Mental istid revisited

Igår var en väldigt...märklig lördag. Jag var på två fester:

På den första fick vi veta att en Billie-bebis var född och jag rös över hela kroppen. Det tog ett tag att låta den fina nyheten sjunka in. Sedan dansade Carola maniskt leende omkring i Globen, precis som förväntat.

På den andra måste någon ha lagt valium i drinkarna, för maken till avslagen stämning får man leta efter. Jag tror att man kan skylla det på att vintern aldrig tar slut. Vi människor orkar ju inte vänta hur länge som helst på att se en ljusning.

Sedan blev det en bra natt och jag lade mig inte till ro förrän vid fem-snåret. Fåglarna kvittrade.

Idag vill jag bara gråta. Inte över igår eller inatt, bara över hela mig själv.

Det 4,8 plusgrader på min termometer. Enligt SMHI är det dock högst tillfälligt. Jag ska kolla på L Word och drömma om Shane, solglasögon och Beth Orton-linnen.