This cloud hasn't learned a thing

Idag var det musikalavsnittet av Buffy The Vampire Slayer på femman. Jag har missat varje tillfälle som givits att se det förut, så det var efterlängtat. Jag tror att jag rös från den första tonen till den sista, särskilt i sångnumret där alla karaktärerna var inblandade och Buffy bekände att hon varit i himlen och att vännerna tvingat henne tillbaks till helvetet. För att inte tala om Taras sorg och besvikelse när hon insåg att hon var under Willows förtrollning på mer än ett sätt. Och Spikes olyckliga kärlekssång till Buffy. Det var så vansinnigt fint (och fyndigt, som alltid med Buffy) och skönt att se människor sjunga ut om sina känslor. Till skillnad från mig, som behåller dem för mig själv och slösar bort dem på fel personer. Så kan man dunka huvudet i väggen sedan och förbanna sig själv för att man är så löjligt dum i huvudet. Igen. Det leder ju aldrig till något bra. Och det finns ingen annan att skylla på än mig.

Jag kan ju brista ut i:

You do it to yourself, you do
And that's what really hurts
Is that you do it to yourself , just you
You and no-one else
You do it to yourself

(Just, Radiohead)

Ingenting är nytt under solen.