Broken Flowers

Nu har jag sett den.

Stillsam som ett duggregn, lågmält humoristisk och aldrig har väl färgen rosa varit mer symbolisk. Jag tyckte mycket om den (filmen, inte färgen rosa. Fast jag gillar rosa också, i alla fall vissa nyanser.) Bill Murray, uppgivenheten personifierad, är ensam i sitt slag. Han är, som någon recensent skrev, mannen som kan förmedla så mycket bara genom att sitta på en säng och stirra rakt fram. Han är mannen som kan vara hedersgäst hos Letterman, iklädd ett par sunkiga shorts. Han är mannen som kan vara lika bra i allt från Ghostbusters till Lost In Translation till The Royal Tenenbaums.

Han är även mannen, som i den här filmen, säger som det är:

"Son": So...as just a guy who gave another guy a sandwich...do you have, like, philosophical tips or anything, for a guy on a kind of road trip?

Don Johnston (Bill Murray): You askin' me?

"Son": Yeah.

Don Johnston: Well. The past is gone. I know that. The future isn't here yet, whatever it's going to be. So, all there is is this. The Present. That's it.

Det är vad alla mina nyaste favoritfilmer - Lost In Translation, Eternal Sunshine Of The Spotless Mind, Garden State - säger mig. Jag gillar det.