egentligen är) var där; långa, fina och säkert lite smådryga som vanligt. Vid några tillfällen stod de bredvid varandra och då blev det nästan kortslutning i mitt dansrusiga huvud. Ibland krävs det så lite. Det var sannerligen en sight för sore, utarbetade eyes.

Idag lyssnar jag på Hello Saferide (89 spänn på Åhléns) och ikväll klär jag mig i Lilla Huset på Prärien-kjolen och en vit sedesam blus, för att titta på modekatastroferna i Melodifestivalen. Undrar hur mycket östtysk Ullaredsfashion à la 1993 det blir ikvällens show?

Vikten av att leka

Idag har jag lekt.

Jag stod på skolgården, misären personifierad, frusen och låg och alldeles böjd av allt dåligt som finns. Några av barnen i min klass lekte "Vad är klockan herr Lejon?" (i korthet: en står typ 10 meter bort, alla andra ropar "vad är klockan herr Lejon?!" och herr Lejon svarar t ex "fyra elefantsteg", "tre myrsteg" (Logiken? Fråga inte mig.) och de andra förflyttar sig närmare herr Lejon tills han/hon skriker "lunchdags!!!" och börjar jaga alla som i sin tur försöker ta sig tillbaka till boet.) De såg ut att ha väldigt roligt och jag tänkte "jag ska försöka rycka upp mig" och skrek: "jag är med!" Bara att se hur glada de blev för att jag ville vara med gjorde att ryggen rätades ut lite grand. De verkade knappt kunna tro sina ögon. Så jag tog så långa elefantsteg mina ben tillät mig och sprang för allt vad jag var värd när det var dags att göra det. Det är inte klokt vilken attraktion det blir när en vuxen leker. Mängder med barn strömmade till - och det märkliga var att det var mellanstadiekillar som annars mest går omkring och kramar snöbollar och ser tuffa ut som plötsligt ville leka denna förskolelek. Vi lekte tillsammans, förskoleklasstjejer och femteklasskillar och det var så befriande. Ett sådant där ögonblick i livet då hämningarna släpper, gränserna sprängs och friheten infinner sig. Jag andades lättare för en stund, kände hur skönt det var att bli trött i benen istället för i huvudet och blev lite ny. Det höll i sig i kanske en timme efteråt. Sedan var allt som vanligt igen. Men det var fint, det som var.

Erlend Loe har så rätt:

En gång lekte jag tills jag svimmade.
Jag hade just fått slalomskidor och var så ivrig att jag glömde att äta. Jag åkte hela dagen utan att äta. Till slut svimmade jag av utmattning och krockade med en lyktstolpe. Jag fick hjärnskakning och pappa körde mig till sjukhuset.
Läkaren sa att det var bra att leka länge, men att jag måste komma ihåg att äta emellanåt.
Jag svimmade därför att det jag höll på med var så roligt att jag inte hade tid att ta en paus.

Det finns något i detta som är så otroligt bra.
Den där ivern.
Den känns mycket avlägsen.

(ur Naiv. Super.)

Tillfällig lindring

När jag städade ur en bokhylla på jobbet förra veckan hittade jag en Most Wanted 2002-skiva med trasigt fodral bakom några böcker. Jag kan knappast påstå att det gjorde mig speciellt upprymd (man tänker automatiskt kidshits med smurfröster) - tills jag satte skivan i stereon och det visade sig att andra låten var Calleth You, Cometh I med The Ark. Prettotitel kan man tycka, men det är trots det en av de vackraste, mest bitterljuva låtarna jag vet. Den är egentligen ingenting på skiva jämfört med vad den är live (ahhh-körerna på slutet!), men den duger bra på jobbet dessa dagar, då det känns som att vintern aldrig kommer att ta slut. Varken utomhus eller inombords.

And I know we were both too young way back when we had our thing
And you’re not the one that I think of everytime that the telephone rings
And I know that what we had would not be called love by the ones who know
And I know it’s been many years and hundred love affairs ago

I know all that so well but I also do know this
Calleth you, Cometh I

And that’s just how it is and how it has always been
It’s where my reason stops and something else comes in
I know it doesn’t make sense but still..

Calleth you, Cometh I
And that’s how it is

And I know we became restrained everytime we were among friends
And I know how it was last time and how bitterly it always ends
And I know we were both too young to know what real love would be like
And I know our communication didn’t always work out right

I know all that so well but I also do know this
Calleth you, Cometh I

And that’s just how it is and how it’s always been
It’s where my reason stops and something else comes in
I know it doesn’t make sense but still..

Calleth you, Cometh I

And I’ve been waiting for this so long,
Waiting to sing this song ...for...you.

Pandoras ask

Jag och några av mina vänner var ute och åt igårkväll. God mat, gott vin, mycket trevligt sällskap. Vid ett tillfälle fick vi ett skrattanfall - jag skulle kunna berätta varför men sådana saker blir ju sällan roliga i efterhand - som för min del höll i sig tills tårarna rann och jag kände ett bubblande tryck i bröstet som jag aldrig känt förut. Jag kände att jag var tvungen att sluta skratta nu, annars skulle jag antingen kräkas eller bryta ihop och börja gråta på riktigt. Panikkänslorna börja välla upp i kroppen, men jag lyckades behärska mig, drog några djupa andetag och avfärdade det hela som en komisk grej. På vägen hem från restaurangen började jag dock fundera. Tänk om det här var det första tecknet på det jag brukar vara rädd för när jag inte kan sova eller vaknar mitt i natten; att jag ska gå över något slags gräns och förlora all kontroll. Det har skrämt mig sedan jag var liten. Jag har känt mig nära vid några tillfällen i livet, men aldrig förr vid skratt. Ordet vansinnesskratt har helt plötsligt fått en verklig innebörd för mig.