Nattens låt, dagens eko:

And then he's gone
Never put up a fight
You think you know someone, right?
Maybe you never did, and how that scares you
I'll shut my mouth for you
Just like your friend would do

And this pet grief
It's just too bad
I've never seen you this sad

And if you need someone who doesn't talk back
I'll shut my mouth for you
Anything you want me to

What can I say?
What can I do?
Don't mean to analyze you
It is a double bind
I can't win this one

I'll shut my mouth for you
Anything you want me to

The Radio Dept. - Pet Grief


Det är fortfarande inte sommar än.

Men jag har bara regn hos mig

Långhelgen börjar närma sig sitt slut. Den blev inte alls så solig och somrig som Kristi Himmelsfärd brukar vara. Jag tror att saker och ting skulle bli åtminstone lite lättare om solen kom tillbaka.

Fredagskvällen, det vill säga mammas kalas, blev bitvis ganska trevlig. Ja, förutom att minst fem släktingar frågade när de skulle få träffa "pojkvännen" - blink, blink, menande leende, knuff i sidan. Jag var lite sugen på att antingen säga: "Pojkvännen? Flickvännen, om jag får be." eller att på tok för ingående börja förklara mitt trassliga relationsliv. Jag tror dock inte att någon hade fattat piken i alla fall. Så jag log gåtfullt och svamlade lite och lät dem fatta att jag inte lever i celibat, men att de inte heller behöver hålla andan i väntan på någon bröllopsinbjudan. De är som repiga skivor när det gäller att sniffa reda på min status. Man får dock betänka att de själva (eller deras barn, beroende på om det var kusin eller faster/fasters man som frågade) har varit gifta sedan de var ungefär 25. Vi lever i skilda världar. I deras ögon är jag fastlimmad på glasberget. (I mina ögon är jag fri.)

Jag kom tillbaka till Malmö igår kväll, efter en av förseningar utdragen tågresa som inte gjorde någon människa glad. Jag blev tvungen att åka Intercitytåg, eftersom X2000 inte hade några avgångar igår. Sätena i de tågen måste vara gjorda för folk som är max 160 centimeter långa. Jag fick sitta som hade jag en eldgaffel i ryggen, med benen invikta under sätet för att inte sitta i knät på kvinnan som satt mitt emot mig. Mycket oavslappnat. I need my space.

Malmö kändes vansinnigt tomt när jag kom fram. Inget att hoppas på, inget att se fram emot; bara minnen att hålla fast vid. Känslan av maj har försvunnit och ersatts av totalt vakuum.

Idag? Samma.

Annanstans

Jag är i Småland för att fira mina mammas 60-årsdag. Jag kan inte fatta att det är slutet av maj.

Igår på tåget fastnade jag bokstavligen mitt i ett österrikiskt landslag av något slag. (Bandy? De hade långa väskor. Fast de såg mer ut som till exempel handbollsspelare. Långa och atletiska. ) Det myllrade av killar i röda jackor med Österreich-tryck på ryggen på perrongen och de skulle alla in i samma vagn som jag. Jag tänkte vara lite fiffig och ta andra ingången. Detta resulterade i att jag snart befann mig mitt i vagnen med tio killar på var sida om mig. Lägg till sjukliga mängder bagage på det. Jag var proppen som gjorde att ingen kom någonstans. Alla var hemskt charmerande, hälsade och log snällt mot mig. En kille som såg ut som en surfare sa Hello! och böjde sig ner för att lyfta min väska över två andra killar. Han var lite flirtig och jag mumlade I'm going the other way. Away from us, sa han och jag sa Yes. Alla skrattade, jag blev röd om kinderna. När jag hade satt mig och alla andra kommit på plats log han mot mig och gjorde Victory-tecknet med fingrarna. Det var humor. Han var söt. Jag behövde de där sekunderna av uppmärksamhet. Jag antar att det var så nära Before Sunrise jag kommer att komma i en tågsituation. Sedan lyssnade jag på Radio Dept. hela vägen och drunknade nästan i musiken och tankarna.

Idag passade jag på att gå ut lite mellan regnskurarna. Syrenerna blommar inte här ännu, men det doftade gott i alla fall.


















Jag ser sliten ut framför några av våra kor. De ska snart säljas till det onämnbara, för mamma och pappa vill ha lite frihet. När jag var liten brukade mamma säga att korna åkte till ålderdomshemmet när de försvann från gården. Jag trodde stenhårt på det. Det är en väldigt fin idé. Jag tänkte mig kakor och blommor och musik från gamla stenkakor. (Jag trodde dock inte på tomten.)


















Korna var ganska skeptiska mot mig. Mitt fattiga gräs ville de inte veta av.





Skogsterapi. Bok är mitt favoritträd. På våren är det så grönt att man nästan behöver solglasögon för att titta rakt på det.

Så många "jag", så kort text

Jag har intensiv huvudvärk och förut mådde jag så illa att jag nästan fick panik (jag har illamående- och kräkfobi.) Jag har inte gråtit på hela dagen, utan passade på att gå loss i telefonen när jag ringde och grattade mamma på 60-årsdagen för en timme sedan. Jag ville verkligen inte, men jag tycks ha förlorat alla spärrar för tillfället. Man kan ju tycka att en födelsedag skulle kunna stoppa mig annars. Jag ska snart gå och lägga mig och är livrädd för att jag inte ska kunna somna ikväll heller, för då snackar vi ännu mer huvudvärk. Först ska N komma över med några skivor och jag är livrädd för att jag ska börja gråta när han kommer. Det har varken han eller jag tid med. Han ska åka hem för sommaren imorgon (jag tycker inte om det, inte alls. Det är ju inte ens sommar ännu.) och jag måste sovasovasova, sju kvart i timmen. Okej, tack.

På Karlskronaplan intet nytt

Jag var fortfarande ledsen när jag vaknade idag och gick motvilligt till jobbet med en klump i halsen. Ännu en sömnlös natt gjorde att mitt huvud kändes som om någon knackat sönder det med en yxa för att sedan limma ihop det lite slarvigt igen. Jag tror till och med att jag sluddrade när jag läste högt ur Det Blåser På Månen för klassen. Jag svär, ibland känns det nästan som ett skämt att jag ska stå framför eleverna och föreställa en vuxen människa när jag helst vill sitta på en stol och stirra rakt fram/lipa/kräkas. Jag hatar när jag inte ens kan släppa mina tankar under arbetstid; ibland kan arbetsdagen bli ett andrum när man mår dåligt, eftersom man inte riktigt har tid att fokusera på sig själv hela tiden. Inte nu, inte idag. Det räckte med att min kollega frågade hur det var fatt för att det skulle brista och jag började gråta mitt på skolgården. Jag berättade om stundande läkarbesök och mitt såriga hjärta och fick en kram. Det kändes genast lite, lite lättare, som om jag kunde andas igen.

Sedan var jag bara totalt tom tills jag satt i personalrummet och min kollega, som läste Metro, lite förstrött berättade att man skulle passa sig för att göra tummen upp i vissa länder eftersom det betyder "sitt på min penis." Sättet hon sa det på, mitt dystra humör och det absurda i betydelsen gjorde att jag drabbades av en enorm skrattattack. Varför skulle man just sitta på den? Finns det inte andra saker man skulle vilja att andra gör med den, om man nu vill indikera den typen av aktiviteter med sin tumme?

Jag tog mig igenom eftermiddagen med autopiloten påslagen och nu är det kväll igen. Det doftar syren i min lägenhet, för jag var ute och tjuvplockade några kvistar sent igår kväll. Det finns ingen bättre doft nu. Ikväll ska jag försöka att inte hoppas på det hopplösa. (Det där var en lögn.)

Klockan 22 går Vita Huset, L Word (nya avsnitt!) och Seinfeld på tv. Det måste vara längesen så många kvalitetsserier visats på en och samma gång.

Att kanalisera sorgsenheten

Jag är ganska ledsen ikväll och den här sidan gör väl inte saker och ting bättre eller lättare, men det är väl inte det jag är ute efter heller. Jag är en känslomässig masochist, tyvärr.

I alla fall, sidan handlar om sorgsna saker som olika människor skickat in med tillhörande ankedoter om varför sakerna i fråga är sorgsna. The Saddest Thing I Own beskrivs såhär av grundarna själva:

The Saddest Thing I Own invites people everywhere to share the saddest thing they own. What are these sad things? What makes things sad? Do things start off sad? Do some sad things begin as happy things that then become sad? Are some things only sad because for some sad reason we kept them? Are some things just plain sad no matter what? This is what we want to know.

Vacker idé, säger jag.

We'll always have Paris

Jag har precis sett om Before Sunset, Richard Linklaters underbara fortsättning på Before Sunrise, där amerikanske Jesse och franska Celine springer på varandra igen i Paris, nio år senare (och ganska många kilon smalare.)

Nu vill jag åka till Paris. Nu, precis nu. Jag har bara varit där en gång för ungefär 10 år sedan. Då var jag ca 17 år och hade mittbena och jeansshorts och hängde med min mamma, men jag minns att Paris är precis så vackert i verkligheten som det verkar vara på film.

Jag vill åka dit och jag vill vara Celine. Jag vill vara sådär akademisk och helt plötsligt börja prata om oralsex. Jag vill ha på mig hennes svarta bluslinne och det ska vara en sådan varm kväll att man kan ta av sig kavajen man har på sig och hänga den på väskan. Jag vill sitta på det där caféet, den där sorten som bara finns i Paris, och se hur Jesse bara blir mer och mer trollbunden av mig samtidigt som jag blir mer och mer trollbunden av honom. Jag vill säga: I mean, I always feel like a freak 'cause I'm never able to move on like this, you know. People just have an affair or even entire relationships, they break up and they forget. They move on like they would have changed brand of cereals. I feel I'm never able to forget anyone I've been with because each person had their own specific qualities. You can never replace anyone. What is lost is lost, för det är ju så det är.
Jag vill bo i det där fantastiska kråkslottet som hon bor i och jag vill bjuda på kamomillté. Jag vill, som i den den förväntansfyllda slutscenen, dansa och härma Nina Simone och säga: Baby, you are gonna miss that plane, och se hur Jesse ler och säger: I know.
















Tur att jag har livlig fantasi.

Väckelse

Viktigt att komma ihåg, för mig och alla:

Don't tell her to turn down,
put on your shades if you can't see.

Don't tell her to turn down,
turn up the flame.

She's a star.

..................
She's a Star, James

Idag lyssnar jag på:

Cool

(Mina tvåor har nationellt prov i matte och klarar sig ganska bra själva. Jag är så sliten och sitter vid datorn. Jag har ögon i nacken, så det är lugnt.)

Dagens låt är Cool med Gwen Stefani. Den kom på posten tillsammans med Brevet igår (ett impulsköp efter en kväll på ett dansgolv där den spelades.) Jag älskar den, särskilt synthslingan. Den är helt klart en av förra årets bästa singlar. Videon älskar jag ännu mer för att den är så Italien på 50-talet och Gwen har fina klänningar och brunt hår. Jag minns när jag såg den första gången. Det var tidigt i höstas och jag satt och hängde i soffan hemma hos en kille jag träffade just då. Det var mitt i natten och jag hade en känsla av att det var första och sista gången jag var hemma hos honom. Just då kom Cool-videon på MTV och just då var den det vemodigaste jag sett och hört.

Efter den där kvällen har låten och vemodskänslan blivit ett. Och det var mycket riktigt första och sista kvällen jag var hemma hos honom.

Torsdag med en twist

Vid halv fem i eftermiddags var jag så färdig att jag bara satt på en stol i klassrummet och stirrade framför mig. Inte för att jag hade arbetat för hårt, nej då. Jag hade tänkt för hårt bara. Min kollegas dotter kom in i klassrummet, tittade på mig och sa: "Hur är det med dig Maggan, du ser...." Hon fann inte orden. Jag fick hålla hennes bebis och han sprattlade runt i mitt knä som han brukar och jag kom på mig själv med att knappt vara medveten om att jag höll honom. Detta skrämde mig lite, så jag gick raka vägen till Pressbyrån och köpte lösgodis samt till Espresso House och köpte sött isté och scones med marmelad. Det enda jag kunde lita till just då var en sockerchock.

Det funkade ganska bra, jag kände snart den där artificiella känslan av energi i kroppen. Jag gick tillbaka till skolan, sa det jag skulle säga på föräldramötet utan att stamma eller veckla in mig i komplicerade resonemang och vid klockan åtta var det klart. Då skulle jag raka vägen hem till en kompis och äta sushi och kolla på schlagerkvalet. Jag kunde egentligen inte bry mig mindre, men det kändes som en trevlig grej att göra. God sushi, kass musik, övertrött på gränsen till skelande Maggie. Tog följe med A hem och hon var så bra att prata med om det som är jobbigt nu. Vid midnatt steg jag innanför min dörr och såg i ögonvrån att det låg ett kuvert på golvet. Tänkte "räkning" och gick in för att dricka lite vatten. Efter en stund fick jag syn på brevet igen och plockade upp det lite förstrött. Upptäckte att det var från Lunds universitet, Institutionen för Kulturvetenskaper, Biblioteks- och informationsvetenskap. Innan jag hann tänka att jag inte vågade öppna brevet slet jag upp det och kikade ned i kuvertet. Tog försiktigt upp brevet, beredd på det värsta. Det räckte att läsa de första meningarna:

Av de som deltog i det skriftliga testet kallar vi nu 80 till intervju. Du är alltså en av dessa.

Sedan hoppade jag omkring lite mitt i den ensamma natten. Snart kommer jag att få kräkkänslor inför intervjun och detta brev betyder just inget annat än att jag gått vidare till intervju. Det är en lång väg kvar. Mycket oro väntar. Men just nu, mitt i natten denna pissiga torsdag, ska jag tillåta mig att pusta ut för ett ögonblick.

Pissing in the wind

Det är en eländig dag på alla sätt som en dag kan vara eländig; utomhus, på jobbet, i mitt huvud, i mitt hjärta. Tiden går dessutom löjligt långsamt. Ikväll är det föräldramöte och jag får stå där och spela teater och låtsas att ett föräldramöte är något som jag kan fokusera på dessa dagar.

Jag lyssnade på Håkan Hellström på väg till jobbet. Återigen;

Får jag veta vad du tänker på?
Skulle du råna en bank för oss två?




















De rånade banker för varandra.

Janne, min vän

ur Aftonbladet, 2006-05-15

Your capital letters keep me asking for more

Jag lyssnar på Phoenix nya för femte dagen i rad. Den har redan låst sig fast vid mig. Jag tycker nog, som hel skiva betraktat, att det är den bästa de gjort. Sedan är If I Ever Feel Better och Too Young fortfarande två av världens bästa låtar. Uppe på deras nivå befinner sig också spår fem på skivan, One Time Too Many. Redan första gången jag hörde den var det något som brände till. Kanske den vemodiga melodin med discokomp, kanske gitarrerna, kanske orden There it goes... Your tears again... As you walk away, så som Thomas Mars sjunger dem. Något är det som får den att kännas väldigt maj och väldigt jag, som jag är just nu (och ganska ofta annars också.) Med hjärtat i halsgropen, liksom.

Ofrivillig humor

När vi rensade ut i vårt skolbibliotek hittade jag en massa gamla engelskböcker för små barn. Jag gissar att de är från 40-talet, ungefär. Enligt inledningstexten kommer texterna och illustrationerna att "satisfy their (barnens) cravings for the repetition of what they already know, and will help them to associate the words with the objects.





















Här är utsidan.






















Och såhär kan det se ut inuti.

Mellow as the month of May

Jag måste skriva lite mer om den här månaden, de här drygt fyra veckorna som kommer efter april och före juni varje år och som alltid drabbar mig så. För det är likadant varje år; maj kommer och det är precis som om mitt hjärta slog fortare, som om mitt blod vore kolsyrat. Varenda känsla, vare sig den är glad, ledsen, upprymd elller förtvivlad, förstärks och får mig alldeles ur balans.

Sedan är det rastlösheten. Jag kan inte fokusera på utvecklingssamtal när syrenerna håller på att slå ut i parken några meter bort. Jag kan inte lyssna på klyschor i personalrummet när jag kan lyssna på Phoenix helt fantastiska nya skiva i min stereo. Jag kan inte gå och lägga mig tidigt när kvällarna är så ljusa, romantiska och fyllda av löften. Jag kan knappt ens titta på mina älskade tv-serier som jag brukar njuta av att sjunka in i utan att otåligt snegla åt fönstret eller datorn eller vad som helst.

Det är likadant varje år. Jag minns en maj månad när jag pluggade och tillbringade dagarna på gräsmattan utanför mitt hus och kvällarna med att försöka tvinga ur mig en historieessä mellan gråtattackerna. (Olycklig kärlek, typisk majföreteelse.) Eller året då jag läste B-kursen i engelska och hade en majvecka med tenta varje dag. Det var svårt att plocka vitsippor, plugga grammatik och vara förvirrad/förälskad på en och samma gång.

Hela den här helgen har varit så mycket maj att det stänker om det. Hela känslospektrat representerat, fågelkvitter när man ska sova, rusig vårpromenad med doftchock, rastlöshet vid skymningen. Igår kväll tyckte jag att det var en bra idé att bjuda hem besök vid klockan 23, då en sådan som jag (dvs, en arbetande person) egentligen borde lägga mig och sova. Men att sova kändes så trivialt just då. Så jag fick besök, rökte och snusade (!) och efteråt var jag som ny, som om blodet inte bara var kolsyrat utan även spetsat med koffein. Sista gången jag tittade på klockan var den 03.00. I februari hade detta klockslag en söndagsnatt skapat en ångestattack utan dess like. Inatt var det just bara ett klockslag. Jag är yr av trötthet idag men vill inte sova.

Maj. För en kontrollmänniska som jag kommer den som en välsignelse klädd i de allra vackraste gröna nyanserna. Smärtsamt kort, vansinnigt känslosam, helt oumbärlig.

Lazy, hazy, crazy days

Jag hade en sådan skön kväll igår; en sådan där tiden bara går och dagen flyter in i kväll utan att man riktigt märker det. Trots att jag nästan såg dubbelt på grund av sömnbrist hade jag ingen som helst lust att lägga mig tidigt. Istället upptäckte jag rofylldheten med att tjuvtvätta på natten, samtidigt som popklubben ovanpå min tvättstuga spelade Heartbeats med The Knife. Jag provade kläder och lyssnade på Radio Dept. Jag tänkte på festen och på natten och gick igenom alla händelser igen. Jag åt valnötsglass och tittade på spridda scener ur Gilbert Grape. Jag lyssnade på Funny Little Frog igen och igen. Till sist lade jag mig och sov hårt ända tills jag vaknade av mig själv, först vid tio, sedan igen vid kvart i tolv då pappa ringde och frågade om jag festen hade varit bra. "Det var världens fest", svarade jag.

Idag är det svalt ute, men solen tittar fram mellan fluffiga moln. Jag var nyss ute och promenerade och mitt hjärta svämmade nästan över när jag såg alla gröna träd och kände doften av de blommande buskarna på kyrkogården. Det är lika ofattbart varje år, att det kan finnas något så vackert.

Nu lyssnar jag på en av mina födelsedagspresenter, nämligen Phoenix nya, osläppta skiva (schhh...vår hemlighet.) Den är helt olik de andra, men verkar mycket, mycket lovande i alla fall. Den påminner mig om något jag inte riktigt kan sätta fingret på, men känslan är helt klart bra. Lite melankolisk och lite pirrig på samma gång.

Kærlighed

N upphöjt till två.

Half the man I used to be

Jag hade, i mina ögon sett, världens födelsedagsfest igår. Det är inte ofta man kan säga att man har haft "världens fest" och verkligen mena det, men det gör jag nu. Jag, som tillbringat cirka 25 timmar i direkt solljus denna vecka, hade alstrat så mycket energi att jag var som en uppskruvad Duracellkanin hela kvällen. Men det som gav mest energi var nog ändå alla de 15 (?) människor som samlats i min etta. Jag älskar mina vänner. Jag älskar att se dem tillsammans under samma sak. Några stod på balkongen och rökte, några satt i sängen och skrattade, några dansade, några stod vid stereon och valde låtar. Ibland kunde jag bara stanna upp, se mig omkring och njuta.

















J hade bakat födelsedagsmuffins; jag hjärta J.

















Vissa upptäckte att man kunde leka kylskåpspoesi med muffinsen. Då kunde det se ut såhär. (Det kunde se betydligt snuskigare ut också, men det lämnar jag till fantasin.)





















Jag och J är bra på det här med bilder. Här spelar jag däckad, fastän jag vid den tidpunkten var så speedad att jag nästan kunde flyga. Idag, efter att ha varit vaken i 25 timmar, haft en känslomässig krasch vid fyratiden i morse, kommit i säng vid åtta och slumrat till tolv, känns plötsligt den här bilden väldigt sann.

En groda i halsen

Dagarna är för fulla av sol, värme, åtaganden och arbete för att jag ska hinna tänka på något annat - detta innebär att mina låga känslor alltid slår till strax innan läggdags och gör mig klarvaken och ledsen. Till slut somnar jag i alla fall och när jag vaknar på morgonen efter brukar det kännas lite lättare att tänka. Ny dag, nya tag och allt det där. Så var det inte i morse. Mina tankar hade bara pausats under natten och fortsatte så fort jag öppnade ögonen. Solen sipprade in mellan persiennerna, men det kändes inte lättare för det. Jag visste att jag var tvungen att stiga upp, att jag var tvungen att övervinna mig själv. Så jag - och jag vet att det här låter lite fånigt - bestämde mig för att jag behövde en morot för att locka mig utanför dörren. Denna morot (eller dessa morötter, egentligen) fick bli ett par svart- och vitprickiga knästrumpor och The Life Pursuit med Belle & Sebastian i lurarna. Tro det eller ej, men det hjälpte faktiskt. Inte så att jag är botad från oro och ledsenhet och dåliga tankar för alltid, men för stunden, för några timmar. Alvedon, helt enkelt.

The Life Pursuit är en underbar skiva.; sprudlande glad, sorgsen, förälskad, solig och regnig. Funny Little Frog fick mig till och med att le när jag gick genom staden på väg till jobbet. Tack Stuart Murdoch. Idag räddade du, och ett par prickiga strumpor som passar till din musik, min morgon.

16, going on 17

Idag fyller jag 28 år. Happy birthday to me. Inatt drömde jag att jag hade mördat någon och skulle kunna komma undan med det, eftersom ingen i sin vildaste fantasi skulle kunna misstänka mig för något sådant. Jag fick dock andnöd vid tanken på att leva med att ha dödat en människa och vaknade kallsvettig av ångest vid tvåtiden inatt. Märklig början på en bemärkelsedag.

Idag har det varit strålande sol, precis som det brukade vara på mina födelsedagar när jag pluggade i Växjö. J hämtade upp mig på skolan efter jobbet i eftermiddags och vi vandrade iväg till Västra Hamnen och havet. Sedan njöt vi:

















Jag och en toblerone-, after eight- och romrussinglass. High five på det.

















J:s glass var snygg i violett, men inte lika god som min.





















En födelsedagspresent från J och S - en bok som verkar vara skriven just för mig (internatskolemiljö, saker och ting blir inte som man tänkt sig etc. Personen som utformade omslaget måste dock ha tagit sig en drink för mycket.) Anna Hellsten gillar den också.

















Plötsligt fick J (så somrig) syn på något...

















...nämligen två karpar som var ute och simmade. Jag fångade början på den ena och slutet på den andra på bild.

















Solkyssta vandrade vi hemåt. Vi stannade till på Ölkaféet på Möllan och vräkte i oss varsin bakpotatis och ett par glas vin. Sedan såg vi ut såhär.

Nu är det kväll och jag kommer antagligen att känna mig lite melankolisk, som jag alltid gör när jag fyller år.

Malmö, en söndag i maj

Idag steg jag upp ganska tidigt och följde mamma till bussen i hamnen. Efteråt satte jag mig på trappan i Västra Hamnen. Jag var knappast ensam, men jag kände mig anonym. Skönt.

















Om man skärper ögonen kan man skönja Öresundsbron i soldiset. Den är inte så dum, faktiskt.

















Mina fötter får hälsa på solen och luften för första gången i år. De blev så glada.

















En ledig dag, en bra bok, en kopp kaffe och en plats i solen. Jmf med: See Lainy, this is all we need. A couple of smokes, a cup of coffee, and a little bit of conversation. You and me and five bucks, som Troy säger i Reality Bites. Samma sak, fast olika.

















När jag hade varit i Västra Hamnen begav jag mig hemåt och fastnade istället i Folkets Park. Där träffade jag Teddy i Bamse. Han hade tappat bort sina glasögon och åt glass.

















Han är väldigt söt.

Efter en helg av mammabesök och en hel dag av sol och frisk luft känner jag mig nu som vore jag gjord av serotonin och valium på en och samma gång. Nu ska jag äta pannkakor.

Stanare

Idag har jag och mamma varit ute på stan.

















Efter morgontoaletten. (Man kan se på vår rödaktiga hudton att vi båda är glada över att solen har kommit.)

















Ganska snabbt behövde vi kaffe. Godast bryggkaffe finns på Coffeehouse by George.

















Det var nog första gången i år vi satt på en uteservering. Mamma satte nästan i halsen av glädje.

















När vi hade vandrat runt i stan i flera timmar och köpt klänningar gick vi hem igen. Körsbärsträden blommade vid Stadshuset och jag låtsades att jag var i en japansk trädgård.

Nonsens

Idag har jag jobbat barbent (fast med kjol, ska kanske tilläggas.) Det känns som lite av en milstolpe den här så kallade våren. Jag, som brukar sitta och huttra i en nopprig kofta i personalrummet och som bara går utanför dörren om jag absolut måste, syns knappast till inomhus dagar som dessa. Idag stod jag och hoppade otåligt medan tvåorna gjorde ett nationellt prov i matte. Sedan ropade jag "nu går vi ut!!", tog på mig solglasögonen och parkerade mig på en bänk på vår värmegryta till skolgård. Jag vet inte ens vad ordet seriös betyder så här års.

Nu sitter jag och pimplar rödvin framför datorn med röda kinder (alkohol plus sol ger färg) medan mamma ligger på min säng och, som hon brukar kalla det, "vilar ögonen lite." Hon kom med bussen i eftermiddags för att fira min födelsedag lite i förskott. Som vanligt hann hon knappt ens innanför dörren innan hon började skura mina spisplattor med en magisk svamp hon brukar hylla. Jag protesterade lite, men jag vet ju samtidigt att det är hennes sätt att säga hej. Men nu slappar hon. Jag är lite snurrig och känslosam och i mitt huvud spelas Tempted med Squeeze. Bought a toothbrush, some toothpaste, a flannel for my face, pajamas, a hairbrush, new shoes and a case. I said to my reflection, Let's get out of this place. A på mitt jobb frågade mig om jag ville ha lite ny musik, jag sa "ja" och dagen efter kom han med en laid-back sommarskiva där den låten var med. Låten spelas i Reality Bites, när Lelaina (Winona Ryder) precis har hämtat Vickie (Janeane Garofalo) på hennes tråkjobb på GAP och de är fria för dagen och sjunger med till bilstereon. Strax därpå kastar Lainey sin fimp i Ben Stillers bil och en krock samt ljuv musik uppstår. Älskar den filmen.

En definition av sexighet...

...såhär på en tisdag:





















Beth Orton

.........

Jag fick förresten en sådan lust att pussa en tjej på Valborgsmässokvällen. Vi började prata när ingen av oss vågade tigga cigaretter i rökrutan på KB. Hon hade rött, krulligt hår, geeky kläder och tandställning à la räls. Hon skrattade så hjärtligt, jag skrattade alldeles förtjust tillbaka, hon hade skrattgropar och hela hennes uppenbarelse var så härlig, glad och bedårande. Det är andra gången i mitt liv hittills som jag känt en sådan stark önskan att kyssa en tjej (det vill säga, en verklig tjej. Jag vill kyssa, eller snarare bli kysst av, Shane varje gång jag tittar på L Word.) Det enda som stoppade mig var nog att det kändes lite påfluget och att hon kanske inte ville bli kysst av mig.

Sköna maj, välkommen. Jag har saknat dig.

Igår var det Valborgsmässoafton. Jag och B hade - utan medveten synkronisering - klätt oss så att vi matchade varandra. Här poserar vi framför min rosa dörr (ursäkta dålig bildkvalitet, jag är en amatör):






















Vi firade in våren på KB tillsammans med några andra vänner, några hundra andra Malmöbor och Radio Dept. Det var en mycket fin konsert. Magisk. B grät, jag kunde bara gråta inombords. I Wanted You To Feel The Same och The Worst Taste In Music - två av årets mest undersköna låtar, även live. Sedan dansade vi tills klockan blev halv fyra. Jag trivdes särskilt bra på dansgolvet med Fleetwood Macs Little Lies. Den var så oväntad.

Idag är det första maj. Min kalender visar vitsippor. Det finns inga vitsippor i Malmö. Inte som i Småland.