The saddest girl to ever hold a Martini

Jag har sett Vanilla Sky - äntligen, på något vis. N pratar om den i alla möjliga och omöjliga sammanhang och jag var trött på att säga "jag har bara sett originalet (Abre Los Ojos) och jag tror att jag tyckte om den men minns inte så mycket av den." Så jag hyrde den.

Minns ni den? David Aames (Tom Cruise) är en rik och sorglös New York-förläggare som ibland har sex med sin tjejkompis Julie (Cameron Diaz.) På sin födelsedagsfest faller han på ett ögonblick för Sofia (Penelope Cruz), vilket leder till att Julie, sårad och svartsjuk, hämtar upp David i en bil, bekänner sin kärlek för honom och medvetet kör bilen från en bro rakt in i en betongvägg. Julie dör och David överlever, med vanskapt ansikte. Och det är väl ungefär där dröm och verklighet smälter ihop. The owls are not what they seem, om man säger så.

Det är en vacker film. Den påminner mig inte så lite om Eternal Sunshine Of The Spotless Mind på sina ställen; den drömska och samtidigt lite otäcka stämningen, försöken att mixtra med medvetandet och viljan att radera ut det dåliga och hålla fast vid det vackra. Jag satt fastnaglad med vidöppna, ibland tårfyllda, ögon. Det faktum att Tom Cruise besitter samma otäcka utstrålning som Carola (jmf deras fanatiska blickar) gör faktiskt ingenting i den här filmen. Han klär i rollen som skitstövel som tappar fotfästet. Penelope Cruz spelar inte det lilla skogsrå jag hade väntat mig, utan är tvärtom ganska tuff. Och Cameron Diaz vinner mer och mer av min respekt. (Jag bygger inte den respekten på hennes insats i Snygg, Sexig och Singel. Det känns viktigt att påpeka. Men alla får lov att göra snedsteg, right?) Hon kan lätt avfärdas som översprallig och oseriös, men tittar man noga hittar i alla fall jag en sorgsenhet som får henne att kännas mycket sympatisk. Det är något med hennes ögon. Hon försöker hålla uppe en glättig fasad och låtsas att hon inte bryr sig, men ögonen avslöjar henne.

Det knyter sig lite extra i min mage när händelserna i filmen ramas in av bland andra Josh Rouse, Red House Painters och Radiohead. Man kan alltid lita på Cameron Crowe när det gäller att fixa ett soundtrack som ger gåshud.