Idag har jag lekt.
Jag stod på skolgården, misären personifierad, frusen och låg och alldeles böjd av allt dåligt som finns. Några av barnen i min klass lekte "Vad är klockan herr Lejon?" (i korthet: en står typ 10 meter bort, alla andra ropar "vad är klockan herr Lejon?!" och herr Lejon svarar t ex "fyra elefantsteg", "tre myrsteg" (Logiken? Fråga inte mig.) och de andra förflyttar sig närmare herr Lejon tills han/hon skriker "lunchdags!!!" och börjar jaga alla som i sin tur försöker ta sig tillbaka till boet.) De såg ut att ha väldigt roligt och jag tänkte "jag ska försöka rycka upp mig" och skrek: "jag är med!" Bara att se hur glada de blev för att jag ville vara med gjorde att ryggen rätades ut lite grand. De verkade knappt kunna tro sina ögon. Så jag tog så långa elefantsteg mina ben tillät mig och sprang för allt vad jag var värd när det var dags att göra det. Det är inte klokt vilken attraktion det blir när en vuxen leker. Mängder med barn strömmade till - och det märkliga var att det var mellanstadiekillar som annars mest går omkring och kramar snöbollar och ser tuffa ut som plötsligt ville leka denna förskolelek. Vi lekte tillsammans, förskoleklasstjejer och femteklasskillar och det var så befriande. Ett sådant där ögonblick i livet då hämningarna släpper, gränserna sprängs och friheten infinner sig. Jag andades lättare för en stund, kände hur skönt det var att bli trött i benen istället för i huvudet och blev lite ny. Det höll i sig i kanske en timme efteråt. Sedan var allt som vanligt igen. Men det var fint, det som var.
Erlend Loe har så rätt:
En gång lekte jag tills jag svimmade.
Jag hade just fått slalomskidor och var så ivrig att jag glömde att äta. Jag åkte hela dagen utan att äta. Till slut svimmade jag av utmattning och krockade med en lyktstolpe. Jag fick hjärnskakning och pappa körde mig till sjukhuset.
Läkaren sa att det var bra att leka länge, men att jag måste komma ihåg att äta emellanåt.
Jag svimmade därför att det jag höll på med var så roligt att jag inte hade tid att ta en paus.
Det finns något i detta som är så otroligt bra.
Den där ivern.
Den känns mycket avlägsen.
(ur Naiv. Super.)
torsdag, mars 02, 2006
Vikten av att leka
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
jag tycker att du är en så himla bra vuxen bland barn! åh vad jag tror att de är glada i dig./Frida
jag jobbade på fritids igår och passade barn som lekte i skolans bassäng. man blir verkligen avundsjuk på dem. just det här du beskriver, att ge sig hän i vattnet och tävla, leka, njuta. en av våra bollsportsmöten bara MÅSTE vara lekar av olika slag!
frida: vad fint, tack!
josefine: ge sig hän är rätta orden! klart vi ska leka!
Det var det bästa jag läst på länge, så sant.
Idag har jag gett mig hän åt en snökristall. Den satt i ett träd tillsammans med miljarder andra, men det var den enda som solen nådde. Den glittrade i alla färger, faktiskt. Det är märkligt, men än märkligare är att jag var lycklig tror jag. Ta mig fan.
Jag är på väg upp igen efter veckans misär. Jag har slutat tänka på det jag tänkte på förut, börjat lyssna på en Michel Jacksson låt om och om igen och tänker lite mer på snöflingor och hundar som ser ut som 70-talspundare.
Tack för texten...
Puss S
tack s, du är fin. skönt att höra att du är på väg upp, för det är där du förtjänar att vara.
hundar som ser ut som 70-talspundare låter intressant!
puss
ja, härligt, man får inte glömma bort att leka, så lätt hänt som vuxen. när man ger sig hän sådär känns det ju också så fantastiskt efteråt och man förstår inte varför man inte gör det oftare...
så sant, så sant.
Skicka en kommentar