Pandoras ask

Jag och några av mina vänner var ute och åt igårkväll. God mat, gott vin, mycket trevligt sällskap. Vid ett tillfälle fick vi ett skrattanfall - jag skulle kunna berätta varför men sådana saker blir ju sällan roliga i efterhand - som för min del höll i sig tills tårarna rann och jag kände ett bubblande tryck i bröstet som jag aldrig känt förut. Jag kände att jag var tvungen att sluta skratta nu, annars skulle jag antingen kräkas eller bryta ihop och börja gråta på riktigt. Panikkänslorna börja välla upp i kroppen, men jag lyckades behärska mig, drog några djupa andetag och avfärdade det hela som en komisk grej. På vägen hem från restaurangen började jag dock fundera. Tänk om det här var det första tecknet på det jag brukar vara rädd för när jag inte kan sova eller vaknar mitt i natten; att jag ska gå över något slags gräns och förlora all kontroll. Det har skrämt mig sedan jag var liten. Jag har känt mig nära vid några tillfällen i livet, men aldrig förr vid skratt. Ordet vansinnesskratt har helt plötsligt fått en verklig innebörd för mig.