Kikki och Beth

Idag har jag fått en fin beskrivning av Kikki Danielsson från en av mina elever. Jag frågade vem hon hejade på i Melodifestivalen i helgen och hennes svar var:

-Hon den gamla tanten som aldrig kan bli smal.

Det är härligt när man hör föräldrarnas förklaringar komma ut ur barnens munnar. En fin bonus med mitt jobb, faktiskt.

-------

Jag lyssnar på nya Beth Orton som låg och väntade på mig när jag kom hem idag. Det låter ganska sorgset och det tycker jag ju mycket om. Singeln Conceived är helt klart en av hennes bästa låtar någonsin, right up there med Stolen Car, Central Reservation, This One's Gonna Bruise, Concrete Sky och de andra. Det ska bli ett sant nöje att bli vän med nya skivan.

Hey beautiful!

Jag har precis kollat på ett avsnitt av L Word som jag spelade in igår kväll (repriser på ZTV sent på lördagarna.) Jag hade redan sett det, men jag saknade karaktärerna, sunny LA, Alices snygga kläder och Shane och eftersom jag hade planerat en söndag av pur rekreation passade det perfekt med lite kvalitetstvrepris.

Jag vet att jag upprepar mig, men jag är så kär i Shane (eller Katherine Moennig som hon heter i det verkliga livet.)

Jag vet inte vilket jag vill mest; vara henne eller ha henne?

When a heartbreaker gets his heart broken

Vi var ute igår, jag och mina fina vänner. Festen var otroligt trevlig, men själva utekvällen innehöll så bedrövligt dålig musik att jag nästan hade lust att slå någon musikansvarig på käften - förutom ett glimrande ögonblick, då plötsligt Central Reservation (The Then Again Version) med Beth Orton ljöd ur högtalarna. Den låten är alltid underbar, men igår - inramad av absolut indietechnoskräp - var det som om himmmelriket visade sig för en liten stund. Beth har nog aldrig låtit vackrare, där hon kom som en räddande ängel.

Central Reservation påminde mig om hur mycket jag älskar Beth Orton, vilket i sin tur fick mig att tänka på att Ryan Adams också har älskat Beth Orton (han kanske fortfarande älskar henne, vad vet jag? Jag förstår inte hur man skulle kunna sluta att älska henne.) De hade en kort kärleksaffär kring den tiden då han sjöng med henne i Concrete Sky (från Daybreaker) och den slutade med att Mr. Heartbreaker fick sitt hjärta krossat. Jag tror aldrig att det har varit officiellt, men låten English Girls Approximatley från (en av hans många skivor) Love Is Hell handlar om henne. Det är en fantastisk låt; bitter, sårad och så full av Beth-referenser att ingen kan tvivla på vem det är Ryan saknar. Trots att han försöker vara nonchalant och nästan lite elak kan han inte låta bli att säga slutraderna i låten.

English girls are pretty when they play guitar
Crazy like a day just breaking I ain't sure what for
Ain't got a mother or father or place to fall
She got a brother in the blues
but he doesn't know the blues at all

You said you didn't love me, it was right on time,
I was just about to tell you, but OK, alright
Said you didn't love me, you didn't want a thing,
English girls can be so mean

She's got eyes pretty as a pair of jewels
Falling down the Camden like a couple drunken criminals
She had a messy bedroom on the edge of town
I had never been good enough to ever keep around
You said you didn't love me, it was right on time,
I was just about to tell you but OK, alright
Said you didn't love me, it didn't mean a thing,
English girls can be so mean

But, oh, look at you now
Oh, look at you now
Mmmm, best I've ever seen

Just a tall drink of water, just a-pourin' on down the sink

Tall drink of water, she's a Norfolk waterfall
Little daybreaker, she's a shootin' like a cannonball
Crazy like a rocket when you're coming through my radio
Kept me in your bed till the wintertime through the fall
Fall time come, and I guess my little bird can sing
Come on Elizabeth, come on Bethany
Come on forever, I'm tired and I want to sleep
My little dove flew, and I'm guessing she was done with me

You said you didn't love me, it was right on time,
I was just about to tell you but OK, alright
Said you didn't love me, that you didn't want a thing,
English girls can be so mean

But oh, look at you now
Oh, look at you now
Mmmm, best I've ever seen
Just a tall drink of water, just a-pourin' on down the sink

Kiss me on the lips when my heart just slept it off
Words may move, but there never moving fast enough
Celebrate the differences, I celebrate the songs you sing

Just three words, my love:

You meant everything
You meant everything
You meant everything
You meant everything

Shopaholic, shopping the day away

Ledig fredag +lön = shopping. Jag har köpt kläder jag inte kan använda förrän till våren. Det är lite av en tradition för mig. De hänger där i min garderob och jag tittar på dem och säger, snart , snart...ibland tar jag på mig dem, bara för att känna hur det känns.

Idag blev det ett par billiga ballerinaskor i svart "jeanstyg" med grått klotter som får mig att tänka på The Concretes skivomslag från Vagabond och en riktig Lilla Huset På Prärien/skolfröken-kjol i blårutigt tyg från Vero Moda. Jag är egentligen inte alls någon kjolmänniska, men jag är en fröken. Det är dags att klä ut sig till den där "jag är sträng men har ett gott hjärta och är en old maid som bor på skolan"-lärarinnan som finns i sagorna. Hon verkar i och för sig inte finnas i barns medvetande idag. En av mina elever vägrade att tro mig när jag jag sa att jag inte hade någon man och inte hade några barn. Hon tittade på mig med mycket skeptisk blick och sa: "Ärligt? På riktigt? Jo, det har du!" Jag fortsatte att insistera på att jag var både barn- och manlös. Hon fortsatte att äta ett tag (vi befann oss i matsalen), men gav sig inte. "Jo, erkänn att du har det!" Jag svor återigen på att jag inte hade det. "Varför", kom det då. Do you really wanna go down that road, tänkte jag för mig själv, men svarade att jag kände mig för ung för att ha barn. "Jag är bara 27", sa jag. Hon tyckte inte att jag var för ung.

Ja, det där var ju verkligen en parentes. Men en ganska rolig sådan. Tillbaka till min shopping: det blev även ett läppglans från Face (jag vill minnas att ett affärsbiträde kallade nyansen för "hallonpuss" för några år sedan) och duschcreme från Bodyshop. Efter en dusch med det luktar jag som att jag har badat i 400 pressade citrusfrukter. Jag tror att jag gillar det.

Okej, våren, jag är redo. Var är du?

Heath + Michelle

Jag är lite kär i paret Heath Ledger och Michelle Williams. Det hade jag aldrig trott. Hon var lite för mycket i Dawson's Creek (alla karaktärer var i och för sig lite för mycket i den serien) och han har aldrig varit min favorit. Brokeback Mountain (nej jag har inte sett den än men gillar den ändå) måste ha gjort mig vänligt inställd. De är bara så söta och kära och unga. Och;

-Michelle samlar på förstautgåvor av böcker. Hon har till exempel en förstautgåva av sin favoritbok The Great Gatsby.

-Michelle har alltid vassa klänningar på alla galor.

-Deras dotter heter Matilda Rose, efter Roald Dahls Matilda.

-De bor i Brooklyn. Brooklyn. Detta vackra namn! Hade jag varit stjärna hade jag lätt valt New York framför Los Angeles alla dagar i veckan.

Ge mig lite böcker, snygga kläder och New York och jag faller så lätt.

Andas ut

Jag har tagit semester i ett par dagar. Jag behöver en paus. Igår kväll hade jag tänkt vara uppe jättesent och njuta av känslan av att ha fyra lediga dagar framför mig. Efter ett helt grymt avsnitt av Invasion (sheriffen ger mig kalla kårar) bänkade jag mig framför lite grungenostalgi i form av Singles. Självklart somnade jag en halvtimme in i filmen och vaknade med stel nacke framåt ett-tiden. Jag hann i alla fall se Alice In Chains och Bridget Fondas spetsiga Doc Martens.

Idag sov jag tills jag vaknade av mig själv. Sedan åt jag frukost till det senaste avsnittet av Vita Huset. Jag ryser, så bra är det. Efter Leos hjärtinfarkt har CJ blivit chief of staff och Toby har tillfälligt tagit över hennes jobb som pressekreterare. Det går sådär:

Toby: The Briefings?
Josh, Yeah, they're...getting better.
Toby: Good. On a scale from one to ten, ten being CJ and one being a chimp throwing feces?
Josh: They're...getting better.

Jag tycker så mycket om alla medlemmarna i staben, men CJ är min hjältinna. Hon är längre än alla männen i staben (symbolik? Absolut.) och många gånger tuffare också.

Idag isolerar jag mig för städning och sticker enbart nosen utanför dörren för att gå till ICA på Möllan och köpa kalamataoliver. Jag måste stilla mitt begär. Imorgon planerar jag att vara mer social.

Billie The Vision spelar in video - bildbevis

Här kan man se lite foton jag tog när Billie spelade in en video.

Conesy

Jag beslöt mig för att vara lite vardagsrebellisk i morse och strunta i om jag kom lite för sent
till jobbet. (Det är sportlov och ingen bryr sig om när jag kommer, men struntsamma. Jag kan
väl få kalla mig för rebell ändå.) Eftersom jag började nio hann jag titta lite på Conan O'Brien medan jag tvingade i mig lite frukost. Det var längesedan jag tittade på min favorittalkshow, eftersom den inte passar in i mitt schema med jobb och tvångsläggning tidigt på kvällen. Mitt humör förändrades på en sekund. Jag kom på mig själv med att le fånigt och skratta högt flera gånger. Åt Conan och hans kvinnliga klon Tarja Halonen. Åt Conan när han försökte uttala Skellefteå. Åt Conan när han skakade en uppstoppad fågel. Conan är C-vitamin. Jag behöver Conan. Ni kanske redan har fattat det men jag måste säga det ändå:

-You're the one for me, Conan.

Vibrationer

Den här helgen har gått i warp speed. Men den har varit ack så fin.

Igår steg jag upp tidigt och begav mig ut till hamnen för att vara med när Billie the Vision spelade in sin nya video. Det var såklart väldigt spännande. Jag älskar Billie. De är så vansinnigt begåvade och roliga. Höjdpunkterna för mig och J, som också var med, var när bandet spelade lite olika låtar mellan tagningarna. Världens bästa It's The Nighttime med Josh Rouse, till exempel. Och så lite smakprov på nya Billie-låtar som verkligen gav mig gåshud. Det var så fint att stå där, lite på avstånd, och bara njuta. J hjälpte till med att filma och jag tryckte mest på playknappen till stereon samt körde fotografen på ett slags rullbräda vid ett tillfälle. Jag tog också en massa foton som jag hoppas kunna lägga upp här snart.

Dagen gick fort och när jag kom hem var jag så high on life att jag bara åt lite, bytte om och begav mig hem till J för lite fest. Vi såg melodifestivalen, men det känns så här i efterhand mest som en parentes. (Jag har bara en sak att säga: Magnus Bäcklunds brunorange skinnbyxor - ett destillat av dålig smak.) Det var låtarna som kom efteråt som var viktigast. Jag, J och A samlades vid stereon och satte igång en hitkavalkad utan dess like. Phoenix, Try Again med Aaliyah, Beth Orton, It's Not Right But I'ts Ok med Whitney. Allt bara snurrade. Några av oss fortsatte ut och hamnade på Comet Gains konsert på nya Inkonst. Den var helt okej, men jag och A ville bara dansa. Det fick vi, för efter konserten följde ganska exakt trettio minuter av Perfekt Musik. Jag höll nästan på att explodera när Take No Heroes med TTA följdes av Hey Ya!. Jag vet att jag faller så lätt, men den låten gör mig alltid så rörd.

Inkonst stängde två och vi vibrerade vidare till Retro för lite northern soul. Sedan begav vi oss hem, lite lyckligare än förut. Utanför min port hörde jag, trots mörker, snörester och dimma, fågelkvitter. Tillståndet jag befann mig i gjorde att detta nästan kändes surrealistiskt. När jag sedan skulle sova, efter ett två timmar långt telefonsamtal, var klockan nästan sex och fåglarna kvittrade så högt att jag hade svårt att somna. Det gjorde ingenting. Det kommer en vår, det måste det göra. Och jag tar vara på varje litet tecken som kommer i min väg. Det kan vara fågelkvitter på natten, kärleksfyllda låtar av Billie eller sms mitt i natten. Våren är så mycket mer än bara en årstid.

Nästan lite sentimental

Efter att ha suttit rakt upp och ner på varsin stol i 45 minuter (hälften av barnen i klassen sjuka, grått slask ute, grått slask i huvudet, monoton gregoriansk munksång på radion, mental istid) kände jag och min kollega att livet måste återvända. "Abba", skrek lilla H när jag närmade mig stereon. (Jag hade Waterloo som uppvärmning på gympan igår, så hon hade den färskt i minnet.) Så ställde vi oss på rad; jag, min kollega, H och några elever till. Man får nog vara gjord av stål för att inte smälta lite då. H tittade på mig med glad och uppmuntrande blick och E körde sina Darin-moves med koncentrerad min. Till och med A, som är ganska torr annars, ställde sig på en stol och svängde loss. Sedan kändes det inte som att vi var förtvinade eller gjorda av is längre. I alla fall inte på en lång stund.

Jag kan ärligt säga att jag tycker om alla barnen i min klass. Inte varje dag och var och en på sitt sätt, men jag gillar dem verkligen. H har jag dock tyckt lite extra om ända sedan jag träffade henne för första gången. Jag tror att det är ganska ömsesidigt. Hon vet det och jag vet det, men vi håller det för oss själva. Då är det okej. (Tro inte på en lärare som säger att hon eller han inte har några favoriter.) H är en sådan fin liten person. Hon är rakt igenom god, mot alla. Hon är klok och kavat, hon har humor och är otroligt social. Hon kan gå förbi och klia mig lite i nacken eller ge mig en kram i förbifarten utan att på något sätt vara en kramposör (många barn är det) eller ett plåster. Jag blir alltid glad av att träffa henne och ibland kan mitt hjärta nästan svämma över för att jag tycker så mycket om henne. Det gäller i och för sig nästan alla barnen i klassen. Jag kan sitta och betrakta dessa små människorna och bli alldeles rörd, förundrad och tacksam över att jag får ta del av de världar de faktiskt är.

Jag får inte glömma det. Hur trött jag än är på mig själv, mina tankar, min vardag och min verklighet så får jag inte tappa bort det. Jag tillbringar mer tid med vissa av dem än deras föräldrar gör. Jag måste skärpa mig och inte gå omkring som om jag vore dränerad på liv. Vardagsvärdighet var det va?

...

I wake up every day, feeling the same way, wake up every day feeling the same way.















Någon form av musikalisk räddning, torsdagen den 16 februari:

Smashing Pumpkins - Perfect
The Knife - Silent Shout
The Knife feat. Jay-Jay Johansson - Marble House
Embassy - Some Indulgence
Embassy - It Pays To Belong
TTA - Take No Heroes
Radiohead - Exit Music (For A Film)

Ja, jag vet, den listan var väldigt förutsägbar.

Crestfallen

I know we’re just like old friends
we just can’t pretend
that lovers make amends

We are reasons so unreal
we can’t help but feel
that something has been lost

But please you know you’re just like me
next time I promise we’ll be
perfect
perfect
perfect
strangers down the line
lovers out of time
memories unwind

So far I still know who you are
but now I wonder who I was...

Angel, you know it’s not the end
we’ll always be good friends
the letters have been sent on

So please, you always were so free
you’ll see, I promise we’ll be
perfect
perfect

Strangers when we meet
strangers on the street
lovers while we meet

Perfect
you know this has to be
we always we’re so free
we promised that we’d be

Perfect

Perfect, Smashing Pumpkins (Adore)

Wedding crasher

Jag har blivit inbjuden att "med min närvaro hedra vigselakten" mellan min kusin och hennes kille. De gifter sig i mitten av juli i Värmdö kyrka i Stockholm. Jag kände direkt ett motstånd till att åka upp. Var ska jag bo? Vem ska jag sitta med? Hur alienerad kommer jag att känna mig? Hur många kommer att undra när det är dags för mig att gifta mig? Vad ska jag ha på mig?

Jag har ju i och för sig redan flytt från alltför många släktsammankomster. Kanske är det bara mitt tillstånd just nu som gör mig anti? Att ens åka till Lund dessa dagar känns som ett stort projekt. Värmdö låter ju jättefint. Hon var dessutom min favoritkusin när jag var liten och fortfarande umgicks med släkten regelbundet. Hon och min andra favoritkusin (de är fyra och sex år äldre än mig) brukade mima och dansa till My Boy Lollipop på beställning när de var hemma hos oss. Det var även i deras sällskap som jag såg Dirty Dancing för första gången. Självklart blev jag kär i Patrick Swayze eftersom de båda redan hade sett filmen ett par gånger och satt och suckade över honom i tid och otid. Jag tyckte dessutom att de var väldigt snygga och tuffa. (På ett foto har S något slags overall, vita tubsockor och klackskor på sig. Hon är väl ungefär 15 år.)

Klädsel då? Jag har varit på två bröllop tidigare. Första gången var jag kanske 11 och hade lång mintgrön volangkjol med matchande volangblus samt ett vit stretch-skärp i midjan. Tänk er en lite för snabbt växande kropp i den outfiten. Och hårdsprayad lugg till det.

Andra gången var jag nog 19 eller 20 och hade en vinröd klänning i två lager. Den är fortfarande helt okej.

Om jag går på det här bröllopet ska jag i alla fall ha klackar. Jag ska vara så lång att folk kommer att behöva stege när de ska prata med mig.

Jaja. Vi får se.

Katharsis

De sista minuterna av gårdagens avsnitt av Six Feet Under var isande sköna. Hela familjen Fischer samlades på bakgården och satte eld på saker de rensat ut från sina respektive skrymslen och vrår. Claire sprang upp på sitt rum, riktade en högtalare ut mot gården och satte på en av Radioheads bästa låtar, Lucky. Till tonerna av den stod de sedan där tillsammans och tittade på lågorna. En rening i ordets bokstavliga och symboliska betydelse.

Det var stort.

Pull me out of the aircrash,
pull me out of the lake,
I'm your superhero,
we are standing on the edge.

The Golden Globe Awards

I eftermiddag har jag tittat på min favoritgala, Golden Globe. (Tack dansk tv som fattar vad som är viktigt.)

Här är höjdpunkterna:

*När Mary-Louise Parker vinner priset för bästa kvinnliga huvudroll i tv-serie (Weeds, verkar skitbra) och är så tagen att hon säger att hon vill "make out" med hela crewet. Hon är så cool. Hon har världens vackraste mörka ögon och är grym som feministen Amy i Vita Huset.

*Melanie Griffiths delar ut pris, så opererad att det ser ut som att någon har plockat isär henne för att sedan sätta ihop henne lite slarvigt igen. Det kändes som att hela galan kände sig olustig å hennes vägnar.

*Att se alla skådisar som privatpersoner i publiken. Miner som de tror att den allseende kameran inte ska fånga, tårar som rinner, gäspningar. Ryan Phillippe som håller om frun Reese Witherspoon och viskar i hennes öra.

*Ang Lee får priset som bästa regissör för Brokeback Mountain. Jag har inte sett filmen än, men jag är ett stort fan av Ang. Han har skapat The Ice Storm och Crouching Tiger, Hidden Dragon - självklart kommer jag att älska Brokeback Mountain. Min kollega blir tårögd bara hon pratar om den.

Demoner

Det är konstigt att vakna till blå himmel och solsken efter en jobbig natt. Eftersom jag har så svårt för att somna nu för tiden hade jag bestämt mig för att lägga mig innan midnatt igår för att sova igen lite tid. Jag borde ju ha fattat att det skulle slå fel - man kan aldrig sova under press. Självklart vaknade jag mitt i en dröm vid tretiden igen, gråtande. Och istället för att sluta gråta "eftersom det bara var en dröm", grät jag ännu mer när jag tänkte på vad jag drömt. Vänner som sviker, nonchalans, ensamhet. Natten kändes så ekande tom.

Så; blå himmel och intesivt solsken. En ny dag, som om ingenting hade hänt. Tur är väl det, antar jag.

Jag hade fått ett mess under natten som jag inte har kunnat sluta tänka på, så jag måste dela med mig av det. Det var en vän till mig som berättade att hon sovit omslingrad med en kille hon var väldigt kär i (obesvarat) för ungefär sju år sedan. De skulle bara ses för skojs skull eftersom de råkade vara på samma ställe samtidigt. Idag åker hon till Afrika. Bara en natt, alltså. Det är något av det mest romantiska jag har hört någonsin.

Idag är det mitten av 90-talet igen. Jag har lyssnat på Definately Maybe med Oasis, Blurs Parklife-skiva och nu Hole. Those were the days.

Will I ever see your sweet return

Jag har hittat en liten skatt. Jag hoppas så att Donna Tartt ska släppa en ny bok och brukar googla henne då och då. Igår hittade jag den här fansajten, som innehåller allt man kan tänka sig; fina bilder, hennes syn på karaktärerna i Den Hemliga Historien, intervjuer, recensioner etc.

(Ja, jag läser Den Hemliga Historien igen. Jag saknade Richard och Henry. Och Francis, Camilla och Charles, för all del.)

Mars Attacks!

Jag känner att det är dags att uppmärksamma kanal 5:s nya serie Invasion (onsdagar kl 22) lite. Efter andra avsnittet igår kände jag att jag nog funnit den där riktigt bra science fiction-serien som jag väl egentligen inte har letat efter, men ändå. Jag hade höga förhoppningar på TV3:s The 4400, men den kraschlandade redan efter första avsnittet och kändes väldigt tafflig och, eh, orealistisk. Lost finns ju och följs ju, och visst, det är en mycket bra serie, men det tar ju bra lång tid innan man får reda på hur saker och ting förhåller sig. Jag vill känna som jag kände första säsongen av Arkiv X för 100 år sedan, då jag satt och gapade framför tv:n, både av obehag och djup respekt. Kanske är det dags nu.

Invasion utspelar sig i Florida och inleds med en kraftig orkan som vänder upp och ner på allting. Men vad beror orkanen på - egentligen? Ljusfenomen regnar ner i träsken. Människor hittas nakna i vattnet, oskadda men på något vis förändrade. Jag är särskilt förtjust i denna biten, eftersom dessa människor är så obehagliga. Så lugna, upphöjda och iskallt oberörda. Som när dottern till en av dem tittar på sin mamma och säger: I miss mom. Hennes bror ser förvånad ut och svarar att hon står ju framför dig. Det är inte mamma, svarar dottern. Ah, fina grejer.

Ja, mycket mer än så här vet man inte ännu, men jag är peppad. Det är så skönt med lite hederlig spänning ibland.

Self-help?

Nu har jag dödat lite tid på sidan som egentligen borde vara svartlistad på min och alla andra hypokondrikers datorer: netdoktor.se. Sist jag var inne där fick jag ångest och började gråta. Jag vet inte hur många gånger min mamma sagt till mig att jag inte får läsa om sjukdomar på internet. Men, likt Pandora måste jag glänta på locket då och då. Det sitter i sedan jag var liten och brukade läsa i en bok om vanliga barnsjukdomar. Fruktansvärda, tecknade bilder på ungar som fastnat med foten i cykelhjulet, fått hjärnhinneinflammation eller någon äcklig sjukdom med utslag.

Idag lyckades jag hålla mig från symptomsidan (nästan) och siktade istället in mig på test-sidan. Jag har fått veta att jag får massvis med vardagsmotion, äter tillräckligt med fibrer, har bra matvanor, borde äta lite mer frukt (hey, what about my dagliga fruktsallad? Nej, just det, inte så daglig längre.), är "måttligt deprimerad" på MADRS sjävskattningsskala för depression och "lätt till måttligt deprimerad" på Goldbergs vägledande depressionstest. Well, what do you know.

Nu ska jag välja O.C. före Lost (lugn, jag har video) bara för att jag vill se folk som har sommar runt omkring sig.

Asleep from day

I morse stod jag i mörkret i mitt vardagsrum och velade kring om jag skulle gå till jobbet eller ej idag. Jag kände mig enormt trött och krasslig, men som jag har berättat tidigare: Luther sitter stadigt på min axel. Jag knäppte på mig och av mig bh:n ett antal gånger - "jo...eller nej...jo, men jag måste...eller nej" - tills jag insåg att jag måste se helt absurd ut. Get a grip, fatta ett enkelt beslut, sa jag till mig själv. Så jag knäppte av mig bh:n för sjunde gången och beslöt mig för att bli hemma. Ringde jobbet, lade mig i sängen och sov fyra timmar till.

Dagar som denna, när man är hemma och andra jobbar och man inte kan göra så mycket eftersom man är krasslig, är så surrealistiska. Det är tyst, tiden bara går, tv:n står på, det finns tonvis med tid att tänka, på både gott och ont. Solen skiner helt hysteriskt utanför, vilket får mig att känna mig ännu mer isolerad i min egen lilla bubbla. Jag avstår från att rulla upp persiennerna i vardagsrummet för att inte bli påmind om världen utanför.

Jag har tänkt en hel del på "mat" idag. Jag är sugen på:

Semlor (i plural, ja)
Lättsaltade chips
Choklad
Smågodis med gelatin (som jag försöker undvika)
Bönor med kalamataoliver, olivolja, vinäger och vitlök (finns i kylskåpet, tack och lov)
Rostat bröd med ost och lemon curd
Prinsesstårta
Rostade och saltade sojabönor (finns också i kylskåpet)

Jag har även tittat på Cityakuten. Abby har börjat i medical school igen och jag blir så stolt över henne. Dr. Corday, the ice queen, ska precis till att börja dejta allt som rör sig på sjukhuset. Mycket roligt att se den bästa kirurgen, sammanbiten och perfekt, släppa ner håret lite. Underbara Sam (Linda Cardellini, känd som Lindsay i Freaks and Geeks) har jobbat sin första dag på sjukhuset. Ja, och Luka är tillbaka efter nära-döden-upplevelsen i Kongo, snyggare och hårdare än någonsin.

Kniven

(Scen: regn faller i två decimeter nysnö, lamporna som hänger över Amiralsgatan gungar i vinden. Jag sitter vid datorn i köket,min hals ömmar och jag är så trött att jag inte kan hålla axlarna upprätta.)

Jag lyssnar på The Knifes nya skiva (som R hade vänligheten att bränna och ta med sig ner.) Jag kan inte få nog av singeln, Silent Shout. Jag älskar synthslingan och den hotfulla och allvarliga stämningen. Den är stenhård. (Hade sett fram emot att ha den i öronen på vägen till jobbet i morse, men min walkman -vill någon ge bort en Ipod? En Shuffle går bra! - hackade hela tiden, bussen kom inte och jag fick vandra i snöstorm - upplevelsen kollapsad.) Hela skivan är förresten allvarlig och stenhård. Det nästan hörs att Karin och Olof Dreijer har blivit hardcorefolkskygga och inte tänker visa sig på scen eller bild mer. Soundet är metalliskt och elektroniskt så det förslår och Heartbeats känns nästan som en folksång kompad på akustisk gitarr i jämförelse. Men jag tror att jag gillar det. Kanske inte lika mycket som Deep Cuts, för det är ju en av världens bästa skivor, men den nya passar helt klart till mitt mörka humör. Och, Jay-Jay Johansson sjunger duett med Karin Dreijer i skivans andra bästa låt. Fina grejer.

Last night Death Cab and a dj saved my life

Har jag blivit överkörd av en buss eller har jag bara haft en innehållsrik helg? Heaven knows. Jag har haft besök av ett spöke från förr i form av R från Växjö. Det var fem år sedan sist, men kändes som fem minuter sedan när vi började prata. Konstigt, men skönt. Dagen tillbringade vi i affärer på stan och på kvällen slog vi oss samman med B och D för att äta mat och se Death Cab For Cutie på KB. Middagen - färska champinjoner och purjolök med havregrädde och spenattagliatelle - blev lyckad trots att jag lagade den och vi hade hemskt roligt. När vi skulle gå fastnade B:s dragkedja i jacktyget och det krävdes två män och en kvinna (B satt på golvet med huvudet i händerna) för att få loss den. Det var humor. Jag fixar ju trots allt fastnade dragkedjor på löpande band på jobbet.

När vi tumlade in på ett utsålt KB hade bandet redan börjat spela - och jag som brukar vara så tidigt på plats att endast t-shirtförsäljarna syns till i lokalen! Vi kom rakt in i Title And Registration, följt av The New Year, Soul Meets Body och en massa andra underbara låtar. Det kändes lite som att vara med i O.C., för bandet såg exakt ut som när de spelade "live" i serien. Endast Seth Cohen fattades.

Efter konserten följde ett av de bästa dj-seten jag någonsin upplevt. Vi dansade från midnatt till fyra på morgonen. Det var stört omöjligt att lämna dansgolvet, eftersom varje låt var nödvändig. Jag uppskattade särskilt Such Great Heights och Nothing Better med Postal Service, Some Indulgence och It Pays To Belong med Embassy, I Wanna Be Adored (!) med Stone Roses, The Cure, Badly Drawn Boy, Daft Punk Is Playing At My House, nya låten med The Knife (den växer in i ens medvetande, mystisk och hotfull.), Pet Shop Boys...jag tror nästan att jag började gråta när I'd Rather Dance With You Than Talk With You kom. Det var pur glädje. Vi log, människorna som dansade runt omkring oss log. Vi smittade varandra med "här och nu"-känslan och det var en sådan fin stämning på dansgolvet. Jag behövde verkligen ett "här och nu"-ögonblick just då.

Idag är jag som sagt överkörd och tänker tillbringa kvällen med att unwind på bästa Elaine-vis. I need to unwind. Det blir Six Feet Under, Death Cab, Cityakuten och några artiklar ur Ingmar (Jake Gyllenhaal på omslaget!)

Två av mina favoritkvinnor

Beth Orton var så söt hos Letterman ikväll. Gretchenflätor, luggen i ögonen, lång och skranglig som vanligt. Hennes röst lät skör, som om den var på gränsen att brista. Vem vet, hon kanske har haft en jobbig tid. Singeln, Conceived, är i alla fall underbar och jag tror att hennes kommande skiva kommer att bli för februari 2006 vad Nicolai Dungers senaste var för februari 2004, det vill säga en oumbärlig livräddare.

Jag har köpt en Shane* -kavaj. En svart kritstrecksrandig modell med chockrosa detaljer och fransiga sömmar från Triple Five Soul som jag har kollat in hela hösten. 70% rabatt. What a bargain. Känns precis lagom punkig för en Shane-wannabe som jag (det enda vi har gemensamt är den mörka hårfärgen.) Shane är en av de tjejer i världen som jag inte kan ta ögonen från när hon är på tv/på bild. Så trumpen, tanig och tomboy-snygg.





















*Shane är en karaktär i L Word, men för mig är hon på riktigt. Hon skulle kunna synas i min kavaj.