Nästan lite sentimental

Efter att ha suttit rakt upp och ner på varsin stol i 45 minuter (hälften av barnen i klassen sjuka, grått slask ute, grått slask i huvudet, monoton gregoriansk munksång på radion, mental istid) kände jag och min kollega att livet måste återvända. "Abba", skrek lilla H när jag närmade mig stereon. (Jag hade Waterloo som uppvärmning på gympan igår, så hon hade den färskt i minnet.) Så ställde vi oss på rad; jag, min kollega, H och några elever till. Man får nog vara gjord av stål för att inte smälta lite då. H tittade på mig med glad och uppmuntrande blick och E körde sina Darin-moves med koncentrerad min. Till och med A, som är ganska torr annars, ställde sig på en stol och svängde loss. Sedan kändes det inte som att vi var förtvinade eller gjorda av is längre. I alla fall inte på en lång stund.

Jag kan ärligt säga att jag tycker om alla barnen i min klass. Inte varje dag och var och en på sitt sätt, men jag gillar dem verkligen. H har jag dock tyckt lite extra om ända sedan jag träffade henne för första gången. Jag tror att det är ganska ömsesidigt. Hon vet det och jag vet det, men vi håller det för oss själva. Då är det okej. (Tro inte på en lärare som säger att hon eller han inte har några favoriter.) H är en sådan fin liten person. Hon är rakt igenom god, mot alla. Hon är klok och kavat, hon har humor och är otroligt social. Hon kan gå förbi och klia mig lite i nacken eller ge mig en kram i förbifarten utan att på något sätt vara en kramposör (många barn är det) eller ett plåster. Jag blir alltid glad av att träffa henne och ibland kan mitt hjärta nästan svämma över för att jag tycker så mycket om henne. Det gäller i och för sig nästan alla barnen i klassen. Jag kan sitta och betrakta dessa små människorna och bli alldeles rörd, förundrad och tacksam över att jag får ta del av de världar de faktiskt är.

Jag får inte glömma det. Hur trött jag än är på mig själv, mina tankar, min vardag och min verklighet så får jag inte tappa bort det. Jag tillbringar mer tid med vissa av dem än deras föräldrar gör. Jag måste skärpa mig och inte gå omkring som om jag vore dränerad på liv. Vardagsvärdighet var det va?